Åsa assar: En dag, denna

Det är nu man ska vara ute va?
Ja, det är möjligt. Men jag är inne. Jag har till och med filt på mig. Kommer snart få svettattack och slänga av den och inte klara av att ha datorn i knät för den bränns. Men just nu.
 
Nethifa ligger i sängen. Hon vände på sig nyss. Innan dess var hon och tittade till mig. Funderade på att anfalla mina fötter. Undersökte vad som fanns på bordet istället. Och innan dess sov hon på stolen. Och när jag kom hem så var hon kelen, och allra keligast är hon... när jag sitter på toaletten.
 
Hon sitter på rumpan och så kastar hon sig mot mina ben och stångas med dem och låter som en eltandborste. (Bilden kanske är arrangerad. Kanske satte jag mig på det stängda toalettlocket med kameran för att provocera fram lite kel. Det vet ni inte.)
 
Där åkte filten. Och jag brände mina bara ben på datorn. Tack fula IKEA-laptopkudde. Ful men bra.
 
Och så lyssnar jag på Maria Mena. Ja, jag vet. Jag är full av överraskningar.
 
 
Fast egentligen är detta en Håkan Hellström-dag, för jag har för jag har haft följande meningar på huvudet några dagar;
 
Visst känns det fint att va vid liv en dag till?
Visst känns det fint nu, Hurricane?
Åh, Hurricane
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
(H. Hellström)
 
Ännu längre har jag haft huvudvärk, men det har inte alls med saken att göra. Och jag är så tacksam att det gått över nu. Om än tillfälligt. Nu vet jag att två piller krävs.
 
För övrigt är jag ganska säker på att jag strax kommer beställa det här linnet.
 
 
Lite tänkte jag att jag kanske att jag är för gammal för att gå runt med ett linne med en 40-åring på. Fast det där var ju lika logiskt som vanligt. Så tänkte jag vidare på alla kläder det där linnet passar till. Fast jag är tveksam till om det passar till mitt huvud. Mitt ansikte har svårt för rosa och blommor, fast det är så fint. (Rosa och blommor alltså, lär er för sjutton syftningsrätt. Fast ni har rätt, mitt ansikte duger det med.)
 
Dessutom har jag skrivit några rader på nästa novell. Fast det låter lite töntigt, dramatiskt töntigt. Vi får se.
 
En annan sak om idag var att en man tog sig friheten att bedöma min kropp, på sätt och vis. Det sker väl varje dag, att vi ser andra och bedömer eller bara konstaterar. Det är väl sådana vi är? Fast oftast håller vi ju det tack och lov för oss själva. Fast ibland känns det ju relevant att dela det med andra (ex "varför drar han bara inte upp byxorna?"). Och så beror det lite på, det är ju inte alls okej att säga till någon "vad tjock du är!" (ens om en är gravid), och jag tycker heller inte det är okej att säga "vad smal du är!". För att; A) ge inte ätstörda personer smalheteskomplimanger! B) Var personen tjock innan och nu när hen är smal får hen liksom en sorts komplimang? Hen var fin innan med! C) Vissa vill faktiskt inte vara så himla smala och höra det hela tiden.
 
För att komma till saken. Jag hade blivit väldigt ledsen om den här mannen idag hade sagt "vad väger du egentligen, 45?" Men det sa han inte. Han sa; "vad väger du egentligen, 55?". FEMTIOFEM! Yay! Det var några kilo för mycket, det. Jag blev glad, kände mig biffig. Sen gissade jag inte hans vikt. Varför kan vi diskutera en annan gång.
 
Så, nu vet ni.
Nu ska jag kanske gå ut, kanske beställa linne. Jag vet inte så noga.

Kommentarer
Postat av: Petra

Vad du är bra, kära vän!
1. Att ha en fyrtioårig karl på linnet är inget konstigt. Det finns de som har Iron Maiden-tishor utan att blinka. Och de snubbarna (bandet) är väl i alla fall 50+? Snyggt linne, för övrigt
2. Har också haft Hurricane Gilbert på hjärnan. I flera månader faktiskt.
3. Det är läskigt med smörgåstårta. Faktiskt jätteläskigt - i alla fall om en inte vet vem som gjort den. Jag har precis lärt mig att äta det, om det inte är för mkt majonäs.
Ja, det var nog allt. Puss!

Svar: 1, 2, 3. Nu tycker jag om dig lite extra!
Åsa

2013-06-10 @ 10:53:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0