Åsa assar: Detaljer och småsaker
Jag ska bara skriva ett babbelinlägg till (för att hedra min gamla blogg som jag snart kommer till) sen ska jag assa på riktigt igen (sa Alfons och ljög). I dag var jag i skolan. I morgon är det studieonsdag och det första jag ska göra är att ringa vårdcentralen. Inte för att jag vill. Jag hade inte gjort det om det inte var för cirka 5-7 tjatiga klasskompisar, varav minst en förmodligen kommer skälla ut mig om jag inte ringer och det känns inte så lockande.
Som vi vet är världen liten. Jag har råkat trilla på någon (internet-trilla) vars jobb jag var städerska på för ungefär sju år sen och samma människa råkade jag sitta bredvid på en buss nyårsafton 2009. Det här internet-trillandet fick mig att kolla i min gamla blogg för att se om jag nämnt något skojigt om personen i fråga eller andra på den arbetsplatsen. Det hade jag - bland annat skulle en stor död växt klippas ner med en sax. Och så såg jag stället i fråga som ett andningshål eftersom stället i samma hus som jag städade först var allt annat än ett andningshål. Det var mycket stressigt och det är också i den vevan (2007) som jag börjar nämna illamåendet. TACK SKA DU HA PEDANT-TANTEN!
Så det är ju stress, tänker jag. Och så har jag väl blivit känsligare och känsligare för stress. Men samtidigt starkare och starkare.
För det här var jag då enligt hur jag tolkar den bloggen (som för övrigt är låst för utomstående pga sjukt mycket osammanhängande text med karaktären "för mycket info):
- Negativ
- Arg på mig själv
- Stressad
- Känslig
- Konstant tidsbrist
Det är inte riktigt så längre. Stressad och känslig, men är mycket snällare mot mig själv. Förmodligen för att jag tycker bättre om mig själv. Jag är även mer i nuet. Men vissa saker hänger kvar, och jag tror att det är det som gör att jag fortfarande har problem (och nu ännu värre av någon anledning).
Jag hittade en lista där jag skrev vad jag behövde förändra:
- Sova mer
- Äta oftare
- Försöka inse att jag hinner mycket mindre än jag tror
Ungefär exakt som nu va? Men lite i taget...
Men sen är jag ju lite underhållande också och ibland lite duktig på att formulera mig, mitt i all grå tung textmassa. Så jag hedrar den gamla Åsa och gamla bloggen lite med några citat.
Det här första kan jag dock inte ta åt mig äran för. Ett bord som ska tömmas:
Pappa: Jag har bara två nävar
Isak: Har du? Vad är det för en missbildning?
Isak: Har du? Vad är det för en missbildning?
<3 <3
Det här tar jag dock äran för:
Och då tänkte jag "den killen är galen". Han ser jämt ledsen ut och plötsligt tokler han konstant, precis som han hade en cirkusbjörn och en dvärg i prickiga byxor inlåst i lägenheten. Högst underligt.
Och det här, mitt i misären:
Fröken Ångest satt och fes mig på huvudet. Typ. Fortsatte gå låååångsamt. Snart gick en tant med rollator om mig. Det är sant. Visserligen gick hon väldigt snabbt, men ändå.
Precis som det här:
Att man kan ha låg självkänsla men samtidigt vara så egocentrisk är lite underligt. Jag ser det mesta utifrån mig själv och tror att alla andra tittar på mig och bryr sig. Men det gör de ju inte. De skiter väl i hur jag ser ut, att jag ser ut som Ronja i håret eller att jag mår dåligt. Det ser de inte, och skulle de göra det så skulle de kanske inte reagera ändå. Varför skulle de? De har ju också nog med sig själva, att må dåligt eller må bra eller försöka le mot solen. Jag tänker inte på alla random människor jag råkar se. De är bara människor så som fåglar är fåglar.
Och kanske det här, som förmodligen har att göra med den där lilla personlighetstypen HSP (googla om du vill):
Jag fortsatte hem genom stan, gick in på en random gata och där stod Annas cykel parkerad. Jag tycker ibland det är underligt att jag har sån stenkoll. Det var ju bara en röd cykel egentligen.
Det var allt. Tack till dig som läste så här långt!
Åsa assar: Att vinna
En sak jag retar mig på är att de första raderna jag skriver här, kommer upp på facebook när jag delar länken. Tänk om jag inte vill hamna där mitt i någons flöde med mitt eventuella blaj? Tänk om jag vill att man ska läsa här om man nu vill läsa? Ja, jag dissar. Och ja, jag skriver detta för att just detta blaj ska synas få facebook. Där fick du, eeh, facebook!
Jag har varit hemma sjuk i dag, första gången sen jag började skolan. Har varit sjukare, som på nyår, men ditten och datten gjorde att hemmet var det enda rätta i dag. Och ditten och datten gör också att jag eventuellt kommer ägna mig åt lite tröstshopping snart. Eller plugg. Vi får se lite.
Men allt är inte skit, det finns rara människor till exempel. Och så finns det den där tävlingen som jag vann (man skickade in och svarade på frågor och motiverade sig lite på ett sånt där klassiskt sätt - brev och frimärke), det var inte så tokigt alls. Se vinst från Urtekram nedan.
Åsa assar: Mina nya glasögon
Selfies är svårt. Jag är rädd att det inte blir så mycket bättre än dessa instagrambilder (som verkligen gör sig bättre i mobilen), så därför orkar jag inte anstränga mig mer. Detta är jag i mina gamla glasögon.
Detta är jag i mina nya glasögon. Bilden är tagen alldeles nyss och jag har mössa på mig pga en gnutta ont i öronen och allmänt förkyld (jag ville alltså ha sympati). Gillar glasögonen och min Way out west-mössa ganska mycket mer än förkylningen.
Det här är mitt andra par nya glasögon, de gillar jag också. Bilden är tagen en lite kryare dag.
Minus med nya glasögonen:
- Öronskav
- Öronskav
- Jag har haft dem i fem dagar men ser fortfarande inte ordentligt, men då jag har envisa och unga ögon (något sånt sa optikerassistenten) så kan det ta en månad innan de slutar sitta fast i fel läge.
Plus med nya glasögon:
+ Jag är snyggare
+ Med risk för att trilla ner i ån fast jag just börjat gå över bron; jag verkar ha blivt av med problemet med daglig huvudvärk som jag haft sen i somras, sååå skönt.
Åsa assar: Att skicka och att få post
Att skicka post tycker jag är trevligt. Har man en fin vän i Dalarna, så kan det hända att hon får ett Karin Konstgrepp-kort och en liten present skickat hem till sin pojkväns adress (vilket inofficiellt är hennes egen också) lagom till sin födelsedag.
Att få post tycker jag också om. Det här kom till mig från en annan fin vän som strosade runt i Paris för ett tag sedan.
Det är så detaljrikt och fint så jag har granskat det ganska många minuter.
Åsa assar: En fotopromenad
Det där verkar våldsamt eller? Jag vet inte, jag vet inget. Jag vet bara att min mage har gått bananer lite mer, och mat gillar den då verkligen inte. Så jag har lovat mig själv att inte äta mer i dag. Naturligtvis blev jag därför sjukt hungrig i samma ögonblick som illamåendet gick över. Därför (för att försöka runda av en lång historia) tänker jag försöka distrahera mig själv lite genom att visa lite bilder från en fotopromenad som hände för några veckor sen.
Det var jag och Markus som gav oss iväg till Hammarsjön. Som ni kanske kan se var det värsta sommaren.
Sen flög den. (Sommaren? Jag vet inte vad jag sysslar med längre.)
Den här sorten såg vi många av. Det är en blodröd ängstrollslända, Sympetrum sanguineum. (Eftersom jag bl.a. läser medicinsk terminologi i skolan så vet jag att det där sanguineum har med blod att göra.) Det är en hane. Honorna är ljusare. Tack Google.
Skuggan.
En del svamp såg vi också, i Kristianstads regnskog vid Ekenabben.
Rakt upp såg det ut så här.
Sen tog vi oss tillbaka till röran i stan igen (jättekul att de aldrig bygger klart så det bara är tyst på natten ungefär) och sa ajö ajö, vi får göra om det i oktober och menade det.
Åsa assar: Instagram
Jag har en tendens att komma ut lite för sent på mina dagliga promenader. Fördelen med det är dock att det blir så här fint.
Då det blev lite väl mycket natur från mig på instagram, så bestämde jag mig för att bryta av med lite hemma-hos också.
Promenad + Helge å + hänglås.
Hemma hos-kissekatter.
Skolklotter!
Solskenskvällspromenad.
En lite gråare promenad blev det i går. Fördelen med det, särskilt en lördag kväll, är dock ensamheten.
Den här försökte jag mig på i dag, men det var ingen hit. Bjöd sen min mor på ett smakprov (snällt!), men till och med hon grimaserade. Då är det illa!
Åsa dissar väl mest
Jag dissar väl mest nu för tiden.
Men jag har i alla fall bytt duk i helgen. Det är lätt, kan man tycka. Men ändå. Det är mycket som tar emot i det här kombinerade mag- och huvudvärkskrånglet som jag lever i.
Och så har jag bakat fröknäcke. Gott.
Jag tänker att om jag bara
- lägger mig i tid
- stiger upp i tid
- vilar efter maten
- slutar stressa
- pluggar tillräckligt
- gör roliga grejer tillräckligt ofta
- kommer ifatt med bloggen
- promenerar varje dag
- och börjar med yoga
så kommer det nog lösa sig med magen och huvudet. Men det stämmer förmodligen inte och sitter ju väldigt långt inne i så fall. Jag når ju liksom aldrig första punkten.
I helgen har jag också haft besök av mamma och också fått en del diverse gjort. Men jag hade varit mer nöjd om jag sluppit huvudvärk och magbesvär mellan varven. Och om jag inte hade ätit den där paranöten för nu kliar det i ögonen (jag ska aldrig mer äta paranötter). Det hade också varit tokbra om jag gjorde en sak i taget och inte bloggade samtidigt som jag tittar på Babel! (Fast till saken hör att man inte kan titta på min tv utan att få huvudvärk, eftersom mottagningen är värre än årtiondet då televisionen uppfanns).
Och nu har jag skickat in en novell till Skrivas mindre novelltävling.
Åsa assar: En hyfsad dag
Bara för att en dag börjar dåligt så behöver den inte sluta så, tänker jag ibland. Nej, men vad skönt det ändå hade varit att ha en dag som var helt bra. Eller en vecka!
Valdagen var rätt bra. Jag träffade min syster och vi gick och röstade på rådhuset som var förröstningslokal. Hade vi gått till våra anvisade lokaler hade vi fått stå i kö, men vi var omedvetet smarta och klarade av det fort. Sen gick vi till museet, en god idé som vi båda kommit på på varsitt håll (så som systrar gör).
Museet var vallokal också, och där var lång kö för dem som inte var smarta nog att gå över torget till rådhuset i stället. Vi hånskrattade åt dessa (eller inte) och handlade lite i museets butik i stället. Vad jag köpte kan jag inte visa, för det blir kanske present (till någon som nog inte läser min blogg). Om jag inte råkar behålla själv.
De hade småvisningar av utställningen POP! så vi och två pensionärspar hängde på och sen tittade vi på egen hand. Alla som gillar färg och 60-tal borde gå och kolla!
Så det var alltså en bra dag i söndags. Men så var det ju det där med valet...
I dag har också varit en bra dag:
- Godkänd projektplan till svenskan
- Lite för lång kram av klasskompis (jag fick inte loss'na! Hej Emelie om du läser detta! Du är rar!)
- Klänningkomplimanger
- Blev klar med IT-arbete och lämnade in
- Gick till Röda korset och fyndade fem minuter i stängning. Fynd nedan.
Tunika med rimliga fickor för 40 kr.
En av mina favoritböcker när jag var runt 10 år. För en femma. Kommer njuta av att läsa om den!
- Åt sen en pytteliten apelsin för att skrämma bort förkylning (det lyckades)
- Tog en promenad.
Såg hund i båt. En liten bit bort träffade jag på en katt utan svans (Pelle, gissar jag) och några kaniner.
- Ringde min rara mor
- Lagade och åt mat som inte direkt var så särskilt äcklig
- Åt den där oäckliga maten samtidigt som jag tittade på Doobidoo
- Bonuspunkt: Det är jätteskönt att vara 33 och därmed få säga att man kollar på Doobidoo och att man 1000 % hellre stannar hemma än går någonstans alls en fredagkväll
Ja, JAG VET, en sån snygg mat jag lagar!
Och det är ju efter en sådan mat man äter choklad och fortsätter att ha det bra. Men nä, min mage gillade icke denna snygga goda mat. För många kolhydrater? För stor portion? Ingen vet. Jag behöver nog en dietist trots allt.
- Några timmar efter maten kunde jag äta choklad trots allt, tillsammans med gelébjörn pga mums (se nedan). Njöt dock bara till ca 66 % eftersom magen kanske skulle få spel igen, men nej, den accepterade choklad + nalle till 94 %
100 % mums. (Kanske måste det dock vara denna ekologiska vegetariska björn från Eco-vital. Det är något med konsistensen.)
Och till sist:
- Jag har bloggat
- Jag får lägga mig nu med en okej mage och i morgon kommer jag inte stiga upp förrän jag känner för det.
Åsa assar: Mina nya skor
Jag köpte ett par nygamla skor för ett tag sen. Fina va?
Jag vet att vi behöver handla för att samhället ska gå runt, men vi behöver faktiskt inte hela tiden köpa så himla många massproducerade saker som åkt från andra sidan jorden. Kolla på Tradera eller i någon second hand-butik först, så kan du kanske stilla ditt behov redan där. Och så säger de smältande isarna tack så mycket. De här hittade jag på Tradera, totalt 161 kronor. Världen grät när de tillverkades och så där, men nu är de här och mina fötter är himla glada i dem.
Åsa assar: Glutenfritt
Jag har bra och dåliga nyheter. Jag är förmodligen inte ett dugg överkänslig mot gluten. Bra för att: jag tror inte ni fattat hur gott gluten är. Gluten är det godaste lilla klister som finns. Dåligt för att: det hade varit så skönt om det var lösningen och jag mådde bra nu. Men det gör jag inte. Fast jag tänker fortsätta med det glutenfria ett tag till. Kanske sluta med något annat också. Jag vet inte. Det hela känns ärligt talat fruktansvärt hopplöst.
Men hur som helst, om ni tycker det är tråkigt lätt att komma på vad ni ska äta varje dag, att ni liksom saknar utmaningen i köket, då tycker jag att ni ska testa att äta glutenfritt. Den storta utmaningen är brödet. Det finns ersättning för det mesta, även om det inte är samma sak. Men glutenfritt bröd kommer alldeles för långt från originalet. Jag saknar verkligen bröd.
De här... funkade. Jag har smakat äckligare vanligt bröd liksom, men ingen sensation.
De här bakade jag i helgen. Ser fina ut va?
Fluffiga på insidan och allt. God smak, särskilt med gott pålägg. Men... jag har lite svårt att komma ifrån konsistensen av gröt. De duger dock. Gröt är nyttigt.
Jag har också gjort fröknäcke av en färdig mix jag köpte. Ganska god, fast de blev lite för tjocka. Jag har fått ett recept från en klasskompis på något liknanade, de tror jag är godare.
Men nu till det bästa! Jag vaknade en morgon med en fix idé: bananplättar. Efter lite googlande hittade jag några recept, men jag tyckte inte riktigt de passade mig så jag gjorde om och det blev apgott. Jag skriver receptet nedan, ni kan tacka mig sen när ni gjort dem.
ÅSAS APGODA GLUTENFRIA BANANPLÄTTAR
Till 12 st behöver du:
4 st ägg
2 bananer
1 dl bovetemjöl
2 tsk phylliumhusk
Gör så här:
Mosa bananerna och vispa ihop med äggen. Rör ihop tillsammans med de andra ingredienserna. Låt smeten stå i några minuter innan du steker. Ät och njut tillsammans med vad du vill. Jag åt med påläggsskinka och sallad, men det passar säkert med lite mer efterrätslika saker också.
Åsa assar: Instagram
Jag ser ett samband mellan bra mående och promenader. Eller ser jag slumpen? Detta är i alla fall Helge å.
Jag kan mycket, men något lokalsinne har jag inte. Jag insåg nyligen att kanalen rinner ut i Helge å. Precis här.
Och här är jag igen!
Ibland tycker jag om den här staden.
En dag råkade jag gå på stan och köpa saker. Det var en bra dag.
En annan dag gick jag en promenad med Markus, här tar han dagens Hammarsjö-bild under ytan. Fler bilder från denna promenad kommer en annan dag (att blogga ingår ju egentligen inte i planen för i dag).
En dag regnade det. Jag tycker om regn.
En dag tvättade jag och var samtidigt både nöjd och irriterad på att jag är den enda här som städar tvättstugan. Rent och skillnad blir det, men inget jag får nytta av direkt.
En dag kröp det upp en trött cykel ur Helge å.
En annan dag överlevde vi ett prov.
Jag hamnade vid Hammarsjön igen, som inte är lika trevlig nu för tiden eftersom en okänslig röjarmaskin har dragit fram.
Men själva sjön är ju vacker ändå.
Ekologiska gelébjörnar bland hermelinerna, heter det här konstverket.
I går tvingade jag ut mig själv och skruttmagen på promenad. Det hann bli mörkt och kissnödigt. Jag är här uppe på vallen med Hammarsjön till vänster. Om jag inte har fel för mig så används spåret till vänster typ en gång i veckan, då tåget går från Absolut i Åhus till Kristianstad och vidare ut i världen. Jag kan ha helt fel dock, ibland snappar jag upp fel.
Åsa babblar om tid
Förutom att jag har vissa problem med valresultatet, så har jag som bekant problem med tid och med min mage. (Och med huvudvärk varje dag om jag nu inte nämnt det.) I går bestämde sig magen för att bli sämre igen och då bestämde jag mig för att bli mer realistisk.
Det är nämligen så att jag varje dag tänker att jag ska hinna med kanske runt åtta specifika saker. Sen blir jag jättebesviken när jag bara hinner med tre, fast jag gjort en massa annat också och borde vara nöjd. Missöje gör inte stressen bättre. Så i går bestämde jag mig för att bli realist. Jag gjorde en löjligt kort att göra-lista inför i dag (klassen har bonusstudiedag i dag och vanlig studieonsdag i morgon). Så här ser listan ut:
- Göra projektplanen till fördjupningsarbete (deadline för projektplanen är naturligtvis i dag)
- Ta en promenad
- Handla mat
Det har suckats en del om projektplanen bland klasskompisar så jag har därmed skjutit på det. Och så tog det bara en pyttestund att göra den. Ack, tänk om jag bara kunde sluta lyssna på folk.
Så nu har jag bara två saker kvar att göra i dag. Hur ska jag hiiiiinna...? (Fast okej, magen kan ställa till. Jodå, jag hör er, Ring-till-doktorn-kören. Jag ringer i morgon om det inte är bättre.)
Kommer vara orimligt nöjd i kväll eftersom jag hunnit med så himla mycket. Kanske hinner med halva morgondagens lista också. Den ser ut så här:
- Anatomihemtenta
- Promenad
Åsa funderar över spinkepinnar och bredare rumpor
Det här är jag 1990. Jag hade en stor rosa tantig börs och där var plats till ett foto. Så jag tog på mig mitt finaste och fick pappa att ta denna bild och sen tog jag för givet att han skulle framkalla den och göra den precis lagom till min stora rosa tantiga börs. Och det gjorde han, för det är sånt pappor gör. Om de har ett fotorum. Jag tyckte att det blev så fint i min börs.
Det här är jag 2014. En skoltoaselfie. Jag tog bilden och tänkte på det där jag hör ibland: "Du ska vara glad att du är smal!" Mest tänkte jag på det eftersom jag råkat gå ner de där 4-5 kilona som jag gått upp och varit så glad över. Jag är glad över att mina ben fungerar och att jag är rätt rörlig av mig, trots inte ett dugg vig.
Det finns människor som aldrig är nöjda. Som alltid kan bli smalare eller starkare eller vad det nu kan vara. Det är väl rätt mänskligt. Jag säger inte att jag inte kan vara sån, onöjd. Men jag vet vilken kropp jag trivs med. Och jag vet varför jag inte trivs med det här vikttappet. Det är för att jag ser en person som inte kunnat äta så mycket som hon vill, en som mått ganska dåligt och som inte har så mycket ork som hon önskar.
Att vara smal är ett ideal. Det händer ändå ibland att jag får ta lite skit för att jag är smal. Men det är extemt sällan. Varje gång bilden nedan flyger ännu ett varv på facebook så blir jag ledsen. Jag är inte lika smal som hon till höger. Men är jag ful då? Klart Marilyn är snyggast. Alla vill väl se ut som Marilyn?
Men varför detta jämförande?
(Kanske hör det inte hit, men Marilyn var ingen lycklig kvinna (och det var inte pga hennes kurver) och visst ser den där spinkpinnen till höger riktigt lycklig ut? TROTS att hon är så smal. Benig men stark. Låt henne se ut så. (Så länge hon är frisk.))
Det finns ett konto på Instagram som heter Fetkvinna. En riktig ögonöppnare för mig som alltid varit smal. Ett sånt hat överviktiga kvinnor utsätts för! Lägg av! För det första har alla olika smak och för det andra kan du ofta inte avgöra om en människa är hälsosam genom att titta på hens kropp.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta egentligen. Överför inte ditt eget kroppshat på andra. Tänk ut om du kan göra något för att bli mer nöjd själv (kanske ändra inställning). Och tyck om dig själv även om dina ben inte funkar.
Åsa assar: Ett sopfynd
Jag har ju skrivit förr om sopfynd och om folk som inte kan sopsortera. Vad är problemet? Varför är det tydligen jättesvårt att sortera rätt? Och varför ställer en del folk bara ner saker i soprummet i stället för att slänga ordentligt? Jag kan ju faktiskt inte gå runt och leta sopfynd i alla soprum.
För ett tag sen hittade jag den här skålen i soprummet. Den stod ovanpå tunnan för glas. Någon hade helt enkelt inte fått ner den i hålet och ställt den ovanpå. Så någon annan kunde slänga den. Men det var nog tur att hen misslyckades, för om inte jag har helt fel för mig (och därmed även min far) så kan inte sånt här glas och glas i vanliga dricksglas återvinnas på samma sätt som glasbukar som mat köps i. Det är olika blandningar och det förstörs om man blandar. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag hade slängt den här i brännbart om jag slängt den.
Men hur som helst. Jag tog skålen. Tänkte ge den till Röda korset (som ägararen hade gjort om hen hade haft lite vett), men jag är tyvärr en samlare så nu står den i mitt skåp bland en miljon andra skålar. Den är ju rätt söt.
Åsa assar: Glömda fynd och trädgårdsfynd
Förra söndagen var jag hos mina föräldrar, då hittade jag bland annat den här i mina gömmor. Den åkte tillbaks till gömmorna för jag har inte riktigt plats för en mugg som bara står och är snygg. Fast jag ska tänka på det.
De här hittade jag också.
Sen hittade Elin de här i trädgården!
Och den här fantastiskt klena broccolin.
Jag vet inte om broccolin är så mycket att äta, men morötterna har jag testat och de smakade utmärkt. Nu ska jag snart försöka hitta något annat att fylla det ologiska hålet i min mage, för det håller nämligen på att äta upp mig. Hoppas ni har en fin kväll utan maghål!
Åsa assar: En liten melon
Okej, i dag går det trögt. Fast i dag började nyss så det kanske ordnar upp sig. Tills dess (eller tills någon gång); här är en bild på en bit liten vattenmelon - resultatet av kusin Fannys odling, ni vet den där melonen som låg i hennes fönster för någon månad sen. Den här fick jag, yay! Söt och god.
Åsa assar: Att skicka in
När tidningen Skriva någon gång i våras berättade att de skulle ha en stor novelltävling med 10 000 kr i första pris så bestämde jag mig för att skriva en novell och skicka in. Fast jag vet inte riktigt hur jag tänkte, jag har nämligen inte skickat in till en enda av de mindre novelltävlingarna de har i varje tidning. Men nu hade jag åtminstone lite bättre tid på mig. Deadline att skicka in var i söndags.
I lördags hade jag fortfarande inte skrivit den där novellen, så jag plockade fram en gammal (skriven förra året) och spenderade sen ett par sena timmar med att först få igång skrivaren (som inte funkat på ett år (eller, jag hade inte fått rätt på drivrutinerna)) och sen redigera den där gamla novellen. Jag blev hyfsat nöjd (men har förstås kommit på en massa som jag borde gjort bättre i efterhand) och tio minuter innan tömning postade jag novellen i söndags. Jag kommer inte vinna första eller tionde pris, men det hade jag ju verkligen inte heller gjort om jag inte hade skickat in.
Nu ska jag bli bättre på att delta i månadstävlingarna också. Tror jag.
Åsa assar: Marit Bergman
På somrarna här i Kristianstad brukar något som kallas Strandhugget äga rum i Tivoliparken. (Oklart varför det heter som det gör. Helge å rinner precis bredvid, men om det finns en strand där så är den jäkligt underlig och... ej.)
Det är picknickkorgar, filtar, musik och en rätt så hög medelålder varje gång. Tror jag. Detta var första gången jag tog mig dit (tillsammans med Elin), och det var sommarens sista strandhugg.
Anledningen till att jag tog mig dit var förstås för att det var bästa Marit Bergman som stod för musiken. (Jo, det är hon som sitter där bakom pianot och eventuellt tittar i kameran. Jag är för blyg för att bli en bra konsertfotograf.)
Den här dagen hade jag haft I will always be your soldier på huvudet, och det var precis den låten Marit spelade först.
Och så spelade hon Can I keep him och This is the year och fler.
Och nu tänkte jag skriva något om när hon var Liv-Marit Bergman och skrev i tidningen Darling, som aldrig borde ha lagts ner. Och så tänkte jag nämna den där låten hon skrev på scen, om en tupp där i parken - som galde precis när hon sjöng om den. Men jag orkar inte! Akuttröttman drabbade mig. Det var hur som helst en fin kväll. Adios amigos!
