Jag saknar solen. Jag tror att jag såg den senast i lördags, och det var rena turen. Om jag inte varit tvungen att gå ut vid tolvtiden för att hämta några nycklar, så hade jag nog fortsatt sova gott (kan inte hantera sovmorgnar, de spårar alltid ur) och inte märkt solen förrän det var försent.

 

Men så stod jag där, lite trött, bredvid där resecentrum förut låg. Jag fick mina nycklar och pratade lite med mina bekantingar som lämnade dessa. Runt om var det massa folk med stress i blicken, bilar som gång på gång körde där man fortfarande inte får köra, och så dessa alkisar som det inte går att tycka synd om. Stå bland barnfamiljer och dricka ur flaskor och sen tycka det är okej att spotta och spy lite bara så där? Nej, inte okej.

 

För mycket folk samtidigt blir för mig en jobbig smet. Svårt att urskilja något fint ur det. Så jag gick hem, men mest för att vända i dörren. Jag var tvungen att gå till centralen för att ladda mitt busskort, och så tänkte jag att jag kanske kunde gå lite till. Och det gjorde jag.

 

Först gick jag längs ån i Tivoliparken. Jag såg en tupp som desperat sprang längs staketet, den ville över på andra sidan, till sina kompisar. Stackarn var så stressad att den glömt bort vingfunktionen.

 

Sen gick jag förbi Klaudia med K, och hennes föräldrar. De satt på en bänk med utsikt mot ån, fast deras blickar var riktade mot hamburgarna som de greppade så hårt att de förmodligen senare skulle upptäcka brödsmulor under naglarna.

 

Sen lämnade jag Tivoliparken, men gick fortfarande längs ån, vid de nya Finlandshusen. Jag kom fram till vägen vid Långebro-bron (eller heter bron långebro också?), men istället för att svänga hemåt, så gick jag över vägen. Jag fortsatte gå längs ån på andra sidan vägen. Mina ben verkade ha fått eget liv vid det här laget; de tycktes väldigt glada över att få komma ut i solen och sträcka på sig. Fast nu blev det så fint att jag var tvungen att sakta ner och ta upp min mobil för att ta en bild. Jag hade inte tänkt gå så långt så kameran hade jag tyvärr lämnat hemma.