Åsa assar: En kyrkogårdspromenad
Mina grannar är från och till VÄLDIGT högljudda. Det fungerar inte så bra i kombination med mycket varmt ute. Vad jag till exempel kan göra då är att öppna upp ordentligt, låta lägenheten svalkas medan jag går ut i tystnaden. (Bilderna är tagna med min lilla ixus, och det började skymma, därav halvbra kvalitet.)
Jag hamnade på kyrkogården, lugnet i stan.
Stackars Alva, fyra dagar innan sin 25-årsdag fick hon inte finnas mer.
De ansträngde sig verkligen. Den stora stenen ska det vara! Och senare en lite mindre sten. Som efter ett tag hamnade lite snett. Och så växte det igen. Det som skulle vara så fint. (Kolonilotter tänker jag på. Jag skulle kunna tänka mig att få en okänd persons grav att sköta om. Men sen är jag ju också ganska unik.)
Jag skänkte halva min vattenflaska till de här.
Elva ljus till en och samma person.
Och sen plötsligt såg jag ett namn jag kände igen. En man som alltid var snäll mot mig. Han dog för några år sedan. Jag lämnade kvar två bebiskastanjer på hans sten, och gick hem till min aningen utluftade lägenhet.
Kommentarer
Trackback
