Jag har blivit jättetrött och försökt rätta till mig genom att lägga mig i tid. Det har gått så där; lagt mig i bättre tid men varit lika trött. Nu är det dock påsk och jag har hela tre stycken sovmorgnar framför mig. Jag hoppas på att piggna till lite och få lite roligt gjort. Och komma ifatt lite i bloggen. För jag har inte enbart gått runt och dissat den här veckan, till stor del har jag gjort det (trots att jag ser glad ut. Fick idag höra att jag väl alltid är positiv. Jag har lätt för att skratta och är lättroad, men i övrigt... är mycket skit), men inte bara. Så det kommer, en massa assningar.

 

Påsken är min bästa högtid. Det är vår, det är färgglatt. Fast okej, det är inte vår. Förr var påsk även trevlig eftersom jag brukar fylla år runt påsk. Fast är inte längre så förtjust i att fylla år, på grund av blir äldre, gammal, ful, allt är förbi, över, finito, kört, död etc etc. Men men, att ha en egen dag och få presenter är bra!

 

Okej, det här blev tråkigaste inlägget.

Lättar upp det med det allvarliga barnet Åsa, i lämplig klädsel. Och ett löfte om att mer kommer.

 

I somras var jag på Way out west och det var Florence and the machine också. Känns mäktigt och overkligt när jag lyssnar på några låtar nu. Det var sommar och det var Göteborg. Det var fint. Och alltid lite lite finare i efterhand.

 

Lyssna och njut, tycker jag, som just idag känner mig lite tung i mina egna armar.

 

Som ni minns så skrev jag för ett tag sen att jag har en hemlighet.

Nej, det minns ni inte alls.

Det var bara en person som reagerade på det.

Ni andra är lite lite liiiite tråkiga.

 

Jag skrev i alla fall om den här, den 7 mars, och så här skrev jag:

 

Min hemlighet. Den är liten och inte alls märkvärdig på något sätt, men det är ganska kul ändå att jag funderat ut något som jag inte berättat för någon. Fascinerad att jag inte råkat säga det. Som sagt, det är verkligen världens minsta grej, men ändå något jag borde berättat för någon (eftersom jag är en sån som inte kan hålla tyst, tro det eller ej). Men nu har jag varit tyst i kanske snart två veckor. Ja, det var nog då jag bestämde mig, fast jag har funderat på det ett tag. Blir kul att se vem som blir den första som kommeterar det, och om det kommer låta positivt eller negativt. Eller om jag kanske ger upp före det sker. (Eller om jag avslöjat mig nu :P)

 

Och det är alltså fortfarande ingen som sett något ovanligt och kommenterat det. Men det är kanske inte så konstigt. Kanske är det bara uppenbart för mig. Jag är förvånad över hur mycket jag gillar det. För bara någon månad sedan hade jag vägrat och vägrat och sen vägrat igen. Men nu bara okejrå. Och ja, jag gillar't! Nu har jag sagt för mycket. Tänkte locka med ett pris eller kram till den som kommer på det först, men vi får se. Jag tror jag har avslöjat mig.

 

En annan sak; läste här att för att få många läsare och behålla dessa så ska man lägga upp många bilder på sig själv, var tionde bild ska vara på en själv. Och att jag inte gör det är naturligtvis förklaringen till varför det är så få som läser min blogg. Så därför slänger jag upp en helt ny bild på mig, och... Men hallå, var tar ni vägen? Jag är bara lite trött! Sluta inte läs! Sluuuutaaaa iiiiinteeee... hallå?

 

 

 

 

För ett par år sen tränade jag på Friskis & svettis (ja, det borde jag göra nu med), det var mer kul än jobbigt. Och jag fick ett par snygga muskler, som nu är lite mjukare. Musiken var förstås inte särskilt bra, med vissa undantag. Vid styrkedelen på ett pass fanns låten I'll kill her med Soko. Så där låg jag och gjorde jobbiga armhävningar, för att bli stark, så jag kunde döda henne. Ungefär.

 

Så, varsågoda!

 

 

Ni vet det här med att jag är så himla bra på att hitta folk på nätet och ta reda på... allt? Tänk om jag kunde utnyttja det lite bättre!

 

För så här. Hittade något. Fick reda på något. Såg ett samband. Lite lite lite försent. Kanske. Men vad kunde jag gjort annorlunda? Ja du.

 

Men som alltid; jag är uppgiven men ger inte upp.

 

Att vara kryptisk, ack <3

Okej, lyssna! I förrgår åt jag det som nog är det godaste jag ätit hittills i år. Receptet kommer från Lisa Bjärbo och det stod att det skulle vara så himla gott, vilket brukar dra ner min entusiasm (i den mån jag nu kan bli entusiastisk över mat). Sällan är det så bra som det låter. Och ingredienserna är ju inga märkvärdigheter heller. Jag kan inte alls förstå hur det kan bli så himla gott att kombinera detta!

 

Visst ja, konstigast av allt är kanske att receptet är vegetariskt. Laga det, ät och bli sen lite förvånade. Hoppas jag.

 

Receptet finns här, men jag klipper in det nedan, med mina små ändrigar inom parentes (då jag är kräsen och vägrar äta vissa saker).

 

 

 

Du behöver:
1 morot
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1,5 dl svarta belubalinser (jag använde, precis som Lisa, de här.)
2 msk tomatpuré
1 stor tetra krossade tomater
2 dl crème fraîche (jag tog matlagningsgrädde istället)
2 dl vatten
1 buljongtärning
1 sockerbit
1 msk balsamvinäger
salt & peppar
lite spiskummin, om du gillar det (det tog inte jag)
och kanske parmesan och basilika (detta hoppade jag också över -glömde basilikan)

... och spagetti.

Gör så här:
1. Skala och riv moroten, och skala och hacka lök och vitlök.
2. Fräs linserna med morot, lök och vitlök i lite olja.
3. Häll i tomatpuré, och rör runt och fräs i en liten pluttestund till.
4. Tillsätt krossade tomater, crème fraîche (eller grädde), vatten, buljongtärning, socker, balsamvinäger och eventuellt spiskummin.
5. Låt koka i cirka 25-30 minuter (eller tills du tycker att linserna har fått bra konsistens). Mot slutet kan du med fördel koka pastan.
6. Om du vill kan du mixa såsen slät nu. Eller kan du låta bli. (Jag lät bli.)
7. Smaka av med salt och peppar och basilika.
8. Ät upp, förslagsvis med riven parmesan på. (Nej, ingen ost!!)

 

Nu blev det ju inte mycket till snöstorm, men inte ser det ut som mars ändå. Så nu tänker jag påminna er om hur det ska se ut när det är mars. Bilderna tog jag den 24 mars förra året. Jag hoppas att Vädret läser min blogg och skärper sig.

 

 

 

Mina morföräldrar, och min moster som bodde hos dem, brukade alltid trolla när vi barnbarn hälsade på. Vi fick lämna köket, och när vi kom tillbaks hade en godisask och ett litet choklad blivit trollats fram. Morfar hade ansvaret för chokladet och min moster hade hand om askarna. Det tog nog några år innan jag insåg att de låg i ögonkakaoburken högst upp.

 

Sen något år tillbaka brukar jag fira mina morföräldrar med att köpa en ask och ett choklad på deras födelsedagar. Morfar fyllde år i tisdags och då köpte jag det här.

 

När jag kommer hem är jag alltid trött. Och jag tänker, eller säger högt; "Nu ska du laga mat direkt. Inte surfa." Och alltid tre minuter senare sitter jag där med mobilen. Det är ett problem, att min självbevarelsedrift är så skruvad.

 

Igår gjorde jag precis likadant. Jag satte mig på köksstolen med mobilen tvångsmässigt i handen. Jag kollade Facebook och överst låg Tobbes status, han är sambo med min kusin Sofie. Han skrev att han varit tvungen att gömma sina Eddie Meduza-skivor för nu har treåriga Alfred lärt sig texterna. Jag klickade på kommentarerna, och det som dök upp var en lång diskussion med Pernilla, min kusin som alltså är syster med Tobbes sambo. Jag läste igenom det underhållande samtalet, och då blev jag helt otippat indragen. Mycket roligt, jag gillar att bli indragen. Särskilt när det som sägs är gott:

 

Pernilla: vad långt du har kommit i utväcklingen när Sofie INTE behöver tala om för dej vad du bör göra! ^^

Tobbe: Utväcklingen stavas inte me ä Pernilla!!!!!

Pernilla: Ojoj oj! Vill du att vi ska till kusin Åsa? Så kan hon lära båda familjerna hur man stavar. För det tror jag ingen av oss är stjärnor på!

Jag kan minnas fel, för sådant är ju minnet. Men likväl, jag minns att min syster och jag satt i den beigea skinnsoffan i Brösarp och tittade på ett musikprogram på svt, typ Voxpop. Musikvideos spelades, och det röstades. Året var 1997 och jag hade tillfälligt fått dålig musiksmak. Jag hade bra musiksmak på slutet av högstadiet. Ni vet Nirvana. Och så Kent när skivan Verkligen släpptes 1996. Men så började jag då gymnasiet, och där (här) i Kristianstad hade utvecklingen gått längre än i lilla Tomelilla. På ett mycket dåligt sätt. Alla lyssnade på kommersiell radio, och jag blev så småningom påverkad. Fast först trodde jag de skämtade. Två killar som satt och pratade om någon danslåt som de tyckte var så himla bra, och även om jag inte direkt ägnade mig åt ironi på det tiden, så tänkte jag att de MÅSTE vara ironiska. De kan ju bara inte mena vad de säger. Har de inte hört talas om Nirvana?

 

Men de menade det, och jag tog strax därefter en paus från min goda musiksmak. Inte förrän 1999 dök den upp igen.

 

Hur som helst, åter till skinnsoffan 1997 och min dåliga musiksmak. Depeche mode var med i programmet och låten var It's no good. Jag minns att jag sa att jag tyckte den var så dålig, min syster höll inte med, hon tyckte tvärtom att den var ganska bra. Det är så jag minns det. Nu är det väl snarare tvärtom, min syster lyssnar verkligen inte på Depeche mode. Men det gör jag, och läs raderna nedan. Simpelt, men på gränsen till genialiskt, tycker jag.

 

Don't say you want me

Don't say you need me

Don't say you love me

It's understood

 

Dont't say you're happy

out there without me

I know you can't be

'cause it's no good

 

Nu slänger jag ihop lite diverse här, från förra veckan.

 

Minns ni bilden nedan? Jag la upp den här någon gång i november, när Markus och jag hade haft second hand-runda. Gick nyligen förbi trädet igen och då var det fint dekorerat.

 

Något jag brukade samla på mig förut var dagens citat. Folk säger så mycket, även jag, och ibland blir det för bra för att bara sväva ut i ingenting. Så jag ska se om jag kan komma ihåg ibland, och skriva upp. Så här kommer dagens citat. Jag lovar inte att följande dagens citat blir bättre än det idag, eller att de ens kommer dyka upp. Men ändå... vassego!

 

Man: Annars har jag hört att du är ganska trevlig att prata med.

Jag: Jag, ja! Jag är jättetrevlig.

Idag fick jag finpost från Paris igen! Hade verkligen inte räknat med ett andra vykort, så nu inföll ett litet trevligt överraskningsmoment också (visste att jag skulle få ett kort, för det brukar jag och jag tror till och med jag sa att jag ville ha ett (för sån är jag)).

 

Titta vad fint!

 

 

Jag fick en till bild skickad till mig från Björn. Visst är den fin?

 

Lördagen var seg. Jag var ofrivilligt uppe med hönan. Svårt att efter det vara en pigg och effektiv helg-Åsa. Så jag kan inte direkt påstå att jag fick något gjort, förutom handla på Maxi, vara i vägen för folk och sen äta vingummin och titta på Melodifestivalen. Inte helt mardrömslikt heller, men lite segt som sagt. Inte mycket att assa.

 

Men det finns ju oftast sånt som ger lite bonusljus. Som när jag började följa Mirijam Geyerhofer på Instagram och blev nummer 500, och hon uppmärksammade det. Och så började hon följa mig, så fick jag också 500 följare! Nej, jag menar 24. Woop-woop. (Och nu 26 :))

 

Och ja, det är ju alltså jag som är SANNINGSHALTEN.

 

Den här dagen är nog typexemplet på mitt motto (jag har nog några sådana) bara för att en dag börjar dåligt så behöver den inte fortsätta så. Oj, vad det lät pretto. Och så dåligt började den inte. 9,5 timmars sömn är sällan dåligt. Bara om den ger huvudvärk. Och det gjorde den.

 

I väntan på Anna gick jag en liten promenad för att få lite luft. Fast vad jag fick var en halv storm uppkörd i ansiktet. Tackskaruha. Men solen syntes i alla fall.

 

 

Sen gick jag mot biblioteket där Anna skulle hålla till, och när jag var nästan framme kom hon susande runt hörnet på cykeln. Jag tog en bild, som jag hade lagt upp, om jag fått ("den lägger du inte upp nånstans!"), och om hon hade behållit tungan i munnen. Ni kan ju försöka föreställa er det istället.

 

Så gick vi hem till mig och jag fick en present, bara så där. Det är fint med vänner som ser något och så tänker de "Åsa" och så köper de. Assning på det!

 

 

Jag bjöd på kaka och te och Anna bjöd på sedvanlig underhållning, svordomar och mer eller mindre svävande detaljer om vad som hänt sen sist. Och så hjälpte jag henne att skaffa Instagram på sin nya skitmobil (för att använda lite neutralare ord), innan hon lånade röda linser, en bok och min lilla kamera (för hon ska ut och resa igen) och böjde sig över min godisskål och åt några svarta vingummin. Sen cyklade hon hem i sina randiga långkalsonger. Okej, hon hade termobyxor över, men ändå. Sån är Anna; antingen uppklädd och jättefin, eller går runt i pyjamas ungefär. Och ändå jättefin!

 

Det var ett fint besök och nu känns dagen bättre. Trots att den snart tar slut. Och jag klättrar på väggarna och vill ut mer, men det är fyra minus och blåser halv storm än (dock ingen snö, Kristianstad är bra på det viset). Vad ska jag göra, ta en promenad i huset? Ack.

Som jag nämnde i mitt inte jättepositiva inlägg, fick jag finpost i veckan. Fin, fin finpost. Den här finposten råkade komma från två sambos, oberoende av varandra. Så de får samsas i ett inlägg helt enkelt.

 

Först fick jag vykort från Ola som är i Paris, där han glider runt och tar en massa fina foton. Ola är även duktig på att skicka vykort. Fler vykort åt folket! Jag tycker att det här kortet är hur fint som helst. Jag hoppas att jag också kommer till Paris en dag och kan köpa mig ett eget torn.

 

 

Nu har 115 tittat på Björns bilder. Var det ni?

 

Hur som helst. Dagens roligaste händelse skedde nyss. Jag fnissar lite än och önskar så att jag kunde få höra detta underbara igen.

 

Jag skulle träffa en kompis helt kort ikväll, men hon hörde inte av sig. Jag ringde men fick inte svar. Skickade sms, men fick inte svar. Men så ringde min fasta telefon. Jag såg att det var hennes nummer.

 

Jag: God kväll

[tysnad]

Och sen... Ja, sen började en automatisk röst tala till mig. En automatisk sensuell stockholmskvinna. Hon sa ungefär:

 

"Hej. Det har kört ihop sig totalt. Jag har blivit kidnappad av en ung man."

 

Ja, och sen minns jag inte mer.

Men, så lättroad är jag.

Det var alltså ett sms som skulle komma till min mobil, som blivit skickat till den vanliga telefonen. Ni borde testa, ROA MIG! Det lät som värsta radioföljetongen. Ni vet, känd dramatisk skådespelare läser bok.

Och det här blev inte alls lika roligt i skrift.

 

P.s. Kidnappning, ja tack.

Jag läste att om vi fortsätter med jämställdheten i det här rasande tempot som vi har idag, så kommer pappor vabba lika mycket som mammor om... 195 år! Jamen, det är ju när som helst nu.

 

Kvinnor är fortfarande lika duktiga och smarta och bra som män, ändå tjänar kvinnor fortfarande mindre än männen för samma arbete. Och sen går en majoritet av kvinnorna hem från jobbet och fortsätter arbeta där.

 

Och om en kvinna nu har lyckats armbåga sig framåt och blivit framgångsrik och hamnar i tidning, jamen då ska hon förstås behöva lägga upp benen på ett bord för att få vara med.

 

Så den här dagen behövs, så att detta uppmärksammas. Även om de som inte bryr sig/inte tycker det är viktigt/relevant förmodligen kommer fortsätta tycka så i 195 år till.

 

En gång för längesen tog jag en fotopromenad med Björn. Eller så var det måndag förra veckan. Jag har tänkt på att lägga upp bilderna sedan dess, och nu äntligen gör jag det. Den som väntar på något gott ... osv osv. (Nej fast vet ni vad! Jag är så trött på att vänta! Men dessutom är jag så förbannat trött hela tiden, så jag väntar och väntar på att bli pigg så jag kan ta tag i allt det där, och därmed sluta vänta. Jag anar en ond cirkel här. Släpp ut mig.)

 

De fina bilderna på mig är Björns verk (och den svartvita bilden på honom är fotograferad av mig med hans kamera, och redigerad av honom). Om ni klickar på hans namn så hamnar ni på hans blogg, eller hemsida eller vad det nu är. Fast ni behöver inte göra om mitt misstag och gå dit om ni surfar med en Android-mobil. Sidan är äpple-anpassad, och de där äpplena gör ju vad de kan för att få oss andra att känna oss utanför. I helt vanliga datorer, som det inte finns några äpplen inblandade i, går det bra att kolla på hans sida. Eller bra och bra, den hänger sig kanske en stund men sånt är livet. Hur som helst, jag var där nyss och kunde inte låta bli att lägga märke till att inlägget, där bilderna på mig finns med ("Fotografier från en kall dag"), är mest populärt på sidan (jag tror aldrig förr det har hänt att hundra pers har kollat på mig). Assning på det!

 

Den här dagen började dåligt, fortsatte sämre, blev sen okej ett tag och så fin en stund när jag kom hem. Och sen sket det sig igen.

 

Så det positiva har inte kommit helt naturligt idag, men jag har försökt spara på varenda bit som dykt upp och här kommer ett försök till en positiv lista. Varvat med osande negativism.

 

1. Kom hem för att äta. Jag äter alltid vid TV:n. Behöver något som får mig att inte fokusera på maten, och så behöver jag sällskap. TV = bra. Men nu ville den inte, ingen signal påstod den. Så jag satte mig vid köksbordet istället tillsammans med tidningen Skriva. En så himla bra och inspirerande tidning. Den får mig alltid att vilja just skriva. Och ibland är den lite rolig också, se bild.

 

 

2. Jag cyklade. Ni vet att högertrafik gäller även för cyklister va? Det är inte alla som vet det. Jag cyklade där en bit av vanliga bilvägen på varje sida är avsedd för cyklister. Jag cyklade på höger sida. Det gjorde inte tjejen jag mötte. Hon tryckte sig så långt till min höger hon bara kunde. Hon var knallröd i ansiktet av fysisk ansträngning och hon tittade på mig med en blick som såg rädd ut. Jag tittade tillbaks, undrade när hon skulle fatta och veja. Hon fattade inte, jag höll till vänster. Och när vi möttes väste jag: "HÖGERTRAFIK". Ja, jag förvandlas ibland till en bitter tant, men så underligt tycker jag inte det är.

 

Och ni bara; "skulle du inte vara positiv?"

Jo, här kommer det: Det finns folk där ute som är trevliga, roliga, kloka och som uppskattar att prata med mig. Det är positivt.

 

3. Min hemlighet. Den är liten och inte alls märkvärdig på något sätt, men det är ganska kul ändå att jag funderat ut något som jag inte berättat för någon. Fascinerad att jag inte råkat säga det. Som sagt, det är verkligen världens minsta grej, men ändå något jag borde berättat för någon (eftersom jag är en sån som inte kan hålla tyst, tro det eller ej). Men nu har jag varit tyst i kanske snart två veckor. Ja, det var nog då jag bestämde mig, fast jag har funderat på det ett tag. Blir kul att se vem som blir den första som kommeterar det, och om det kommer låta positivt eller negativt. Eller om jag kanske ger upp före det sker. (Eller om jag avslöjat mig nu :P)

 

4. Musik. Till exempel:

(Och nej, jag har inte en aning vem stillbildstjejen är, men det är meningen ni ska lyssna, inte titta.)

 

 

5. Både igår och idag fick jag jättefin post. Detta är värt ett eget inlägg och kommer dyka upp.

 

Oj, nu har jag varit för positiv en stund. Min rygg är trött och jag har ingen som masserar den. Buhu.

 

6. Så kom jag då hem och fick alltså den trevliga posten. Men säg den glädje som jag låter vara hela kvällen. Nej, lets förstöra den med korkat surfande vet jag. För att väga upp målade jag läpparna röda, det brukar hjälpa lite. Och då kanske jag får för mig att dokumentera detta. Men då kanske det visar sig att det inte bara är läpparna som är röda, utan hela jag. Så det blev svartvitt och ni får helt enkelt försöka föreställa er min röda mun.

 

Jag brukar/brukade säga att jag behöver en kock. Helst en med skägg. Det är ju så innerligt tråkigt att laga mat. Fast egentligen behöver jag inte alls en kock, för det är ju inte det att jag är dålig på det. Det är jag oftast inte, tycker jag. Det här lagade jag häromdagen.

 

Jag tar inte bilder på mig själv särskilt ofta. Det kan vara så att jag har blivit vuxen och förståndig. Men mer troligt är att jag tycker det är lite klumpigt att göra det nu när jag mest använder min systerkamera. Försöka se snygg och oberörd ut samtidigt som man riktar en stor (nåja, ganska stor i alla fall) kamera mot sig i en obekväm vinkel. Det går så där.

 

Men häromdagen hade jag diskat. Jag var sur. Jag var blöt på magen (det blir man när man diskar, det vet ju alla). Bättre tillfälle för att ta en bild på sig själv finns ju inte. Och det blev ju ganska snyggt och vardagsrealistiskt, om jag får säga det själv. (Och så använde jag tidsutlösare.)

 

I torsdags var det jag och Ryan Adams. Hans röst ger mig den sortens feber som Elvis sjunger om. Varsågoda!

 

(Markus Krunegård)

 

I fredags gjorde jag rätt. Man kan säga att tack vare att jag var så himla kissnödig så började min helg redan klockan halv tolv.

 

Det kändes som vår.

Ja, och så hade det ju äntligen blivit mars också.

 

Min blogg tycks ligga nere, men det går att uppdatera. Så jag skriver på. Hittade följande samtal som jag haft med min syster, förmodligen ett skriftligt samtal. Jag säger inte "kolon stort d" så ofta.

 

Åsa: visst har du hört stadsbussen som låter som en ledsen älg?
Elin: japp
Åsa: aaauuuuuwwwww
Elin: presis!!!
Åsa: :D
Elin: lite störigt när den kommer på natten
Åsa: det är precis som den kör hela tiden också, är det nån slags racer-ledsen-älg-buss eller vad är det frågan om?

Var just inne och snokade i min gamla blogg, och där hade jag skrvit upp följande citat. Isak ringde till mig, en kväll i november 2010.

 

Åsa: Hej, det är din syster.
Isak: Hej, det är din bror, wazzup?
Åsa: Jo jag lagar mat.
Isak: Vad lagar du?
Åsa: Torsk
Isak: Ewww
Åsa: Vad ska du äta då?
Isak: Fiskpinnar
Åsa: Det är kanske också torsk?
Isak: Nej, fiskpinnar är väl en egen ras...?