Kanske har jag för höga förväntningar på våren, men känns det inte lite tungt nu? Jag försöker tänka på annat än tyngden. Små konkreta saker att se framemot, som dokumentären om en gråhårig tant, som går på fredag. Äntligen måndag heter den och handlar om Barbro Lindgren, som nog är min favorit-Lindgren. Ni tittar väl med mig?





(Bilden här jag lånat härifrån, men var den människan har hittat den har jag ingen aning om. Det är iaf några av karaktärerna i Barbro Lindgrens böcker, men det visste ni förstås redan.)

Har haft en liten röst i mitt huvud sen igår som sagt att jag borde ut och jogga. Har förstått att det är lite inne att göra det, men jag är ofta anti mot sånt som är inne (lite dissig helt enkelt). Men att jogga gör man ju ute, tänkte jag. Inte. Men i alla fall, den där rösten ... Så idag så stod jag plötsligt framför spegeln ombytt i något som jag tyckte såg ut som träningskläder. Nej, jag tyckte att jag såg rätt dum ut. Men jag hade känt mig ännu dummare om jag bytt om igen och stannat hemma, så jag gjorde det! Jag gav mig iväg i rask promenadtakt till Hammarsjön här i Kristianstad, och så började jag jogga. Jag vet inte hur långt, jag vet bara att det tog 15 minuter. Hade räknat med ett högt endorfinpåslag efteråt, men känslan blev mest "jaha, det gick ju bra. Då behöver jag inte göra det fler gånger." Men jag gjorde det i alla fall en gång, och det är jag väldigt stolt över. Och vem behöver endorfiner när man får jogga bredvid något så här fint:

Den här muggen assar jag SÅ mycket. Åsnor är fina. Koppen matchar min teburk. Jag måste ha den här.





Här finns den att köpa.