Detta är inte en lucka! Detta är bara ett vanligt blogginlägg. Ja, det är sant! Äntligen har skolan lugnat ner sig, äntligen har jag tid (och i morgon har jag sovmorgn). Även om det bara är för någon vecka. Men förhoppningen är att jag kommer in ett litet piggare och effektivare tempo som fortsätter sen när skolan drar igång igen. Eh ja, en flickan kan väl få drömma. (Någon dag ska jag också rätta till så att texten inte blir så där lång eller kort. Problemet är att jag inte kan sånt, så jag får google och gissa, vilket ofta får mig att vilja leka kast med liten laptop.)

 

Nu ska jag assa något som hände för länge sedan, i november. Mamma och jag var och såg Emil Jensen på konserthuset. Han är så himskans bra. Mycket klok, rolig och så tycker jag förstås jättemycket om musiken. Han spelade några av de låtar jag helst av allt ville höra. Jag blev så där kent-lycklig när det hände. Så där som jag inte riktigt visste att jag kunde bli längre. Jag tycker om hur han bara kommer upp på scenen och tar för givet att hela publiken är rödgrön. Mina fördomar om Kristianstads kulturtanter säger däremot så här: Moderater, moderater, moderater. Hur det än är med det, så skrattade även dessa. Emil charmar alla. Så kan det vara. Jag är i alla fall såld och paketerad och ivägskickad till en av hans adresser. Ungefär så.