Jag har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat, och jag skäms. Han är döende, medan jag är levande och livrädd för förändring. Det är kanske inte en logisk skam. Hur som helst, vackert talat av honom. Och jag önskar att jag kunde vara lite gladare.

 

För som ni kanske minns gjorde jag ett antagningsprov för 1,5 månad sedan. Redan när jag kom in i entrén på yrkeshögskolan och såg alla dessa 148 namn som var kallade att göra prov, så bestämde jag mig för att jag inte skulle komma in. Hur skulle jag kunna ta en av de 24 platserna? Hur skulle mina betyg och proven jag nu skulle göra duga till det? Jag försökte istället se det som en kul grej. En kul grej för någon med dåligt självförtroende.

 

Först fick jag lyssna på informationen. Det var upprop, och uppenbarligen var det många av de 148 som inte var där. Men jag fortsatte ändå tro att jag inte skulle komma in. Jag pratade med två personer där, en som i stort sett redan jobbade med de sakerna och en annan som sökte för sin tredje gång. Hen ville verkligen gå. Jag tänkte att då kommer jag verkligen inte in, om hen redan sökt så många gånger utan att komma in.

 

Efter lunchpausen började då proven för mig. Jag skulle göra skrivprovet först, men kvinnan som höll i det var sen. Jag är själv jätteduktig på att komma försent, men jag hatar att vänta. Särskilt när det är viktigt. Till sist kom hon och vi fick våra papper. Alla började skriva, blyertsen flöt över papperna och sidor vändes. Medan jag ägnade de första fem minuterna med beslutsångest, vilket ämne skulle jag välja? Till sist började jag skriva. Korrekt språk, men jag kände mig inte särskilt stolt över innehållet. Men kanske var det faktiskt bra?

 

Jag lämnade in några minuter innan äggklockan skulle ringa, och gick ut till en tom korridor. Fick alltså själv, med mitt dåliga lokalsinne, leta mig ner till datorsalen. De hade som tur var inte börjat än. Jag inledde med att inte få igång datorn. Fick sen testet, och det var väldigt lätt. Tog ändå för lång tid på mig tyckte jag och rörde till det lite i stressen, innan jag fick rätt på det. När jag lämnade salen satt flera kvar, någon höll på att pilla för att få texten att se snygg ut. Jag hade bara gjort precis det jag skulle, inte ett dugg mer. En annan hade en text som var många gånger för lång. Kanske var mitt inte så dåligt ändå?

 

Svar skulle komma vid midsommar, och min kusin Fanny (som också sökte) har väntat nervöst. Tänk om jag kommer in? Tänk om jag inte kommer in? Båda alternativen är läskiga. I onsdags skulle jag ut och gå med Björn, han skulle komma vid fyra. I väntan insåg jag att jag skjutit på att ta posten hela dagen. Så till sist gick jag iväg i korridoren. Och då låg brevet där i lådan. Jag orkade inte vänta längre så jag öppnade det medan jag gick tillbaka. Och så står det att jag är antagen. Det står inte ens att jag är reserv, det står att jag är välkommen till yrkeshögskolan för att utbilda mig till medicinsk sekreterare. Och Fanny kom också in.

 

Jag hör mig själv berätta det till höger och vänster. Så nu måste jag. Jag var och handlade innan, i kassan på apoteket så säger jag det igen. Inte så konstigt, eftersom det var till mammas kollega som vet vem jag är och frågade om jag har semester. Men ändå BLA BLA JAG SKA BÖRJA PLUGGA.

 

Jaha, ska jag det.

 

Då måste jag kanske köpa böcker? Gå ur facket? Söka pengar från CSN (jag har rätt till CSN i 32 veckor. Jag ska plugga i ca 80 veckor. Det känns klurigt)? Mest oroar jag bara för allt som kan gå fel. Fast jag tror jag kommer klara av det och lära mig, jag tror jag kommer trivas med det och få jobb. Men det är det här med förändring och pengar och att inte veta nu innan hur bra det kommer gå. Det är allt det som gör att jag förstör för mig själv redan innan. Det är en av mina sämsta egenskaper. Och bli inte arga om jag inte fixar det ändå, om jag hoppar av. Jag har inte tid eller lust att göra fel, jag vill bara att det ska bli rätt nu.

 

När Kristian Gidlund hade pratat klart så kom solen fram här, men nu regnar det igen. Jag måste ändå komma ut och gå, jag tror jag vet var, om jag nu hittar dit och hem igen.