Klockan är läggdags för längesen egentligen, men det blir aldrig förrän tidigast vid elva ändå. Oftast snarare tolv. Det är bara så det är. Och sen försöker tre väckarklockor av olika typ väcka mig på morgonen, men det struntar väl jag i. En kollega skämtade i dag om allt jag skjuter upp. Att gå hem från jobbet, att lägga mig, att stiga upp och att gå till jobbet. Det är en hemsk cirkel, en känsla av att konstant ligga ett par timmar (minst) back. Så är det på jobbet också på grund av för mycket att göra, men där gör jag åtminstone allt jag kan. Det är liksom inte jag som är orsaken till att det är för mycket att göra.

 

Sen kommer jag hem, trött som jag vet inte vad, och vad gör jag då? Jo, jag förstör kvällen genom att sätta mig i soffan och umgås med mobilen alldeles för länge. Bara för att jag är trött. Jag njuter ju liksom inte av det där sittandet. Först nu är jag lite piggare och skulle kunna njuta lite av att sitta här i min, i mitt tycke, ombonade lägenhet. Men jag njuter inte direkt. Jag mer tänker hetsigt på att jag inte borde sitta här. Jag borde komma i säng.