Idag bättre, förutom trött.

 

Men bra; lite rolig igen. Killen som uppskattade min humor log en stund för sig själv och så:

Han: Du börjar ta dig.

Jag: Va?

Han: Ja, du kommer med lite oneliners nu. Jag har fostrat dig väl.

(Jaja, det kan han väl få tro.)

 

Mindre bra:

Han: Du ser trött ut idag.

Jag: Du menar ful?

(Vad har vi sagt Åsa? Inte dissa!)

 

Också bra:

Skulle gå över gatan, och på andra sidan stod en kvinna som jag känner lite grann men inte sett på länge. Och hon stannade där på andra sidan och väntade på mig, för att sen prata en liten stund. Känsla: Jag är ganska trevlig.

 

(Känsla nu: Var detta något att blogga om? Ny känsla: Sluta dissa! Blir förvirrad.)

Jag försöker hålla den här bloggen positiv, just för att jag är ganska negativ. Men ibland blir det då som vissa bloggares bilder på blommiga tekoppar, och jag måste bara försöka berätta.

För jag gick förbi en dörr idag. Samtidigt på andra sidan ...

Jag gör mitt bästa för att vrida saker till min fördel, eller jag tvingar dit det. Våldsamt.

HETSÄTNING! SKUMLÄSNING!

Kan det vara något?
Nej, det kan ju inte det.

Kanske lite, då.

Det känns som det alltid är samma sak.

Fast det ju är jag, Åsa. I dubbel bermärkelse.

 

(Och nej, fråga inte.)

 

Mitt i allt blev jag glad när jag såg att Hanna Hellquists nya program finns för förhandstitt på svtplay. Okej, inte världens positivaste program. Men Hanna och jag var lite sorgsna ihop, och vem kan låta bli att bli lite glad när Hanna skrattar åt en pinsam samling keramikgrisar? (För er som inte vill kolla på svtplay; programmet Jakten på det perfekta livet går på svt imorgon klockan 21.)

 

Dessutom har jag gjort de tre saker jag tänkt göra idag, varav en borde varit gjord för längesen. Men nu är det gjort, Åsabra.

 

Det var bara det jag ville och ALLT ANNAT.

Vad jag tänker leva på imorgon; Att Katta Kvack just kallade mig för ROLIG.

Hon frågade vad som är bäst med att blogga, och i min kommentar skrev jag något om blommiga tekoppar. Helt logiskt.

 

Och nu när jag ändå har er uppmärksamhet; jag har börjat twittra. Just nu twittrar jag enbart för Markus, vilket gör honom "stolt, glad, lite sorgsen". Ni får hemskt gärna läsa mig där, och ännu hellre följa mig om ni också twittrar. (Att börja twittra 2012 känns för övrigt ungefär som att börja fira jul när man är tretton.)

Jag tänker spåra ur lite och berätta om min dag. För att... jadda jadda jadda.

 

Först lyssnade jag ohälsosamt mycket på kent (det började igår), och när följande låt dök upp tänkte jag: "Det blir inte bättre än så här." (Vad "det" innebär i detta samanhang tänker jag inte definiera, då jag är något osäker på svaret.)

 

 

Sen kände jag mig lite så här (förmodligen inte kents fel).

Varsågoda! Här kommer en komplett dröm som ägde rum natten till igår.

 

Jag hade skrivit en novell, och nu låg den på ett bord någonstans. En liten, äldre farbror klädd i rutig väst, kavaj, gubbkeps och hela tjillevippen läste novellen och gick fram och tillbaka mellan den och ett papper som satt på väggen. På pappret på väggen skrev han upp min novell som han höll på att läsa. Han muttrade "vad stod det sen då?" och gick tillbaka till bordet där novellen låg. Så gick han till pappret på väggen (samtidigt som han sa; "Jaha ja, men det blir inte lika roligt när jag skriver det.") och skrev det han just läst.

 

Okej, go nuts med analyserna nu! (Gärna här, även om facebook-kommentarer också är trevligt.) Jag tycker själv den är rätt självklar. Förutom delen om att jag skulle skriva roligt, inte riktigt tanken alltid, va?

 

Och nu i det åsiska hemmet funderar jag på att trolla fram ytterligare en dröm, ty jag är trött och har inte energi till så mycket vettigare saker. (Den onda cirkeln: borde tråklaga mat och bli mätt och energisk. Men jag orkar inte.)

 

Här skrev jag om att jag kommit igång att skriva och att jag nu försöker mig på novelltävlingen i tidningen Skriva. Och nu är jag klar! Ja, stor assning på det, två noveller på två veckor! Fast återigen inte helt nöjd, men jag gjorde det i alla fall.

 

En början och ett slut, och 3997 tecken. Det är nästan svårare att skriva lite än mycket.

Fast jag vet inte om jag vågar skicka in, för någon vinst blir det inte.

Borde förstås skicka det ändå, så att jag slutför på riktigt.

Men vi får la se.

Jag drömmer alltid så lustigt, fast det känns förstås helt naturligt när jag ligger där och sover.

 

Inatt drömde jag att jag åkte buss och att jag reste på strutsbiljett. Satte mig sen ner för att skicka ett sms till min vän Ola om det, vilket är helt naturligt eftersom vi brukar ha ganska så bussrelaterade sms-konversationer. Sen blev det lite meta när jag väl skickade ett sms till honom i vaket tillstånd och berättade vad jag drömt. Fick en utmärkt förklaring på vad strutsbiljett är; man får åka hela rundan Osby-Lönsboda-Osby och sitta framme vid chauffören. Dessutom berättigar strutsbiljetten till 10% rabatt i samband med lunch på Helgas kök i Lönsboda. Nu blir jag så snurrigt så jag knappt vet vad som är sant.

 

Hur som helst, jag ska se om jag ibland kan komma ihåg att skriva ner snurriga drömmar här. Så jag skapar en drömkatergori.

 

En gång drömde jag att jag var en gravid Laleh som mådde illa och gick på kryckor in i en handelsträdgård. Och vilken kändis var det nu jag fotograferade i duschen?

Nu på lördag är det skivmässa här i Kristianstad. Lilla salen i Konserthuset, klockan 11-16 (tror jag), dit tycker jag man ska gå! Jag ska dit, om inte annat så för att titta på söta skivnördar, maha.

 

Tydligen var det fem år sen det var skivmässa i stan sist. Jag har vad jag minns varit på skivmässa en gång tidigare, och jag tänkte att det kanske var då. Men en snabbtitt bland mina bilder visade att jag var i Andrarum för återträff med gamla klass nio då (nej, ni får inget bildbevis). Har svårt att tro att jag med mina tidsproblem gjorde två saker den dagen.

 

Och nu har jag lagt cirka en timme på att tänka ut;

1. Vad jag ska äta

2. Hur jag ska avsluta det här inlägget så det blir lite roligare.

 

Det har gått lite så där kan vi väl säga.

Men iaf; vi ses på Domus om tio minuter! Och på skivmässan på lördag!

Nej, det blev inte bra. Vill inte ha någon stalker.

Åh, problem.

Hepp.

Idag har jag varit och hälsat på kattflickan Nethifa som har flyttat in hos Markus. Jag fick först höra talas om Nethifa (som då inte hette något) av min kusin Fanny i Vitaby som hade träffat på den ensamma katten. Fanny undrade om jag ville ha henne, men jag fegade ur och nämnde det för Markus. Och sen gick det ganska fort, för nu har hon alltså flyttat från Vitaby till Karpalund. Hon verkade ta flytten med ro, åt och sov och tvättade sig. Och när jag klappade bredvid mig i soffan så hoppade hon upp och satte sig. Åtminstone en stund.

 

Först tillåter jag mig själv att gnälla lite. Jag tycker att det skickas alldeles för mycket fulpost. Räkningar är väl sin sak, där får jag inget som överraskar mig eftersom jag inte köper något som jag inte visste jag hade råd med (sen har jag varken man, bil, barn, djur eller något så lyxigt som en tvåa, men ändå). Men tidningar jag inte bett om, suck på det. Det skickas för lite finpost. Jag skickar fler vykort än vad jag får vykort. Därför blir jag lite extra glad när jag väl får finpost. Ofta är det från min internetkompisar Ola och Elin, den här gången från Nice och Monaco. Nice verkar så himla fint tycker jag.

 

Jag, min syster och vår mor har ett trattkantarellställe. Vi hittade det i fjor, och nu är det vårt. Ni skulle bara våga röra det! Risken finns förstås att vi inte är ensamma om det, men kanske ändå. De är ju duktiga på att kamouflera sig, de där trattisarna. Sist jag och syster gick där så hade de inte kommit upp, men i söndags såg jag och mamma att de var på god väg. Och då blev jag glad, ta-da!

 

I helgen var mamma och jag på mässan Moderna i Brösarp som jag assade här. Tänkte visa lite bilder från det. Det var trevligt och jag såg mycket fint, men köpte tyvärr inget. Ångrar lite att jag inte köpte en av de prickiga kjolarna jag provade, jag hade nog varit fin i det där gula ändå. De prickiga skorna nedan provade jag också, men de var lite för stora, ty mina fötter är pyttesmå. Det är knappt så jag håller balansen ibland, så små är de.

 

 

För några veckor sen fick jag ett sms där det stod ungefär så här: "Åsa! Du och jag! Novelltävling!"

Det var från min skrivande vän björnen som kommit på hur vi skulle skriva mer, och inte bara prata om det. Och inte skulle det vara en tävling, förstås, utan mest alltså ett sätt att komma igång, med lite deadlines och läsning av varandras texter för att bli sporrade. Så jag satte igång! Och på ungefär två veckor hade jag skrivit min första novell sen senaste skrivkursen. Den blev inte direkt världens bästa, men jag är nöjd. Och framför allt är jag nöjd över att jag både började och slutade. Och hur gick det för björnen då? Jo, han chockade genom att skriva en prolog till en barnbok! Hallå, det är väl jag som ska skriva barnböcker? Hur som helst tycker jag den var jättebra, och jag hoppas jag får läsa hela boken någon gång.

 

Nästa björnutmaning är tidningen Skrivas novelltävling med temat nystart. Jag har inte kommit igång, men har i alla fall en svag idé. Det blir lite knepigt också, för man ska begränsa sig till 4000 tecken. Men det är nyttigt. Heja!

Förmodligen märks det inte på mig, men jag har ganska stora problem med stress. Det är inte logiskt, då jag ofta har all tid i världen. Den här stressen märker jag ofta fysiskt, till exempel har jag lite väl frekvent ont i bröstet (jag skriver inte hjärtat, för det är det ju troligtivs inte). Just nu till exempel. Och förra veckan. Och då, förra onsdagen, gjorde jag vad jag kunde för att göra något åt det. Och sen gick det faktiskt över. Nu ska jag berätta vad jag gjorde.

 

1. Jag gick till ICA Maxi och handlade, lugnt. Bestämde att jag förtjänade att unna mig lite saker. Och då inte godis som det ofta blir. Jag unnande mig nu till exempel gott Vika-knäckebröd och kamomill-te från "utländska hyllan" (mycket billigare där än bland det vanliga teet, varför, kanske man undra).

 

2. Jag gick till kyrkogården, promenerade runt och tog lite bilder. Där får man oftast vara ifred.

 

För exakt ett år sen ställde jag mig framför spegeln för att klippa lite på luggen och i nacken. Det var bara någon vecka sen jag hade varit och klippt mig och håret hade redan växt ut alldeles för mycket. Jag brukade fixa till det ibland när det hade växt lite fel, och luggen klippte jag hela tiden. Den här gången blev jag nöjd med den frisyr frisören gav mig, det blev som jag ville ungefär. Fast väldigt många gånger har jag blivit missnöjd; man ber om något, men får något helt annat. Och nej, det är inte lätt (för mig) att säga emot en envis frisör som tror sig veta bäst. Så man (jag alltså) betalar och ser nöjd ut. Och går hem och klipper luggen kortare. Till exempel. Fast den senaste gången jag gick till en frisör så blev jag alltså nöjd. Det var i oktober förra året. Sen, som sagt, hade håret växt ut för mycket ett litet tag senare, och jag tänkte rätta till det. Men det slutade med att jag var korthårig. Och nöjd. Sen dess klipper jag mig själv. Det är gratis, och blir som jag vill. Jag lät håret växa ut direkt igen efter det och har nu ungefär samma frisyr som frisören gav mig sist, men jag skulle lätt kunna slinta med saxen när som helst igen.

 

Ibland tycker att jag förtjänar att unna mig lite snabb matlagning. Typ pommes att värma eller beställa pizza. Det är en ganska konstig tanke, det finns så mycket som är godare som ändå är snabbare att fixa. Fast det händer väldigt sällan ändå att det blir just pizza eller pommes, för varje gång jag ätit det så minns jag att, ja, det sparar kanske lite tid, men det är inte särskilt gott.

 

Det var inte så längesen jag gjorde misstaget att köpa fryst pommes. Och nej, inte gott denna gång heller. I helgen gjorde jag istället något mycket godare. Skalade och delade poatis, kålrot och morot. På med olivolja, timjan och lite salt. In i ugnen, och när det började bli klart så la jag in lax ovanpå. Otroligt lätt och mycket godare och nyttigare än så mycket annat. Dessutom säger miljön tack så mycket.

 

 

Maten jag visade förut åt jag samtidigt som jag tittade på Vetenskapens värld. Det var intressant, handlade om fysisk aktivitet. Om att vi är olika, vissa behöver mycket, vissa lite. Ibland kan det räcka med tre minuter i veckan. Och att sitta still i en hel timme är inte nyttigt. Ställ er upp ibland!

 

Jag hade redan tänkt ta en promenad, men nu blev jag ännu mer motiverad. Fast jag kände mig folkskygg, fotona blev inte bra och så blev jag kissnödig efter tio minuter. Åh men tack för den! Men det var fint ändå, att röra benen, känna luften, se fåglarna och springa på de här fina blommorna.

 

(Fast med norskt ö.)

Mer höstmusik.

 

Jag förstår att in undrar vad som har hänt med chilin som jag visat upp ibland. Just nu ligger delar av den faktiskt i min mage (tillsammans med för mycket vingummi, men det behöver vi inte prata om). Det var hög tid att plocka den, den hade nämligen hunnit bli ganska gammal och skrynklig. Den lyser ju upp en del här hemma, så jag drar mig för att plocka, plus att jag inte gillar jättestark mat. Gamla och skrynkliga chilis är inte så starka, har jag märkt.

 

I onsdags åkte mamma och jag till Simrishamn och överrasknings-hälsade på farmor. Hon blev mycket glad, vi fikade, hon berättade något om de flesta som gick förbi och så visade hon alla fina mormorsrutor hon hade gjort. Sen skulle farmor laga mat till sig och två av mina fastrar med respektive, och mamma och jag gick ett varv i fina Simrishamn. Min Nikon hade fått stanna hemma, jag orkade inte bära på den, och så regnade det. Men min lilla ixus skötte sig okej. Efter varvet åkte vi till pappa i Brösarp, åt, såg tv en timme och sen åkte jag hem igen. Det var en fin dag. (Bonusassning till min västerarm nedan.)

 

 

 

Igår kom jag hem till trevlig post och en kanelbulle. Posten hade jag själv beställt; det är en katt (Hello Kitty, falsk eller ej, vem vet) av betong, gjord av Betongflickorna till förmån för Kattjouren. Bullen bakade min syster i somras, lagom till att jag skulle hälsa på henne. När jag skulle hem, sa hon på bullmoderligt vis; "ta en med dig hem!", och så stoppade hon två i en påse. Den ena åt jag när jag kom hem, och den andra stoppade jag i frysen. Och igår plockade jag fram den på kanelbullens dag. Tack för bullen, Elin!

 

 

Ja, jag såg ju på Prins Charles känsla i lördags. Jag tycker också att ni ska titta på det. Det är jättelätt, bara klicka på länken till svtplay, som jag så snällt lägger upp nu. VARSÅGODA.