För lite drygt 2,5 år sen fick jag ett litet kusinbarn som fick heta Alfred. Jag hade redan många kusinbarn (just nu: 14, om jag räknar rätt), men det här var lite extra speciellt eftersom det var det första på mammas sida. Så det senaste åren har jag träffat Alfred lite då och då, fast det är ju en mycket litet barn, och inte minns de väl sin mors kusin? Det kan man tro, ja. Men för snart två månader sedan fyllde min morbror 60 år och vi var på kalas. Jag träffade Alfred och Alfred sträckte fram sin lilla hand och sa "kom Åsa!". Han vet vad jag heter! Ingen hade pekat och sagt "DÄR ÄR ÅSA". Han bara visste det ändå.

 

Så igår fredag fyllde Alfreds mormor år och jag åkte dit med min syster. Redan i dörren berättade Alfreds mormor att Alfred hade väntat på mig; alla fick sitta var de ville, förutom jag, som skulle sitta bredvid Alfred. Det hade Alfred bestämt. Dessutom hade han valt läsk till mig, en gul. Och alla vet ju att de gula läskarna är godast. Och det är väl nästan allt man behöver; att en liten pojke väljer ut den godaste läsken till en och vill sitta bredvid.