Åsa funderar över spinkepinnar och bredare rumpor

Det här är jag 1990. Jag hade en stor rosa tantig börs och där var plats till ett foto. Så jag tog på mig mitt finaste och fick pappa att ta denna bild och sen tog jag för givet att han skulle framkalla den och göra den precis lagom till min stora rosa tantiga börs. Och det gjorde han, för det är sånt pappor gör. Om de har ett fotorum. Jag tyckte att det blev så fint i min börs.
 
Det här är jag 2014. En skoltoaselfie. Jag tog bilden och tänkte på det där jag hör ibland: "Du ska vara glad att du är smal!" Mest tänkte jag på det eftersom jag råkat gå ner de där 4-5 kilona som jag gått upp och varit så glad över. Jag är glad över att mina ben fungerar och att jag är rätt rörlig av mig, trots inte ett dugg vig.
 
Det finns människor som aldrig är nöjda. Som alltid kan bli smalare eller starkare eller vad det nu kan vara. Det är väl rätt mänskligt. Jag säger inte att jag inte kan vara sån, onöjd. Men jag vet vilken kropp jag trivs med. Och jag vet varför jag inte trivs med det här vikttappet. Det är för att jag ser en person som inte kunnat äta så mycket som hon vill, en som mått ganska dåligt och som inte har så mycket ork som hon önskar.
 
Att vara smal är ett ideal. Det händer ändå ibland att jag får ta lite skit för att jag är smal. Men det är extemt sällan. Varje gång bilden nedan flyger ännu ett varv på facebook så blir jag ledsen. Jag är inte lika smal som hon till höger. Men är jag ful då? Klart Marilyn är snyggast. Alla vill väl se ut som Marilyn?
 
Men varför detta jämförande?
 
 
(Kanske hör det inte hit, men Marilyn var ingen lycklig kvinna (och det var inte pga hennes kurver) och visst ser den där spinkpinnen till höger riktigt lycklig ut? TROTS att hon är så smal. Benig men stark. Låt henne se ut så. (Så länge hon är frisk.))
 
Det finns ett konto på Instagram som heter Fetkvinna. En riktig ögonöppnare för mig som alltid varit smal. Ett sånt hat överviktiga kvinnor utsätts för! Lägg av! För det första har alla olika smak och för det andra kan du ofta inte avgöra om en människa är hälsosam genom att titta på hens kropp.
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta egentligen. Överför inte ditt eget kroppshat på andra. Tänk ut om du kan göra något för att bli mer nöjd själv (kanske ändra inställning). Och tyck om dig själv även om dina ben inte funkar.

Kommentarer
Postat av: Kusinen

Bra skrivit Åsa!
Jag fattar precis vad det är du pratar om när du säger att du vet vart din kropp mår bäst av att ligga i kilo ( även om jag inte direkt citerar här..) Jag känner likadant. Av någon anledning har jag alltid setts som "lagom" small av min familj och vänner och de blir ofta irriterade om jag nämner att jag har gått upp/ gått ner några kilo. Som om det inte är ok för mej att säga det.(Obs! jag är alltid rätt nöjd som det är men det är det här med att veta vart ens kropp mår bäst av att ligga)Det är som om att jag är för "utseendefixerad" om jag tycker att jag har gått upp för mycket och som om jag bara söker få uppmärksamhet när jag tycker att jag väger för lite. Jag vet ju att det bara är i deras huvud, att de helt har fallit för trenden eller samhälletsnorm-Men jag har alltid tyckt att det varit ordentligt jobbigt att inte säga som jag tycker (Det är ju den jag är!)utan att för den delen uppfattas som negativ- Det handlar ju om vad jag mår bra av. Vad VI mår bra av. Och det kan ingen annan än vi veta.

Svar: Tack! Håller med dig. De flesta vet själv bäst, och om vi själva märker att vi väger mer eller mindre än vi vill, så är det inget ont mot någon som är större eller mindre. Det går bara att jämföra sig med sig själv.
Åsa

2014-09-14 @ 11:00:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0