Åsa assar: Vissa sanningar och människor som vet

Det var klockan 12.45 idag som jag fick veta det. I fem minuter hade vi pratat om vädret och min cykeltur. Han skrattade lite åt mig för att jag inte hade vågat cykla i åska, förklarade att sannolikheten att bli påkörd av en bil ju var betydligt större. En annan man dök tillfälligt upp och berättade om en man som hade cyklat mellan Hässleholm och Bjärnum till jobbet varje dag, tills ett träd föll precis där han trampade. Han dog. Vad är sannolikheten för det? Det var nog tur att jag väntade ut åskan. Sen gick den andra mannen igen, och det var då han som var kvar sa det.
 
Ni vet hur det är med folk som kommer med sanningen, i all välmening? Och man vill bara skrika; "HAR DU SETT DIG SJÄLV I SPEGELN DEN SENASTE TIDEN?", eller; "ja, kanske är jag smal precis däääär, men har du själv märkt hur tjock du är överallt?".
 
Men man säger inte så, för man har vett, till skillnad från andra. Såna sanningar kan man alltså få höra. Men ibland är det något helt annat.
 
Jag blev generad, riktigt röd i ansiktet (jag såg det inte, men kände hur det brände), och så förnekade jag med ett skratt, och gick därifrån. Men han var envis; "Jodå! Något är det!", och då förstod jag att han hade rätt. Så jag vände tillbaks igen och sa; "Okej då, du har kanske rätt. Vad intressant!". Jag blev så paff (eller förpluffad som mammas faster Gunhild skulle ha sagt). Jag tackade honom faktiskt, och sa att hans talanger var imponerande. För jag visste ju inte om det själv.
 
Och nu tror ni att jag kommer komma till poängen och berätta vad han sa. Men ni kommer alldeles strax bli medvetna om att det inte skedde. Precis ... nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0