Jag satt och åt när jag fick följande sms: "Vaaaa qul att mona skir gicl hem!!"

 

Det var en berusad Markus som tackade för att jag gillade hans skor. (Som jag senare sa, han är ett föredöme för alla män (främst då angående skorna)). Fast han var förstås inte berusad, och meddelandet kom från Annas mobil. Jag tycker om de där två.

 

Sen möttes vi utanför bion. På Burger Kings uteservering satt rebellen Anna och åt en pizza.

-Du har klippt dig! sa Markus (som jag inte sett på länge)

-Nej, jag har inte klippt mig, och du har inte rakat dig.

 

Hälsningsfraserna var över och jag fick mina presenter.

 

Vaa, presenter? Ja, för att jag passade katten då för ett bra tag sen.

 

 

Och vilka presenter! Markus är att lita på.

 

Sen såg vi den där filmen. Den var väldigt bra. Jag minns inte när jag senast var på bio och såg en film där publiken gjorde så mycket ljud ifrån sig. Det gick liksom inte att vara tyst ibland. Och musiken var ju så himla bra (fast kanske inte om man inte gillar Håkan). Och så fint att vara i Göteborg en stund! Jag gillade mest första halvan, den glada halvan. Sen sket sig allt så klart. Och på tal om avföring, jag var så väldigt kissnödig så lite av charmen försvann där. Jag vill se den igen. Jag tänkte direkt att det är jag som är Lena, förutom det där att jag inte kan slåss (så särskilt bra). Och förutom att jag inte är Lena. Jag är Åsa.

 

Efteråt gick jag på toa. Det var lite kö, jag kände mig som en 15-åring som var lite utanför. Tills de andra log och visade att de var vänligt sinnade, och jag förstod att jag bara kände mig som en vanlig 15-åring. Så gick jag på toa och såg den här (fast bilden är tagen innan):

 

 

 

Hemma möttes jag av min nya inneboende Flugan. Och likt räkan i filmen jag just sett, så talade flugan till mig. Den hade dock inte Lokets röst, och förmodligen har den lägre IQ trots att den är i liv. Den sa: "Är du en ko är du en ko är du en ko?" Nej, jag är inte en ko. Jag är Åsa.