Jag vet inte hur ni fungerar, men det där med julafton, födelsedagar och Eurovision är inte samma nu som förr. Den där känslan och glädjen. Även om Sverige skickat en skitlåt förr så kunde jag bli ganska rejält besviken om vi inte vann. Förstås oklart hur jag hade känt i går om Sverige inte vunnit. Men nu kände jag bara: "Jahapp, det var ju trevligt!" Oklart om det där utropstecknet ens hör dit. Vi kan sätta en mental parentes runt det tycker jag.

 

Det är klart jag blir glad! Men verkligen inte så där pirrande, jublande glad. Kanske är jag mer sån i vardagen, ibland. Smått men stort. Som i fredags när jag träffade Anna i kulturnatten. Vi gick på Liv Strömquists utställningen på museet (och skrattade mitt i allt högt, och sådär att det nästan kände fysiskt jobbigt, åt en googling på det här). Sen dök Liv upp också, hon hade nog chansat lite och tagit ett senare tåg, och vi fick lyssna på ett samtal mellan henne och Eva Ström (som är skribent/poet av något slag, ganska aktiv på Twitter, upptäckte jag nu). Det var trevligt men syrefattigt. Och sen stannade Anna och jag kvar på museet och samtalade vidare själva. Det var fint. SÅNT gör mig glad. Om än inte jublande, pirrande glad, då heller. (Känner nu att det här blir ett konstigt inlägg - så klart betyder ett möte med en vän mer för mig än en musiktävling!)

 

Det har varit en jobbig skolvecka, så i dag tog jag skolledigt. Jag kunde dock lika gärna ha pluggat för jag är sur och trött och får inget gjort. Men om jag ska vara glad för något så är det att jag har god fisk i kylskåpet bara att värma, tillagad i går. Och jag har godis att äta när jag hejar på Måns. Allt jag gör i dag görs annars med tvång, och hur kul är det? Lite lust, om jag får be!  Dessutom är jag sur för att jag konstant bloggar minst en vecka i efterhand.

 

(Varning, här kommer ett först-gjorde-jag-det-och-sen-gjorde-jag-det-inlägg, fast Åsa style.)

 

Ni vet hur det är, man sätter sig för att skriva lite i bloggy, men just precis då råkar man smeta soygurt på sina glasögon och eftersom man är en gnutta lat (och dessutom har ont i kroppen pga se nedan) så reser man sig inte utan skriver det himla inlägget som i en dimma. Blåbärssoygurtdimma.

 

Dessutom har jag ont i min käke, förmodligen biter jag ihop för hårt. Kanske händer det när jag sover.

 

I natt när jag sov hände följande i en dröm: En svart man var på tv, han hade rakat huvud och neutrala kläder och han sa "det var länge sen jag kände en sån här kärlek" (eller något sånt). Själv satt jag i soffan och kände värmen från ett ormbo av sladdar som låg i mitt knä, njutningsfullt. Min mamma satt bredvid, hon tröttnade på tv:n, reste sig och la filten hon hade på sig på mig i stället. Det blev för varmt och jag tog bort den. Ändå väldigt neutral dröm.

 

 

Ger jag ett splittrat intryck? Jag är nog ganska trött (ja, planen var förstås att sova för ett tag sen) och stressad. S.K.O.L.A.N. Den är som en liten liten gnagare som konstant tuggar på mig. Nomnomnomnom.

 

I dag hade klassen ett träningspass som vår lärare i arbetsmiljö höll i. I träningssalar finns det en massa speglar. Jag kände mig som när jag började på Friskis och svettis vid någon gång 2007/2008. Jag stod där och såg min för smala spegelbild och tyckte att det inte var så roligt att se. Men jag fortsatte träna, fick lite muskler och spegelbilden blev trevligare att se. Men det var då, och nu är jag lika smal igen. Så där stod jag i dag. Och så tränade vi och jag kände mig som Kristianstads klenaste person. Med andra ord behöver jag träna. I morgon kommer jag ha ont.

 

Kom hem, fick en dusch, fick lite mat. Och fortsatte med examensarbetet (pillepillepill), hade lite kontakt med mina medförfattare och skrev till den ena att jag kände mig sliten och som att jag höll på att bli sjuk, då sa hon att hon tyckte jag skulle pausa i kväll. Och jag är inte den som är den, så jag har pausat sen halv sex. Carpat kvällen. Tack Lisbeth.

 

Men trots att man carpar så går tiden. Särskilt går den kanske när man själv går långsamt, för det är det jag har gjort. Jag har gjort det vanliga husliga, fast lugnt. Inte hetsdiskat för att kunna plugga vidare sen. Osv. Etc.

 

Det här kan man väl kalla slutet på utbildningen. Jag höll på att skriva att jag börjar närma mig slutet, men jag är väl mitt i slutet nu med fem veckor kvar (som pappa konstaterade i går, berättat av mamma i ett sms).

 

Hur som helst så har jag insett att jag klarat det här året (nio månader) utan inkomst hur bra som helst. (Jag kan göra det igen om ett tag - och skriva en bok i stället.) Jag är helt enkelt ett ekonomiskt geni. (Som varken har barn, hus eller bil, jag vet.) Därför har jag börjat handla lite mer aktivt igen. Med betoning på lite, jag handlar aldrig mycket.