Och sen så var det då förra söndagen. Jag behövde komma ut lite, så jag bestämde att en promenad till syster var lagom. Skulle bara stanna en stund, men hann bara precis inom dörren innan jag blev indragen i ett massivt julkortspysslande. Mycket trevligt och kreativt det där. Tyvärr kan jag inte visa exakt hur duktig jag var på det, eftersom vissa av er rara läsare kommer få ett kort. Och då vore det ju synd att visa upp allt redan nu, eller hur?

 

                                                                                                       

Förra helgen gjorde Markus och jag en liten second hand-runda, mest för att det var julmarknad på Röda korset. En lagom liten utflykt. Och jag fyndade två vaser.

Jag såg och hörde precis något fint. Det var Vera Vinter (nej, vet ni vad, jag har inte hört namnet förut) och kents trummis Markus Mustonen i en väldigt fin duett.

 

Annars hörs ju herr Mustonen mest lite svagt körandes bakom herr Berg. Det gör honom inte riktigt rättvisa.

Varför har han inte gjort det här förut?

 

Så sjunger de och det var ungefär precis vad jag behövde höra. (Ja, och det Hanna Hellquist kommer säga på tv nu.)

 

Här finns videon med Vera Vinter och Markus Mustonen.

 

Och idag lånade jag ut min mobil till en 85-årig kvinna som stod och frös utanför Maxi och undrade var sjutton hennes taxi tog vägen. Det kändes bra att hjälpa till.

Igår hade jag en väldigt fin postdag. Jag tycker som bekant väldigt mycket om att få finpost.

Ganska sällan blir det dubbelt upp, men ibland händer det.

 

Det ena visste jag att jag skulle få. Jag hade trots allt beställt det själv.

Jag brukar läsa Smäms blogg, och jag har tidigare blivit kär i två av hennes bilder (Red hot och Noir) och beställt dem på studs. Och nu hände det igen. Jag var helt enkelt tvungen.

Fast jag visste, så blev jag väldigt glad när den kom hem igår. (Ramen sprang jag och köpte på Åhléns, idiotram som jag från bakstycket fick karva av bitar med min sax med glittrigt handtag för att det skulle få på plats igen. Ja, nu dassade jag.)

Här är hon iaf; Queen of hearts.

 

Ibland lyckas det men oftast inte, men jag tycker alltid det är kul; bilfotografering. (Ja, alltså inte att fotografera bilar.) Det är tidsbegränsat; det gäller att vara snabb om man ser något fint. Och ibland blir jag nöjd. (Och naturligtvis är det inte jag som kör. Nästa gång jag kör bil kommer jag säkert assa det, för det var så längesen nu. Det var nog då när jag typ jublade när jag själv tyckte att jag svängde in i Brösarp väldigt bra, och min syster bara; "okej, hjälp mig" :P)

 

Jag minns inte riktigt hur jag fick tanken, men för tre år sedan inleddes den i alla fall; Kyrkogårdstraditionen. Lagom till Alla Helgona tar jag tag i lämplig person (tre gånger min vän Anna, en gång min syster) och går till Östra kyrkogården här i Kristianstad, gärna mitt i natten.

 

Några gånger har det varit väldigt kallt. Frost eller snö. Ibland har det bara varit småkyligt.

 

Först går vi till minneslunden. Anna räddar några vekar som håller på att drunkna. Vi tittar på utsmyckningar som egentligen inte får finnas där. Ljusen är många. Många är saknade. Ibland hörs fladdermössen flyga omkring.

 

Sen går vi genom den gamla delen av kyrkogården. Där är det mörkt, inte så upplyst och inte ljus på alla gravar. Det har hänt att jag gått där och insett att jag inte ser mina fötter. Kanske har jag tagit tag i Anna då.

 

Så kommer vi fram till slänten där de nyare gravarna finns, och ett hav av ljus syns framför oss. Det är väldigt vackert. Inget slår dock första gången vi var där, men det är fortfarande vackert.

 

Kameran tar jag förstås med mig. Här är några bilder från Annas och min kyrkogårdspromenad i fredags, någon gång efter midnatt.

 

 

 

En trött Åsa gick för att slänga sina sopor en kväll förra veckan. Och jag ska erkänna en sak; det har hänt ibland att jag hittat saker som jag har tagit med till lägenheten, saker som andra anser vara sopor. Ja, det har kanske hänt oroande ofta.

 

Mitt bästa fynd hittills har varit en stor, fin blommande orkidé. Den låg överst i en full soptunna med brännbart. Den har trivts jättebra hos mig och blommat många gånger.

 

Men det där jag hittade förra veckan slår nog min soporkidé. För där i en plastpåse på golvet, halvt gömd bakom soptunnorna för organiskt, hittade jag fem stycken nya soporkidéer! De blommade inte och var lite misskötta. Men de ville inte ligga där. Det kändes som jag hittat en skatt, guld och diamanter. Naturligtvis fick de följa med upp. Trots att jag har typ 30 växter redan på 27 kvadrat. (Dock låg ytterligare två växter i plastpåsen, och de slängde jag.)