Hej världen!

 

Jag har haft tekniken emot mig några dagar. Först dog min digitalbox så jag kan inte titta ordentligt på tv. Istället har jag fått använda datorn, och jag är mycket tacksam att jag hann se timmen med Håkan Hellström i tisdags. På onsdagen dog sladden till datorn, eller transformatorn. Ett mystiskt pipande kom från den, och allt den ville var att berätta att den höll på att dö. Nu har jag alldeles nyss köpt mig en ny. Det är inte så lätt att spara pengar när sladdar för 599 kronor dör.

 

Dessutom har jag varit väldigt dissig sedan någon gång i måndags, men det känns lite bättre nu. Ibland krävs det inte så mycket. Trodde nämligen att sladden kostade 699, och den där hundralappen känns just nu som en jättestor skillnad. Blev även på bättre humör i kön på Domus (där jag köpte bananer och tomater för totalt tolv kronor) då jag insåg att tanten som betalade i kassan bredvid ser precis ut som Storbritanniens drottning.

 

Jag tänker trots mitt något positivare humör ta upp lite av det jag dissat den här veckan.

• Kommer ni ihåg hur jag i förväg assade det biobesök jag gjorde igår? Anna och jag såg Berättelsen om Pi. Den ska vara så himla bra, har jag hört. Det var den inte. Tycker jag.

• Detta kvinnohat mot kvinnor som spelar fotboll, och mot kvinnliga Wimbeldon-segraren. Det dessa har gemensamt är tydligen att de är för fula för att ägna sig åt sport, för fula för att vinna. De är fula och de är lesbiska. Nu är ju hela bunten inte det, men om de varit det, vad spelar det för roll? Har dessa män/småpojkar mammor, systrar, flickvänner, döttrar? Hade männen/småpojkarna sagt likadant om dessa kvinnliga närstående ägnade sig åt idrott, eller hade de kanske stöttat och hejat på? Jag har inte ord för hur obehagligt jag tycker detta hat är.

• Dissar mig själv för att jag inte är som andra, för att jag inte kan beställa mat och rakt upp och ner stå och äta. Eller sitta för den delen. För att jag helst vill äta ensam, något jag lagat själv. Det hindrar mig så himla mycket. Och folk vill vara snälla och låter mig vara sån, men skulle bli så glad (även om jag först säger NEJ NEJ NEJ) om någon ville hjälpa. Samma sak med att åka iväg någonstans, med lite mindre besvär än det ofta är. Det skulle vara så skönt. Försöker vara glad över allt som är oproblematiskt, men ibland tar det problematiska över. (Vill inte prata mer om detta, förutom med folk som vill hjälpa till på hyfsat handgripligt vis, tack.)