Under två veckor har jag haft en inneboende hos mig, katten Nethifa. När Markus lämnade henne hos mig för två veckor sedan var det andra gången jag träffade henne. Första gången skrev jag om här, då var hon en spinkig katt, som såg ut att inte ha fått mat på länge. Nu hade hon växt till sig och pälsen var mjuk och fin.

 

 

Jag hade lovat Markus att passa Nethifa om det skulle behövas, men nu var jag ändå orolig och undrade vad jag gett mig in på. Jag har aldrig haft något husdjur, har aldrig förr bott så länge med ett djur. Men nu plötsligt skulle jag ha en katt här dygnet runt.

 

Och vad mysigt det var! På dagarna ville hon mest vara ifred; ligga på stolen eller i sängen eller sitta i fönstret och titta ut. Hon verkade till och med helst leka själv. Vilket var väldigt underhållande att titta på. Jag brukade uppmana henne att döda mattan. Vi lekte en del tillsammans också, och jag klappade henne en stund tills hon ville gosa med klorna eller ta en liten tugga av  min hand. Om nätterna var hon mycket mer kelen. Väckte mig nästan varje natt och ville bli klappad. En morgon tvättade hon på mitt ögonlock.

 

 

För några dagar sen fick jag huvudvärk tidigt på kvällen och var tvungen att gå och lägga mig. Nethifa låg och sov på en köksstol. Jag släckte de flesta lamporna och la mig sen under täcket. Hörde strax ett svagt ljud och sen ljudet av flygande katt, och så låg hon raklång längs mina ben. Det kändes så fint att hon helst låg där bredvid mig.

 

Nu har Nethifa flyttat hem till sin husse igen och det känns ganska tomt här. Fast jag måste erkänna att det är lite skönt att inte bli väckt om nätterna. Men hon välkommen tillbaka när som helst!