Åsa dissar: En misslyckad linnérunda

Jag, vän av kronologi, väljer att göra ett undantag och hoppa framåt i tiden här i bloggen. Jag hoppar (tillfälligt) fram till för ett par timmar sedan då Anna och jag skulle gå Linnérundan igen.

 

Min lilla meterolog Anna, och även jag, har kollat appar och SMHI och DMI sen igår, för att se om det skulle bli någon torr promenad. Vi ville ha torrevär. Och allt stämde. Det regnade på morgonen. Det slutade regna. Klockan tolv skulle vi gå. Och vi gick.

 

Vi kom hit. Börjar det inte se lite mörkt ut?

 

Vi tänkte att bara vi tar oss över bron (bort från det öppna fältet) så är vi förbi både regnet och... just det, korna.

Så vi fortsatte att gå, det var ju lugnt.

Tre fyra minuter senare öppnade sig himlen jättehastigt. Regn, åska och hagel (eller eventuellt de största regndroppar jag sett).

 

Och de där korna då? Jo, de var naturligtvis på väg över vår stig för att söka skydd under träden.

Men åh, vad är detta? Två människor, de ser ju väldigt intressanta ut.

Regn och åska? Who cares! Let's gå de där människorna till mötes istället.

 

Jag skrek (inte som i att jag tokvrålade något ingenting, jag skrek "stanna där, kossan!" eller något), hjälpte föga.

Då kom jag på det, jag klappar händerna. Klapp-klapp-fortsätt framåt. Det gav effekt. Tydligen är klappande människor lite läskiga.

 

Men även klappande människor är rädda, särskilt den där människan som gick bredvid mig som ville använda mobilen i åskoväder för att ringa och berätta att hennes sista stund eventuellt var kommen. Hon såg oss (mest mig berättade hon sen) ligga på marken, efter koattack. Jag såg inte samma sak, jag såg att jag inte ville vara där just då, och att vi måste därifrån.

 

Så jag sa: "Ska vi vända?". "Ja" sa Anna, och vi vände. De två klappande människorna skyndade tillbaka igen och Anna kikade över axeln ibland för att se hur pass förföljda vi var. När de gett upp började vi springa. I ösregn och åska sprang vi (kanske 500 meter) mot det lilla fågeltornet som saknar tak. Och där satt vi i en hörna och blev... låt oss kalla det kalla och blöta. Ännu mer.

 

Kall och blöt. Innan hade jag mascara på mig. Och torra kläder. Den här bilden, då det regnar mycket mindre, är tagen 15 minuter efter förra bilden. Uppenbarligen kan det vända fort.

 

Här har vi skiljegränsen mellan oväder och fint väder. Och vid det här laget kände jag mig ganska så stolt över min insats.

 

Där står de och trycker under träden, ODJUREN. Och solen hade nästan hånfullt börjat värma igen.

 

Stad under fluffigt täcke.

 

Som av en händelse hade jag en kjol i väskan så jag bytte om och blev en aning torrare. Lägg märke till att jag fryser en liten aning. (Samt visade eventuellt rumpan för ett passerande tåg.)

 

När ovädret dragit förbi lite mer så fortsatte vi hemåt (för blöta för att fortsätta rundan, och inte särskilt sugna att hamna bland korna igen), men gick en liten annan väg så det blev lite längre. Det blev inga 6 km denna gång, men kanske 3,5 trots allt.

 

Sen vilade vi (och personerna på bilden) oss lite innan vi tog oss hem. För min del var det filten som gällde. (För Anna var det banankaka.) Nu sex timmar senare har mitt hår precis torkat.

 

Så alltså; Om du hamnar i en koskock klappa händerna och vänd om du kan. Varsågod på förhand.

 

För övrigt, gårdagens och dagens citat: "Vilken fin färg!". Igår om kläder, idag om skalbagge. Vi är gamla nu. Och så roliga att jag får lite ont i magen.

Åsa assar: Linnérundan två gånger

Möt Santos! Hans matte är Annas mamma, och förra veckan följde Santos med Anna och mig på Linnérundan två gånger. Första gången drog han hela tiden, och Anna och jag turades om att flyga efter honom som små söta vantar. Sen gick jag hem och googlade, mailade Santos om hur han ska lära sig gå fint. Och han hade läst på, för andra gången drog han mycket mindre. (Kanske insåg han att han inte skulle orka dra i sex kilometer en gång till.)

 

Santos, Anna och jag. Allt gott.

 

Solen sken båda gångerna, och korna höll sig på harmoniskt avstånd.

 

Santos hittade en kompis.

 

Jag föll lite extra för den här mulen.

 

Santos hittade svalka under bänk och drack ur flaska.

 

Vi träffade på det här lilla livet som också var ute på promenad. (Vi mötte även några danskar och Anna viskade "ska de gå hela rundan i flipflops?")

 

Den andra promenaden avslutade vi på Fredholms på Naturum. Det var bra och gott, om än dyrt (och vanligtvis äter jag mer grönsaker än fem ruccolablad).

Åsa assar: Samlarmarknad

Det var dags att följa pilen igen. Denna gång var det Antik- och samlarmarknad i Degeberga. Kanske min favoritmarknad.

 

Jag började i vanlig ordning besöket i toalettkön.

 

På samlarmarknaden finns det allt möjligt.Det är som en dyr loppmarknad.

 

Det enda jag var bra på på gympan var att springa fort. Jag får ont i hjärtat när jag ser plintar och ringar som hänger i taket och jag blundar när det kommer bollar mot mig.

 

När jag blir rik ska jag ha ett färgglatt kök.

 

En stor docka och några mindre. Den stora dockans fru(?) skrockade nöjt utanför bild när jag siktade in mig och tryckte av.

 

Kenny som eskimå.

 

Kolla en kändis! Peder Lamm.

 

Sen hade jag plötsligt inget blodsocker kvar. (Ej kändisens fel.)

 

Ibland är lycka en bänk i skugga i en skog.

 

Vi fick besök av en hare. Den var riktigt nära vår bänk, men min reaktion var ungefär så här: "Kolla... en... hare...", och när jag tagit upp kameran hade den förstås skuttat dit bort.

 

Sen fortsatte vi marknadsbesöket, fast då blev värmen + mat och läsk i magen = BLÄRK, och jag fick gå upp och andas lite i skogen igen. Tack och lov för skogen.

 

Sen kunde jag fortsätta kolla runt. Här min syster och jag, om femtio år.

 

Och sen gick vi till bilen, jag med mina fynd som jag gjorde där på slutet. Jag bor på 27 kvadrat, och det har blivit lite av en fix idé att fylla varje liten väggyta jag har. Smala möbler är nödvändiga. Dessutom har jag många blommor och har kollat lite halvt efter blombord. Så hittade jag då detta med prislappen "80". Billigt! Kvinnan som sålde höll på att packa ihop, och kom fram till mig och sa "vill du ha det så får du det för 50". Svårt att motstå folk som själva prutar. Kändes som jag gjorde henne världens tjänst, hon slapp ju asa hem det igen. Så jag gick nöjt iväg med mitt nya blombord. Eller, är det verkligen blombord...? Ni får vänta och se.

 

Jag köpte även dessa fina 50-talsclips av en trevlig kvinna som pratade göteborgska. En tia!

 

Jag och syster åkte en sväng till våra föräldrar efter marknaden. Så där sitter Elin ofta. Ibland gör hon något samtidigt. Själv klamrar jag mig krampaktigt fast för fotots skull. Behöver jag säga att Elin inte hade några problem med plintar i skolan?

 

Sen körde vi hem igen.

Åsa assar: En räddningsaktion

Hur bloggar jag? Jag glömde ju två ack så viktiga citat från stranden.

 

Dag 1:

Anna: Jag tror bannemig att jag har sand i mjälten!

 

Dag 2:

Anna: Hur ser jag ut i ansiktet?

Jag; Snygg?

 

Med det sagt, här har ni en filur som störde min kväll häromdagen. Till sist gick jag och la mig, men då kom den efter och landande på täcket medan jag sprang runt med ett litet "iiiiih". Jag fångade den och tog den nattliga vandringen till balkongen som jag får göra några gånger varje sommar. Jag ska inte klaga så länge det inte är den där spindeln som har flyttat in i mitt cykelförråd...

 

 

Åsa assar: Två strandbesök

Nu har jag alltså en vecka på mig att blogga ikapp. Jag är inte riktigt nöjd med detta. Vad med mig är det som gör att jag alltid måste ligga ett par steg efter, angående cirka allt? Hur som helst, jag kör på... Detta är berättelsen om när jag förstörde min spionkamera, och hade trevligt samtidgt. Två gånger var jag på stranden förra veckan, och andra gången hade jag ingen kamera med mig. Av någon anledning.

 

Anna hade en vän med en bil, och vi åkte långt bort. Fast i det här fallet var vännen Annas granne, och långt bort var Åhus. (Och ja, jag fick med min vita arm på bilden.)

 

Där framme är det blå.

 

Vi var inte ensamma där. Dagen med kameran var det mest folktomt. Förmodligen på grund av mindre sandstormar ("meeh... måhhh" sa vi mest hela tiden, när vi tvingades blunda och stänga munnen hastigt. Hjälpte sådär) och inte så varmt.

 

Jag hade ungefär samma färg som sanden.

 

Jag badade lite också. Den andra gången vi var där, då när det var lite varmare, så hade vi strandgrannar en termometer med sig. TRETTON grader, gott folk.

 

Dagen då jag saknade kamera var jag bättre badklädd och jag var i ända till låren. Skönt att svalka av sig, men som sagt 13 grader. (Och sen gick min bikini sönder när jag kom hem. Vet inte vad det är med mig och allt som går sönder den här sommaren.)

 

Skillnaden mellan Åhus och Haväng. Plus mer sten på Haväng.

 

Och så finns det toalett i Åhus. Här på toalettjakt, och jag har tröttnat på Annas "AJ ETT BARR!" och lånat ut mina flipflops. Eftersom jag är lite mer behärskad(?) och tystlåten så sa jag mer "hmmpf" när jag trampade på ett. Ofta är det nog bättre att skrika lite.

 

Första dagen, när vi körde hem, visade Anna mig var hon växt upp. Suddigt, säger ni? Åh, ni vet, ligger lite sand i kameran bara.

 

Enligt Instragram såg jag och det ut så här på stranden (första gången, det med). Sköna dagar!

Åsa assar: En kyrkogårdspromenad

Mina grannar är från och till VÄLDIGT högljudda. Det fungerar inte så bra i kombination med mycket varmt ute. Vad jag till exempel kan göra då är att öppna upp ordentligt, låta lägenheten svalkas medan jag går ut i tystnaden. (Bilderna är tagna med min lilla ixus, och det började skymma, därav halvbra kvalitet.)

 

Jag hamnade på kyrkogården, lugnet i stan.

 

Stackars Alva, fyra dagar innan sin 25-årsdag fick hon inte finnas mer.

 

De ansträngde sig verkligen. Den stora stenen ska det vara! Och senare en lite mindre sten. Som efter ett tag hamnade lite snett. Och så växte det igen. Det som skulle vara så fint. (Kolonilotter tänker jag på. Jag skulle kunna tänka mig att få en okänd persons grav att sköta om. Men sen är jag ju också ganska unik.)

 

Jag skänkte halva min vattenflaska till de här.

 

Elva ljus till en och samma person.

 

Och sen plötsligt såg jag ett namn jag kände igen. En man som alltid var snäll mot mig. Han dog för några år sedan. Jag lämnade kvar två bebiskastanjer på hans sten, och gick hem till min aningen utluftade lägenhet.

Åsa assar: Björn och hundarna

Det här är jag.

 

Och det här är min goda vän Björn.

 

Förra veckan fikade vi. Jag åt den här, och Björn bjöd mig på te pga mitt framtida fattiga tillstånd.

 

Det var både trevligt och roligt.

 

Killen som jag skulle vilja påstå var konditorn sjöng Älgarna demostrerar högt och tydligt samtidigt som han gjorde hoppsansteg. Det där sista är eventuellt en efterhandskonstruktion.

 

Det blev högläsning av personligt brev som en sommarjobbssökande Björn hade skrivit när han var ungdom. Det lät ungefär som en pensionär hade skrivit det.

 

Sen reste den unge mannen sig. Och beklagade sig genast.

-Aj mina ben, mina ben, mina ben, sa han.

-Pensionär, pensionär, pensionär, svarade jag.

-Lilla flicka! kontrade han med och hytte med fingret. Jag skakade.

 

Men låt oss nu återvända till det viktigaste.

 

Ja, Björn hade på sig en skjorta med bilar på. Och alla bilar kördes av hundar. Inget konstigt med det. Låt oss kalla det för episkt!

Åsa assar: Träning + radiotips

Åsa assar: Instagram

Min bror, som gillar dåliga saker.

 

Jag, dito.

 

Isaks klocka som är hur mycket då?

 

Brösarpsbönor, som jag kokade för länge. Okej mamma, du hade rätt! (Jag lyckades bättre efter det.)

 

Jag var tacksam över att harkrankar inte sticks. Och så släppte jag ut en, men den lämnade kvar två ben. Hoppas den klarade sig ändå.

 

Jag offrade min blygsamma stadsodling till en chili con carne.

 

Jag fick en tillfällig pöl i mitt glasöga och tänkte att lycka vore en pytteliten fisk.

Åsa dissar

Åsa assar: En seg måndag

Jag vet inte vad jag ska skylla min seghet på nu när jag inte kan skylla på tidiga morgnar. Fast kanske är det mest i huvudet segheten sitter (och kanske beror den på att jag lägger mig så sent), för i efterhand brukar det se ut som jag hunnit med mer än jag trott. Som i måndags. Som började segt. Fast när jag väl målat tånaglarna började det gå åt rätt håll.

 

Jag lyckades nämligen städa ett köksskåp. (I tisdags blev det en låda och i onsdags med, men sen kom jag av mig igen.)

 

Sen blev jag jätteglad när jag hittade 1,5 korv (ja, det är korv) i frysen och slapp handla (läs: sköt fram problemet).

 

Sen blev jag jätteseg igen, satt bara och hängde med flugan i soffan. Insåg att jag inte skulle hinna handla på Maxi, så jag fick ta den närmsta butiken istället.

 

Så då hann jag ju diska först!

 

Så jag gick iväg och handlade 25 minuter innan jag skulle vara på gratisträningen i Tivoliparken. 11 minuter innan det skulle börja var jag hemma med maten, gott om tid, skulle ju bara byta om... (Tycker det är viktigt ni får veta hur vi tidsoptimister alltid har det, även på semestern.) Fyra minuter innan träningen skulle börja hade jag fått på något slags träningskläder och var klar att gå och hämta cykeln.

 

På väg till Tivoliparken mötte jag en massa träningsklädda människor och anade oråd. Mycket riktigt, det var ingen träning. Men jag är inte den som ger upp och cyklar hem igen, jag valde att jogga Tivolirundan istället. 1,8 km, fast jag gick bara över bron så det räknade jag inte. Nio minuter, sen var jag lite väl trött, men stolt ändå.

 

Avslutade dagen med svt play och Morden i Midsomer. Jag listade ut vem som var mördaren i tidigt skede och kände mig oerhört klok.

 

Så här har jag det alltså. Så här segt. Egentligen är det väl inget att assa. Förutom det att jag sprang. Jag tror att jag måste skärpa mig. Eller sova en stund här på soffan.

Åsa assar: En söndag, del 2

Jag funderar lite på det där jag skrev i början av min semester, att jag skulle blogga ikapp. Det är torsdag idag va? Och nu ska jag fortsätta berätta om min söndag. Nej, jag vet, jag behöver inte berätta allt. Jag behöver inte assa allt. Jag skulle kunna spola framåt och berätta om min dag på stranden med Anna idag (och dissa att jag har förstört min spionkamera, förbannande sand). Men det gör jag inte. För då blir vi så ledsna hela bunten. Men jag ger inte upp, jag ska vara ikapp innan semestern är slut. Men nu ska jag fortsätta berätta om söndagen, och samtidigt lyssnar jag på min favorit Tareq Taylors sommarprat.

 

Mamma och jag tog en promenad. Det var inte meningen, men vi råkade hitta blåbär. Olika sorters.

 

Tur mamma hade något med att plocka i.

 

Plocka, plocka.

 

Bzzzz.

 

Vi hittade även en ensam kantarell.

 

Både lila och död.

 

Sen på kvällen visade Isak diabilder. Det här är jag för något år sedan, när jag visar upp mina barndomstalanger vid vår gamla skola.

 

Okej, ingen röd tråd, men kolla vår söta bifftomat!

 

Sen skulle jag kolla om det var får eller hästar på backarna och var tvungen att säga; "pappa kan du hålla kikaren, jag orkar inte." Sen skakade kikaren också pga dagens skrattanfall.

 

Sen var det dags! Hello Kitty-memory!

 

Vi vann varsin gång, sen tyckte min chaufför (här på min högra sida) att det var dags att köra hem. (Och ja, jag är inte så läcker här. Har en massa bilder där jag blinkar också, så här glor jag istället för att klara blixten. Mycket blixt- och bollrädd.)

Åsa assar: En söndag, del 1 -Fabriken

Redo!

 

Också redo! (Okej, hon ser lite skeptisk ut, men det beror eventuellt på att någon just tryckt upp en kamera i nyllet på henne.)

 

Många var bilarna genom Brösarps backar.

 

Men vi lyckades ändå ta oss fram till Fabriken i Bästekille. (Även Isak och pappa var redo.)

 

Vi möttes av det här föga upphetsande lekrummet. "Där kan man sitta och fylla i sin deklaration" tyckte Isak.

 

Något av barnen som suttit där och ritat tycks inte har varit helt vänligt sinnat.

 

Sen tittade vi på den riktiga konsten. Detalj från tavla av Håkan Askmark.

 

Jag och molnen.

 

Annan konst.

 

Isak och gubbarna (Sveriges statsministrar) tecknade av Ulrika Linder.

 

Tavla av Mats Åkerman. Ser ni honom, Batman?

 

Utanför, också lite som en tavla.

 

Sen dök Richard Hobert upp! (Och jag ansträngde mig ytterst för att få till en smygbild.)

 

Jag läste lite visdomsord av Christer Strömholm. Mycket klokt (förutom just det här).

 

När vi sen åkte hem igen (en annan väg än vi åkte dit (fick jag veta sen -hej lokalsinne!)) så kom ångtåget förbi precis lagom. Och jag misslyckades med fotona precis hur mycket som helst.

 

Isak hade sin lilla golliga mobil, och han lyckades betydligt bättre än jag.

 

Slut på del 1 om min söndag! Nu tycker jag att alla konst- och fotointresserade i hyfsad närhet ska åka till Fabriken i Bästekille. (Eller inte nu NU, vänta till imorgon eller så. Onsdag - söndag klockan 11-17 är det öppet.)

Åsa assar: Marknaden och utklädningskläderna

Elin och jag följde pilen.

 

Och kom fram till en klen marknad i Degeberga.

 

Det fanns fina mössor.

 

Och katten Smurfen (från Kattkommando syd) som man fick klappa för en krona. Men jag lät bli pga lite lite dum i huvudet?

 

Elin köpte godis. Sen gick vi ett varv till för det kändes lite snopet att ge upp så fort, men nej, jag hittade inget andra varvet heller (min ekonomi säger tack så mycket). Så vi gick mot bilen igen, och mot slutet av stånden fick vi ett "hallå tjejer!" (eller liknande) av en skärpsäljande man, som hälsat likadant när vi kom. Och denna andra gång var det ju faktiskt lite kul. Första gången tyckte jag det var cirka så här kul: :(  Pga lite lite... knäpp?

 

(Det är inte en riktig diss om det är sant?)

 

Så vi gav alltså upp, och körde mot Brösarp istället.

 

Och titta vad vi hittade där! Eller, mamma hade hittat en massa fina kläder bland våra gamla utklädningskläder. Kläder mamma hade när hon var lite (eller mycket?) yngre än vad vi är nu. När vi klädde ut oss i dessa var de ganska roliga, nu var de mycket fina. Fast ärligt talat, de var mest fina på Elin. Jag såg överraskande obra ut i dessa fina klänningar. För sött för en hårding som jag, kan man tro.

 

Titta så fin hon blev i den här. Det blev INTE jag. (Fötter? Vadå fötter?)

 

Men till sist hittade jag något som klädde mig! En clowndräkt som mormor sytt till oss.

 

Fast okej, jag var fin i den här också. (Är glad att jag var fin i den finaste klänningen!)

 

Jag vet inte om mormor och morfar blev alldeles till sig så fina vi blev, för de trillade nämligen omkull båda två. Mormors bild la sig ner, och morfars trillade ända ner till golvet. (Och det fanns inget i närheten som kunde ha vält dem.) Mormors mor Anna stod däremot orörlig vid sidan om. Hon brydde sig inte.

 

Här är (nästan) alla klänningarna. Fina va?

Åsa assar: En fredag

En kvällsmänniskas motto, som stämde lite extra bra den fredag som jag ska berätta om nu.

 

Det tog en himla tid innan jag lyckades lämna lägenheten. Jag tänker ofta att jag ska göra saker tidigt, så blir det istället sent. Välkommen till min värld. Men till sist i alla fall, en promenad. En alldeles för varm sådan och kanske var det därför jag först mådde illa. Dessa pilar såg jag överallt, och insåg till sist att två timmar senare skulle Startskottet gå precis där jag gick.

 

När jag fått lite skugga och illamående släppt, tittade jag mot teatern på lite håll och njöt av att vara där på en stig som få tycks gå på. För övrigt; dagens bilder är tagna med min ixus. Därmed är detta en spionkamerapromenad.

 

Inte en kotte mötte jag, förrän två cyklister, som öppnade upp grindarna som ska hindra trafik, dök upp i sällskap av en polis på motorcykel (inför tävlingen). Jag förstod inte riktigt syftet med polisen, men en misstänksam blick bjöd han i alla fall mig på.

 

Gott om plats, även för kor, om det nu skulle ha funnits några sådana där.

 

Helge å låg blank och fin.

 

En ganska fin vy, men strax till höger utanför bild står en man och kissar. Jag skakade på huvudet och gjorde ett lite missnöjt ljud med tungan. Kanske menade jag "det var en liten!", eller så menade jag "hört talas om toalett?"

 

På andra sidan tunneln.

 

Som vanligt en stund vid Hammarsjön. Jag kände mig harmonsik och försökte fånga det på bild. Och se bara, den harmoniska rynkan i pannan och de spända läpparna. För att inte tala om flugan i luggen.

 

Jag handlade lite mat på Maxi och tydligen liten godis också. Vet inte varför. Kanske för att matcha ringblommorna plockade i Brösarpsträdgården.

 

När jag kommit hem gick jag snart ut igen för att titta lite på löparna i Startskottet. De kämpade på bra alla. Vissa så himla snabba, vissa inte alls snabba. Mest imponerande var kanske de ändå, som hade ställt upp trots allt. Sen tog jag naturligtivs trappan, det gör jag alltid. Uppenbarligen.

 

Jag åt sen god mat och tittade på Morden i Midsomer. Men här kom bakslag nummer ett: Äcklig isig glass trots helt nyöppnad.

 

Tätt följt av bakslag nummer två. Jag tittade via hdmi-kabel mellan dator och tv (jag har fortfarande ingen fungerande digitalbox -nytt försök imorgon), och då ska min dator alltid låta så himla mycket. Så jag försökte bygga en ljuddämpare. Det blev bara varmare och mer högljutt.

 

Jag återfick dock harmonin (inklusive rynkan, minus flugan) med hjälp av lite godis.

Åsa assar: Linnérundan med Birgitta

I tisdags var det inte så soligt som jag hade fruktat. Det var mer Linnérundan-promenad-väder. Så så fick det bli, bestämde min högskolekompis Birgitta och jag.

 

Här kunde det ha tagit stopp, men vi var tillräckligt smala. Ej helt logisk bom tycker jag.

 

Vi gick över Helge å.

 

Birgitta undersökte, jag stod kvar.

 

Vi kom fram till Lillö.

 

Modellen visar hur högt det var från början, strecket på modellen visar hur högt det är nu.

 

Hästarna och staden. (Och nej, fortfarande verkligen inte så himla duktig på att bestämma över kameran.)

 

Jag lärde mig något nytt; älgört.

 

Vi klättrade upp för utsikt, och så ner igen.

 

Ett löv hoppade förbi. Det var visst en groda.

 

När vi nästan var framme där vi började träffade vi på denna koltrast som villigt lät sig fotograferas. Dessutom träffade vi på min gymnasiekompis Marika med familj, fast de missade jag helt att ta en bild av.

 

Det blev ett till vattenriket-foto.

 

Sen gick vi runt lite i Tivoliparkens hälsoträdgård, innan det fick vara slutvandrat. (För den som undrar; Linnérundan är 6 km.)

Åsa assar: Att träna

Kommer ni ihåg sist när jag hade varit ute och sprungit, jag skrev då här att varje gång jag gjort det så skulle jag assa det. Det lät som jag skulle bli väldigt tjatig då. Stackars er.

 

Har ni lagt märke till att det har blivit väldigt lite tjat? Faktiskt ingenting. Pinsamt.

 

Jag har faktiskt sprungit en gång sen dess. Det var ungefär för en månad sen skulle jag tro. Jag har börjat se en trend här, jag springer en gång i månaden. Undrar om det är tillräckligt.

 

Jag minns att det var en varm dag, och jag kände inte för att tönta mig med intervaller. Jag kände istället för att springa så fort det gick. Oh my. Jag känner för så konstiga saker.

 

Jag tog min vanliga runda, sprang bredvid Hammarsjön. Vet inte hur lång den sträckan är, jag gissar på en dryg kilometer. Det tog sju minuter. Jag har väldigt korta ben (kom nu ihåg att jag skrev det, jag kommer få äta upp det strax). Sen var jag tvungen att gå lite, bredvid vallen, innan jag sprang resten av biten på sex minuter.

 

Var sen helt slut och gick hem och la mig i sängen bredvid katten. Ja, så längesen det var, det var när jag var katttvakt.

 

 

Men jag har förstås inte varit helt stillasittande sen dess. Jag promenerar ju en del. Fast det räcker inte egentligen.

 

Friskis och svettis gratisträning har börjat i Tivoliparken nu och i måndags gick jag faktiskt dit. Jag har svårt för den höga snabba musiken och att allt känns så hysteriskt. Så ibland kände jag mig bara stressad och mådde dåligt. Försökte då lyfta blicken och se träden och himlen, det hjälper lite.

 

Dans och skutt och koordination är kanske inte mina starkaste sidor. Så när det därför blir dags för något jag tycker om och är bra på, då tar jag i allt jag orkar. Jag kan inte springa långsamt, kortare sträckor alltså. Så när vi skulle springa runt i den stora cirkeln vi stod på så la jag mig bakom en tjej förmodligen nästan var 20 cm längre än jag, och jag höll hennes tempo. Fast andra gången orkade jag förstås inte springa lika snabbt.

 

Men hur som helst, bra gjort. Hade träningsvärk flera dagar efteråt. Min kropp gillar det, måste ge den mer av det.

 

Efteråt. I lite mindre format så ni inte blir för chockade.

Åsa assar: Vitabys loppmarknad

På söndagen var det dags för loppmarknad igen, denna gång i Vitaby. Här träffade jag på en frände, utan att jag gav mig till känna. En tjej försökte få sin kompis att hålla en glasspinne, men tjejen bara "Nej! Jag kan inte hålla i trä, måste ha glasspapper emellan!" Jag hör dig syster!

 

Kusin Alexander stod och sålde böcker. Tvivelaktig tröja, men rar ändå. Handväskan hade han också fått med sig.

 

Ångloket tuffade förbi.

 

Vissa köpte hund och stoppade sen ner den i kassen. Eller så var det hennes egen hund, jag vet inte riktigt.

 

Jag hjälpte två män räkna ut att vågen visade fem kilo för mycket. Sen kom en kvinna förbi som var skeptisk till min matematik (hon trodde nog att min kamera vägde jättemassor).

 

Annars vet jag en, fast den går fem kilo fel.

 

En porslinsolycka skedde.

 

Linda var också på loppmarknad, vi stötte på henne dagen innan med. Här med sonen och kanske loppisfynd i vagnen (som hennes pappa håller i. En syster är också med, men vilken vet jag inte, för så stor koll har jag faktiskt inte).

 

Sen dök plötsligt Timbuktu upp! Han köpte något möbelaktigt, möjligtvis något åt vävstolshållet.

 

Några surkärringar fanns det också där. Och några underhållande människor, som kvinnan som råkat hamna på fel sida av borden och gick där försäljarna stod. Jag hörde henne säga: "Jag skäms ju rent för att gå här, det var någon som ville sälja mig för femtio kronor."

 

Och så var det försäljaren som fick ansvara för en hel lång länga bord, men det gjorde inte honom något: "Ja, jag är pittögd så jag ser hela vägen!"

 

Och så var det barnet som läste ett rim på en bräda av något slag: "Tusen tack för att du sköt vår katt... Står det sköt?" (Mamman sa då lugnt; "nej, skött". Jag tycker att hon borde ha fnissat lite, men det får kanske inte goda mödrar. Fast min hade förmodligen gjort det, ty hon har humor.)

 

Ett par hundar fanns där också (och ett marsvin eller en hamster, som en flicka bar runt i sin bur). Den där fläckiga krabaten här närmst lämnade några blöta avtryck på mina ben.

 

Elin luftade bilen inför hemfärd. Även mamma var med, och moster träffade vi också på.

 

Jag köpte den här klänningen för en femma ungefär (ursäkta världens sämsta bild).

 

Och den här ljusstaken för en femma.

 

Jag avslutade Österlenhelgen med att av misstag skörda den här tomaten. Sen tog vi den andra röda med. Det var gott.

 

Elin fick vänta lite medan jag packade mina väskor, sen åkte vi hem till Kristianstad igen.

Åsa assar: Instagram

En hungrig tidig morgon hittade jag en liten räddning i ett körsbärsträd.

 

Jag hittade ett hjärta på ett golv också. Det åt jag inte.

 

Och så utsåg jag mig till kvarterets ordningsvakt. Varför parkerar hon där?

 

Jag försökte fotografera en badande koltrast, men fick nöja mig med en snygg tunna.

 

Jag hade lite svårt att pricka rätt med instagrams beskärning.

 

Jag fick färgglad skolbok.

 

Pappa köpte sig en ny kompis!

 

Jag fotograferade mina nya glas, när jag fortfarande tyckte att de var fula. Tredje gången jag gick förbi köpte jag.

 

Jag var Semester-Åsa.

 

Elin solade och jag kunde inte välja filter.

 

Mina fötter var på grönbete.

Åsa assar: Brösarps loppmarknad

Jag fortsätter med att assa början på min semester, förra helgen. Den där Österlenhelgen som jag pratade om.

 

Det är alltid samma sak. När jag är på väg till Brösarps loppmarknad, några minuter efter öppning (omöjligt för en tidsoptimist att vara där i tid), så har andra redan fyndat och är på väg hem.

 

De ser hårda ut de där parkeringsvakterna, far och son.

 

"Ta ett foto på mig!" sa den här fyndaren, jag lydde. Och vad glad han hade blivit om han visste att han hamnade på www.

 

Sen smygfotograferade jag lite släkt, innan jag sa hej. Kvinnan i lila linne är min mammas kusin, och dessutom är hon min bloggläsare. Hej Eva Britt!

 

Jenny var också där (mitt i bild), vi gick i samma klass från lekis till nian. Jenny var alltid en så bra kompis! (Jag smygfotograferade inte bara, jag fick även ett "Hallå Åsa!)

 

Ytterligare en gammal kompis, Maja! Jag smygfotograferade först och pratade lite sen.

 

Min favorit Alfred hade fyndat ett par glasögon.

 

Andra fyndade kanoter.

 

Det här är min och Jennys klasskompis Titti. Hon hade fyndat barnvagnen full, så Tage fick transportera sig på annat vis.

 

Jag såg två systrar i speglarna och tryckte av.

 

Min kusin Sofie och Alfred hade fyndat så att Charlie var helt platt i vagnen. Nä, han hade fått flytta på sig, han med.

 

Min syster och jag gick hem i tron om att resten också hade gett upp, men det var fel. För hemma var bara pappa (som hade varit och fotograferat lite på marknaden). Men efter en stund kom Filippa och mamma med sina fynd.

 

Och Elin hade fyndat i trädgårdslandet.

 

Till sist kom den största fyndaren av oss alla, min moster. Hon bär på en tung kass, men hon hade redan varit nere och fyllt bilen tidigare.

 

Sen fikade vi och kikade.

 

Sen visade vi upp våra fynd.

 

Det här är mina fynd; fem glas för tio kronor och en (tyvärr solblekt) kjol för en femma eller så (jag vet inte riktigt, jag stoppade den i Elins kasse som fick fyllas med kläder). Framför allt mycket nöjd med glasen, precis vad jag behövde!

 

Sen åkte moster och Filippa hem, men var tog Elin vägen?

 

Jaha, där!

 

Sen ägnade vi oss åt lite sånt här.

 

Och lite sånt här.

 

Inann Elin och mamma bjöd på god mat, där allt utom laxen och potatisen (och en del såsingredienser) kom från trädgården.

 

Jag avslutade dagen med att titta på film, och att gå ut och klappa Sudden som jagade skalbaggar i gräsmattan. Så fort en kom upp sprang han dit och åt så det prasslade i munnen på honom. Kanske mer roligt än gott.

Åsa assar: Ett kalas

En stor anledning till att jag började med den här bloggen var att själv tänka mer positivt och ta vara på de bra sakerna. Det har faktiskt fungerat väldigt bra, det gör mig glad. Och det gör mig glad att ni som läser återkommer!

 

Jag ska strax fortsätta med assningarna, men behöver bara få ur mig två till dissar först.

• De gräver här hela dagarna. Till sist kommer tystnaden framåt kvällen, och det är så skönt. Men ibland är tystnaden bara tillfällig. De gräver nu igen. Respektlösheten susar, brummar och gasar. Jag antar att det är samma män som hatar fula kvinnor som spelar fotboll.
• Tydligen finns det fortfarande folk som tror att Håkan Hellström sjunger falskt, och som ändå tvunget måste sitta vid tv:n och titta på honom och sen beklaga sig offentligt. Stackars er som har så lite att göra, som inte klarar att sträcka er efter fjärrkontrollen och byta kanal, eller kanske istället spela någon musik ni gillar. Något som jag förmodligen inte alls gillar, men som jag ändå inte orkar yttra min åsikt om. För varför skulle jag när det finns roligare saker att göra? Ja, precis. Jag är bättre än ni, ni är idioter.

 

Okej, happy happy face, dags för assning! (Jag försöker lära mig kameran lite mer ordentligt, men det går lite så där, därför är det lite si och så med kvaliteten på bilderna ibland.)

 

 

Det var dags för kalas.

 

Vissa var sugna på dans.

 

Jag fick låna ett par för stora stövlar.

 

Vissa trodde att stövlarna var matskålar.

 

Och andra trodde att min lånade jacka var godis.

 

Hulda får mat av Filippa. Hilda har redan ätit upp. Precis som människor är getter olika.

 

De här var förstås också på plats.

 

Sen ville vi gå ut lite.

 

Elof med Hilda och systern Hulda på marken. Just det, anledningen till kalaset var min kusin Elofs 15-årsdag. Jag var med och hämtade honom på BB, eftersom storasyster Filippa varit sjuk och inte fick följa med in (om jag minns det rätt), så jag fick passa henne i bilen. Jag har för mig att hon sov. Och sen kom min moster och Pelle ut med lille röde Elof. Nu är han 20 cm längre än jag, och kanske min snällaste släkting.

 

Storasyster Esmeralda äter klöver.

 

En modig gås på väg in till två väsande äggliggande gäss.

 

Den modiga gåsen och skuggan.

 

Här tror jag de brukar sitta, hela familjen.

 

Hildas hjärta.

 

Mamma Marita och blicken.

 

Jag vet, ni kan inte få nog av dessa getter.

 

Till sist kom övriga flocken också ut på grönbete och vi fick inte vara ifred längre.

 

Getterna lät sig mer eller mindre villigt fotograferas innan det var dags att gå in igen.

 

Den 60-årige storebrodern bad lillasystern om att få sina skor knutna, och lillasyster dök ner på direkten, fast hon har problem med att knyta sina egna skor.

 

Kattdjur.

 

Sötsaker bars in inför kvällen.

 

Medan andra plockades ut för att tittas på.

 

Sen sa vi tack och hej och åkte hem i Österlenkvällen.

Åsa dissar

Åsa assar: Gratisbio och utsikt

Här i Kristianstad finns ett sött litet filmmuseum, där film faktiskt spelades in för drygt hundra år sedan. Här finns även en pytteliten biosalong, som kanske bäst kan beskrivas som söt. Nu i sommar visas det film gratis där, och gratis är som bekant väldigt gott. Så Anna och jag har gjort en lista över de filmer vi kan tänka oss att se. Förra onsdagen var vi där och såg den så otroligt fina En oväntad vänskap, det finaste jag sett på länge, inklusive allt.

 

Imorgon ska vi dit igen, och då är det Berättelsen om Pi. Jag assar nu detta i förväg!

 

Förutom att det finns ett filmmuseum och en bio där efter vandringen uppför alla trappor, så finns det en takterrass (som även den används vid filminspelning för länge sedan) värd alla trappsteg i världen. Jag är så väldigt väldigt svag för tak. Det uppstår en väldigt speciell känsla i mig när jag blickar över dessa byggnader och takåsar, att få titta ur ett annat perspektiv än de vanliga 162 cm över markytan. Inse att det finns så många söta små innergårdar där nere. Visserligen är det en hög mur därute på terrassen, som det inte får klättras på. Men min höjdrädsla till trots var jag förstås tvungen att ställa mig lite diskret på en stol och kika ut ändå. Skulle kunnat stå där länge.

 

Anna kikar ner.

 

Åsa assar: Förra söndagen

Förra söndagen gjorde det inte mycket annat än regnade, och jag behövde verkligen en promenad. När det till sist blev uppehåll och solen tittade fram skyndade jag mig ut.

 

Jag stannade till vid en surrande buske.

 

Jag såg en snäcka som trodde sig ha hittat en kompis. Tyvärr stämde det inte.

 

Jag träffade på joggare. Jag mötte mannen i vitt, och vände mig om och tog denna bild. När jag sen gått vidare en liten bit sprang mannen i svart om mig i ett rasande tempo. Han sprang verkligen, joggade inte. Benen var högt lyfta. Mina fötter lämnar knappt marken när jag joggar. Som synes springer mannen i vitt med barnvagn, den lilla tjejen såg livrädd ut. Hon såg inte pappan, såg bara världen rusa förbi alldeles för snabbt. Pappan borde prata med henne, tänkte jag.

 

Det började ösa ner igen och jag var väldigt glad att jag plockat ner min poncho. Jag kände mig som ett vandrande tält, det var ganska mysigt därinne.

 

Jag tvingade mig över den här bron. Den höll.

 

Jag stannade till i flera minuter medan den här tog sig över vattenpölen. Den befann sig delvis en bit under ytan ett tag och jag var beredd att rädda, men det behövdes inte.

 

Jag gick förbi hästhagen. Hästarna befann sig längre bort i skydd av träden.

 

Träden gjorde sitt bästa för att bilda väggar och tak, men jag blev blöt ändå. Regnet och ponchon hindrade mig att experimentera fram det mesta jag kunde få fram ur kameran.

 

Det var ungefär här jag insåg att något av den värsta klåda jag känt hastigt hade uppstått på mina ben. Jag ville riva av mig mina ben. Mygg mygg mygg, överallt mygg. Varför köpa myggmedel när man inte använder det?

 

Dessutom var jag osäker på hur jag skulle hitta ut, och det regnade än så jag gick fortfarande under ponchon. Det blev varmt där i mitt tält och det kliade ännu värre på mina (15-20) bett).

 

Till sist hittade jag ut. Slet samtidigt av mig ponchon och mötte en joggande man, som inte alls var regnklädd. Det kändes som jag vandrat i ett parallellt universum fullt av för varma tält, regn och klåda. Och utanför hade det aldrig regnat, där hade solen skinit hela tiden. Jag undrade om joggaren skulle uppleva samma som jag just upplevt. Nu var jag i alla fall fri. Jag gick hemåt och såg framemot att klia på/ smörja in mina myggbett.

 

Jag kom hem och slog mig ner vid datorn, tänkte beklaga mig över myggbetten på facebook, men klådan kändes plötsligt mindre plågsam och jag hade inget alls att skriva när jag såg vad min kusins status. Och sen hennes sambos status. Det var många versaler och utropstecken, äntligen fanns det ett nytt hjärta till Tobbe.

 

Tänk vilket besked att få. Jag assar Tobbes nya hjärta!

Åsa assar: Lördag hos Anna

Jag är faktiskt trots allt lite imponerad av mitt batteri. Det är nytt och höll längre än vanligt. Jag gav upp innan det var tomt och gick in till sommarprataren. Som jag kanske slutar lyssna på snart, kan inte relatera så mycket, så jag tröttnar. Det han säger är viktigt, men jag är kanske lagd lite åt det egocentriska hållet.

 

Innan jag gav upp utomhus, så öppnade jag dokumentet med min så kallade barnbok och jag redigerade det. Jag är nöjd. Vill fortsätta skriva. Men nu ska jag berätta om förra lördagen, då jag hälsade på Anna.

 

Anna är lite ovanlig, medan andra visar upp allt, så visar hon upp inget (förutom lite på skyddat instagramkonto). Därför försöker jag vara abstakt när jag assar henne, och hoppas hon hade godkänt om hon hade läst min blogg.

 

Jag har en speciell relation till den här orkidéen, eftersom den bodde hos mig medan Anna var i Norge för två somrar sen.

 

Detaljer och prat däremellan.

 

Sen blev det något gott (om än inte lika kladdigt som tänkt), av det här, och...

 

Det här. Jag funderar på att bjuda in mig snart igen.

Åsa assar: Semester

Åsa assar: Ett finbesök

Jag har gett upp den här veckan. Jag och tiden utkämpar en ständig kamp, men nu när slutet börjar anas så ger jag upp. Det funkar inte. Jag kan inte lägga mig så tidigt som jag behöver, jag får vara trött helt enkelt. Imorgon är sista dagen innan min semester. Då ska jag sova och ha det gott. Ungefär så lyder planen. Nu borde jag egentligen vara i säng, men varför inte istället blogga om vad som hände för en vecka sedan.

 

Innergårdar, vad fina de är, men vad sällan jag smiter in där. Oftast står det en stor läskig PRIVAT-skylt. Och jag vill ju inte vara besvärlig. Men in på just den här innergården var man mer välkommen. Jag hade finbesök från Solna/Osby och de var lite second hand-sugna. Så jag rådfrågade Anna som sa "Blåa loppan". Ligger jättenära mig, men jag har aldrig varit där. Åh, dessa mysterium.

 

Det här är Elin och hennes lillebror Mattis på leksaksjakt.

 

Diskussion uppskattades mer än stöld.

 

Jag hade lyckligtvis bara fyra kronor på mig.

 

Snyggvaser. Jag kollade visserligen inte priset, men jag funderar på att försöka ge främst second hand-presenter nu under två år. Bra på alla sätt.

 

Här är Mattis still en liten stund. Även Mattis och Elins mamma Malin var med oss, fast hon fastnade inte på bild.

 

Plötsligt fick min vän Ola, Elins sambo, upp en himla fart. Han blev lite orolig att han inte skulle hitta bussen.

 

Men det var lugnt, för snart kom den, 7:an.

 

Jag sa hejdå, vinkade lite och gick sen hemåt och mötte... NÄBBTANTEN som jag just pratat om med Ola. När man pratar om trollen osv. Hon hade lika bråttom som Ola. Fast nu ska vi inte prata om henne, för det är en helt annan historia. Hur som helst, mycket trevligt att träffa de fyra från norr!

Åsa assar: Grå linjer (inga röda) och en Björnpromenad

Var var jag någonstans?

 

Jo, det var ju sociala veckan, och nu hade jag precis fått reda på att jag hade kommit in på utbildningen och väntade nu på Björn. Han ringde på porttelefonen, och sen hörde jag hans steg i korridoren. Sen tystnade de. Jag öppnade dörren, och hittade Björn med fundersam blick (samt dåligt lokalsinne dito) stå och titta på grannens dörr. Så såg han mig och sa "Jaha! A! Inte Å!"

 

Jag tryckte upp antagningsbeskedet under näsan på honom och han sa "NÄMEN! GRATTIS!" (Nej, först sa han "jaha där! Jag trodde bara det var en grå linje!") och jag fick en kram. (På tal om kramar, imorse vid sjutiden fick jag en grattiskram som nästan skulle kunna betecknas som obehaglig. (SLÄPP MIG SLÄPP MIG, skrek jag... inte) Somliga vet kanske inte riktigt hur man gör.)

 

Sen svarade jag på dagens andra felringning. Den här människan mumlade "jaha, då får jag ringa tillbaks till röntgen." Ett tecken. Eller inte.

 

Vi gick ut på balkongen för att fotografera med det här lilla livet. Bland annat kom jag plötsligt ihåg att man måste dra fram filmen också, men innan dess hann det bli något som förmodligen har fyra armar och ett huvud ovanpå det andra. Vi kan kalla hen för Åsbjörn. (Tack vare att en klåfingrig Björn redan hade dragit fram filmen en gång, så blev det inte en ÅsBjörn-Anna.) Den här och följande två bilder på mig är fotograferade och redigerade av Björn.

 

Se bestämd ut. (En annan gång ska jag se ut som någon som kammar sina ögonbryn.)

 

Jag bytte kamera eftersom vädret inte betedde sig helt pålitligt, och så gick vi ut.

 

Björn tycks nöjd med det som verkar vara bilden där jag är bestämd.

 

Eftersom jag nyss fått reda på att jag kommit in var jag lite okoncentrerad. Och mitt fotograferande var hyfsat obefintligt och obra. Därmed ingen röd tråd här inte. HA LITE FANTASI VA. Fast hus och tak, det tycker jag om.

 

Det är bara en hänvisning, sa han och lät som vanligt. Lite längre bort började han prata finlandssvenska, och lät preciiiiiis som Mark Levengood.

 

De har i alla fall byggt klart träden, alltid något. Jag satte Björn på tåget, och gick hemåt igen.

 

Byggkrans på det som kanske blir ett fängelse trots allt.

 

Sen var jag hemma igen. Mest för att kolla om det verkligen stod att jag kom in på den där grå linjen.