Vi kom hit. Börjar det inte se lite mörkt ut?

 

Vi tänkte att bara vi tar oss över bron (bort från det öppna fältet) så är vi förbi både regnet och... just det, korna.

Så vi fortsatte att gå, det var ju lugnt.

Tre fyra minuter senare öppnade sig himlen jättehastigt. Regn, åska och hagel (eller eventuellt de största regndroppar jag sett).

 

Och de där korna då? Jo, de var naturligtvis på väg över vår stig för att söka skydd under träden.

Men åh, vad är detta? Två människor, de ser ju väldigt intressanta ut.

Regn och åska? Who cares! Let's gå de där människorna till mötes istället.

 

Jag skrek (inte som i att jag tokvrålade något ingenting, jag skrek "stanna där, kossan!" eller något), hjälpte föga.

Då kom jag på det, jag klappar händerna. Klapp-klapp-fortsätt framåt. Det gav effekt. Tydligen är klappande människor lite läskiga.

 

Men även klappande människor är rädda, särskilt den där människan som gick bredvid mig som ville använda mobilen i åskoväder för att ringa och berätta att hennes sista stund eventuellt var kommen. Hon såg oss (mest mig berättade hon sen) ligga på marken, efter koattack. Jag såg inte samma sak, jag såg att jag inte ville vara där just då, och att vi måste därifrån.

 

Så jag sa: "Ska vi vända?". "Ja" sa Anna, och vi vände. De två klappande människorna skyndade tillbaka igen och Anna kikade över axeln ibland för att se hur pass förföljda vi var. När de gett upp började vi springa. I ösregn och åska sprang vi (kanske 500 meter) mot det lilla fågeltornet som saknar tak. Och där satt vi i en hörna och blev... låt oss kalla det kalla och blöta. Ännu mer.