Det här har inte direkt varit den bästa dagen jag klämt ur mig. Den började helt okej men har sedan gått utför. Jag har klantat mig något enormt. Ser mig allmänt som en ganska klantig person, men idag har det varit värre än vanligt. Fast kanske är det mest en känsla, till exempel har jag idag slagit sönder en ljusstake som inte var min, slagit i tån (i vanlig ordning -och det gjorde SÅ HIMLA ont), plus då en massa mobilklantigheter. Mest mobilens fel. Ganska trött på den nu.

 

Klantig, varm och trött, har jag tvingats sitta härinne med stängda fönster för att de gräver upp gatan. Och det är liksom 25 grader här.

 

Det vettiga hade ju då varit att ta på klänning och försvinna bakom ljudvallen. Men tröttheten ville inte, så jag gick och la mig (under duntäcket (dock ytterst lättklädd, men ÄNDÅ (=jag är fortfarande varm)). Trötthet och sömn har varit mitt fritidsintresse den senaste tiden. Frustrerande, minst sagt. (Tack och lov slutade de i alla fall gräva ganska snabbt (de höll på till halv tio igår) -ljudet byttes snart av högljudda grannar. Inte så mycket bättre, men lite.)

 

Och så började jag drömma.

 

Jag hade rest tillbaks i tiden. Hela världen var vit. Snö. Jag tänkte att det gjorde ingenting, eftersom det inte var vinter på riktigt. Jag hade ju bara åkt dit tillfälligt. Jag ledde min cykel över gatan till mina vitklädda kollegor. Sjuksystrar för längesedan, 60-tal? Jag vet inte. Jag bor på det gamla sjukhusområdet, kanske var det därför jag plötsligt förvandlades till en sjuksyster, dessutom en sjuksyster för längesedan. De var väldigt snygga, fint skurna kläder. Vi skulle nog hitta på något skoj, jag vet inte.

 

Det var den första drömmen. Den andra var mycket mer diffus. Någon alternativ Lucia som skulle fotograferas. Min bror som var väldigt liten.

 

Dröm tre. Det var 90-tal. Eller ännu tidigare? Jag var i alla fall tonåring. Eller visste jag att jag inte var det?  Jag var hemma där jag är uppväxt. Satt i den, av värmen klistriga, beigea hörnsoffan. Tillsammans med -håll i er nu- två tonårspojkar. Otroligt otroligt konstigt, måste jag säga. Tror även en tredje luftade sig på balkongen. Närmst mig satt en mager kille med finnar och fotsvamp. Han var påträngande. Jag ville bara att han skulle försvinna. Lite längre bort satt en söt kille med blondt fluffigt hår. Det slog gnistor. Och vi satt under duntäcke.

 

Pappa gick förbi soffan. Han var klädd i strumpor, skjorta och minishorts (tänk 70-tal). Och tonårs-Åsa säger; "pappa, kan du inte ta på dig ett par byxor, det är liiiiiite pinsamt."

 

Hysteriskt roligt! Jag har aldrig haft några tonårspojkar under ett täcke i en soffa, men ändå blir så verkligt där i drömmen. Den pinsamma pappan kommer förbi.

 

Sen fick jag ett sms i min mobil, och tonårspojkarna FATTADE INGENTING. Vad är det där? Vad var det som lät? Det är uppenbart att de inte hade mobiler på stället jag rest till.

 

Och ett sms fick jag i vakenvärlden också, det var från Anna. Jag ska till henne imorgon, men hon undrade om vi kan ses idag också. Så nu ska jag snart gå och köpa glass. Jag borde gått ut för längesen, men då hade jag ju missat härliga knäppa drömmar.

Nu blir kanske rubriken mer spännande än innehållet. Men hur som helst, jag är en liten aning besatt av saker med mitt namn på och ord som innhåller mitt namn.

 

Exempel på ord: Småsaker, tvåsamhet, påsar.

Ett endaste litet ord börjar på åsa, nämligen åsamka. Det är inte helt positivt. Åsa åsamkar. Låter bra dock.

 

Sedan Coca Colas flaskor med förnamn kom har jag tvångsmässigt och lite långsammare, gått förbi alla sådan flaskor jag sett när jag befunnit mig i en affär. Stannat upp. Tittat efter. Inte rotat. Lite värdighet har jag.

 

Alla möjliga namn har jag hittat. Namn som måste vara ovanligare än mitt. Och folk jag känner, som Elin, Anna, Björn och Markus (fast med c). Det är bara alla andras namn hela tiden! Jag är inte så mycket för läsk, dricker mest cola när jag har huvudvärk (det är nästan det som hjälper bäst (och nej, jag dricker inte kaffe)). Jag dricker läsk 0-2 gånger per månad skulle jag säga, så jag har inte varit särskilt lockad av att köpa någon bekantings namnflaska. Men i måndags när jag gick min vanliga omväg runt Coca cola-flaskorna så kunde jag inte låta bli.

 

Jag har många kusiner. Jag får alltid räkna efter, tror det är 16 stycken (och en som sorgligt nog inte lever längre). Det är en bra bunt. De är antingen rejält skånska, mycket kloka eller konstnärliga. Fast ofta allt det där samtidigt.

 

Jag träffar mina fem kusiner på mammas sida mest hela tiden, men de andra elva ser jag inte lika ofta. Ibland är det därför bra att Facebook finns, så jag vet lite om några i alla fall.

 

Idag när jag loggade in såg jag att min kusin Gustav är med i ett band som heter Fire Eye och att de nu är klara med sin EP. Hur kul som helst tycker jag, och dessutom låter det bra. Så jag tycker ni ska klicka här och lyssna, min kusin sjunger, spelar gitatarr, trummor och piano och allt vad det var.

 

(Jag försöker nu på ett smidigt sätt komma in på den där gången för något år sedan då jag "råkade" titta på barnkanalen och fick se Gustavs storebror Rasmus spela gitarr till Amy Diamond. Hoppas det är preskriberat nu. Att jag tittade på barnkanalen. Rasmus spelar annars med Tingsek, och förmodligen annat också som jag inte har koll på. Själv kunde jag en gång spela blockflöjt.)

 

Ni vet hur det är, man kommer hem en vanlig tisdag och är bara så GLAD att vara hemma. Det är liksom glädje nog, det behövs inte mer. Det räcker med den egna nyckeln till den egna dörren och den egna soffan med det egna soffbordet som man kan lägga upp de egna benen på.

 

Så var det för mig i tisdags. Jag kom hem, ställde cykeln i cykelgaraget i källaren och var så glad att vara hemma att jag nästan hånglade lite med källarväggen. Så gick jag med släpande och trötta, men mycket glada ben upp för källartrappan för att ta posten. Tittar först in i lådan för att se om jag över huvud taget fått någonting. Och så ligger där någonting ovanligt. Det här...

 

Jag betalar min hyra med autogiro, så jag brukar inte direkt tokglo på min hyresavi. När jag fick den förra veckan så slängde jag som vanligt ett öga på den, och sen tittade jag igen.

Det mesta av allt det där som finns i min garderob har hängt där ett bra tag, och plötsligt tyckte jag att allt såg lite smådumt och obekvämt ut. Jag har gjort några försök att gå på stan ensam, men det gick bara bra när jag hittade den här randiga klänningen, ni vet.

 

Så jag frågade Anna om hon ville följa med mig i lördags. Det tyckte hon var en utmärkt idé, trots att hennes klädbudget för månaden var slut. Men hon skulle ju mest bara hjälpa mig.

 

Vi har båda lite problem med tider, om man säger så. Dock lite olika problem. Jag är medveten om hur sen jag är och skyndar mig när jag väl tar mitt förnuft till fånga, och så kommer jag försent. Hon tar det lite lugnare. Sen? Vem? Jag? Och så kommer hon i tid, eller så gör hon inte det.

 

Oftast är jag senast, det tror jag nog. Men den här gången fick faktiskt jag vänta. Jag hatar att vänta.

 

Det här med att jag bara behöver ett förnamn, en ort, en ungefärlig ålder och ungefärlig födelsedag och gärna ett foto, och sen bara minuter senare på egen hand även tagit reda på efternamn, adress och arbetsplats... är detta något att assa och prata om, eller ska vi bara låtsas som ingenting, vissla på en liten melodi och gå vidare? Jag vet faktiskt inte. Allting finns ju där ute, på internetz. Men jag behöver ju inte tvunget leta upp det. Men kan man ska man? Eller? Hur som helst, det är ju tur att jag inte är näthatare eller så. Bara ganska nyfiken.

Idag är jag lite trött på mig själv. Jag steg upp imorse och tänkte "jag är glad att jag utnyttjade vädret så bra igår [blogg kommer så småningom], idag är det perfekt väder att skriva!"

 

Och visst, drygt 300 ord har det blivit. Men det tog en himla tid innan jag började. Och jag har bara bloggat en gång, och ännu inte handlat mat.

 

Därför bjuder jag på denna låt, vars refräng dök upp i mitt huvud från ingenstans för drygt en vecka sedan. Året var 1993 och jag var tolv år gammal.

 

Jag har egentligen en massa tjusiga bilder att visa upp från helgen, men vet ni hur trött jag är? Nej, det vet ni förstås inte. Jag trodde att jag blivit piggare nu när det är vår och sol, men visst är det väl så att jag redan förstört minst två kvällar den här veckan med att sova några timmar, och att jag alldeles strax kommer göra det igen? Ja, så är det.

 

Igår tog jag en tupplur i 2,5 timmar. Vaknade precis när närmsta affären stängde, så jag fick ta cykeln för att köpa mjölk. Och när jag kom hem igen var det dags att lägga sig igen, men det gjorde jag inte. Så inatt sov jag fem timmar. Det var en ganska upptagen natt, för trots den korta sömnen så hann jag drömma massor av drömmar. Förmodligen tack vare att jag hann värma upp i 2,5 timmar på soffan tidigare. Tänker nu berätta kort om de drömmar jag kommer ihåg.

 

1. Jag var jagad. Det var sommarnatt, jag var barfota. Jag hann inte ta på mig skorna helt enkelt. Jag sprang hemåt, vilket visst var mot Egnahem (jag hade kanske flyttat). Vid Willys hemma blev jag glad, för där stod Markus i sin hatt. Då kände jag mig lättad. (Detta kanske kommer av att Markus i helgen twittrade om att han frågat om vägen i Malmö, och kvinnan han frågade erbjöd sig följa honom så hon slapp gå ensam. Med andra ord, hon tyckte att Markus verkade helt ofarlig (vilket är sant, men man vet ju aldrig!).)

 

2. Jag satt ensam i ett klassrum och längst fram i mitten stod en smal svartklädd psykolog och förhörde mig och skällde på mig, för hon visste minsann att jag inte kommit i tid då och då och då. (Vet ej var jag fick psykologdelen ifrån.)

 

3. Jag satt i ett klassrum och det var dags att skriva mitt antagningsprov. Men nu skulle det snabbt skrivas en hel berättelse, med början, mitt och slut. Min började ungefär så här: "Mannen var ute och gick med sin hund och sin ko." (Björns och min nästa novell ska båda innehålla ett djur.)

 

4. Ni vet hur det är, man vaknar efter två timmars sömn, ser sig förvirrat omkring i mörkret och så avgrundsväser man: "NEEEEEEJ!". Inte "nej, det var bara en dröm!" utan mer "nej, jag ville inte vakna." En sån dröm, ni vet.

Idag har jag haft besök av min kusin Fanny, som också gjorde det där testet jag hintade om igår. Det var ett antagningsprov till medicinsk sekreterare på yrkeshögskolan. 148 behöriga var kallade, och trots att alla inte dök upp, så blir det nog knepigt för mig att sno en av de 24 platserna. (Och så vill jag tillägga av dessa 148 var fem (5!) killar.) På högskolan har jag kommit in flertalet gånger, men inte här inte (tror jag). Så kan det vara! Men vi får se, jag försöker ta en sak i taget. Stor assning på att jag sökte och att jag gick dit och gjorde proven (som var enkla, men vill man skriva berättelser så kan det vara lite knepigt att plötsligt sitta i en skolbänk och skriva något helt annat, och sen jobbade jag nog inte tillräckligt snabbt på it-testet även om jag gjorde allt korrekt pga simpelt.)

 

 

• På lördag ska jag gå på stan med min Anna. Stort woop på det!

Jo, men det är så. Jag tänker assa varje gång jag springer. Så länge det inte överskrider så där en gång i veckan så kommer jag förmodligen göra det. Lev med det!

 

Första maj, då sprang jag. Det var bra gjort, jag blev nöjd. Trots att jag inledde det hela med att tappa mobilen i asfalten så att den kraschade (tekniskt alltså, rent fysiskt så klarar den överraskande mycket), så det tog ett tag innan jag kunde börja ha koll på klockan. Men i drygt en kvart (i sträck) sprang jag. Sen pallade inte min mage mer. Den tyckte det snurrade och studsade för mycket. (Jag tycker att min mage borde växa upp och skaffa sig ett jobb.) Dessutom sprang jag precis när det var handboll i arenan, och matchen var slut samtidigt som jag var det. Det var inte helt bra tajmat. Jag mötte en massa besvikna orangea människor (IFK förlorade alltså, men är tydligen i final precis just nu ändå).

 

Varsågoda, några bilder från en halvsomrig promenad i lördags. Det blir inga bildtexter denna gång, men se nu till så ni ser både koltrasten och duvan på sista bilden.

 

Här om dagen pratade jag med en kille som jag tvingats ha att göra med (men det är inget större fel på honom ändå). Av någon anledning berättade jag för honom att jag bor i en etta, och ur det kom följande:

 

Han: Är du singel?

Jag: Ja.

Han: Naww, vad tråkigt! Skaffa kille!

 

Och sen skildes våra vägar. Jag tänker på det där ändå. Tråkigt! Det är tråkigt att vara singel!

Ja, det är det.

 

Men vet ni vad det också är? Inte tråkigt!

Det finns jättemånga fördelar. Fast nackdelarna är troligtvis minst lika många.

Men den där killen då, han fick det att låta väldigt enkelt. Jag undrar hur det gick till när han skaffade sin tjej. Han bara grabbade tag i någon. "Uff! Jag tar dig!" sa han, och så var det fixat.

 

Det finns olika sorters människor. Det finns de som har någon, och de som inte har någon. Det finns de som bara tar någon (som killen ovan, tycks det) och så är allt frid och fröjd.

 

Det finns de som tänker stort.
Och det finns de som tänker smått.

 

De som tänker stort letar alltså efter det där STORA. Och så säger man;

"Din hopplösa romantiker! Du kommer aldrig hitta det! Det där gigantiska finns inte, det är en bild i ditt huvud. Något du inte kan uppnå. Något som finns där för att du kanske inte vill uppnå det. Du kanske är rädd!"

 

(Fast nej. Man säger inte så. Man säger bara lite av det och tänker resten.)

 

Och då svarar den hopplösa romantikern: "Du har fel! Jag har upplevt det!"

Och man säger: "Jaha, du. Och var har du henom nu då?"

Och den romantiska idioten ser sig omkring och säger: "eeeh"

 

För det där stora STORA. Poff säger det. En bubbla. En ballong. Poff poff poff.

 

De som tänker smått är på jakt efter en liten gnista. De vet att de där lilla, kan växa sig stort, alldeles lagom fort. Inget poff. Inget -borta-. För där finns det rum att växa.

 

Och killen jag nämnde i början då, han måste ju vara en sån som tänker smått. Kanske till och med jättesmått, kanske skaffade han den där gnistan först efter att han haffat en tjej. Läskigt!

 

Fast vem är jag att säga vad som är rätt och vad som är fel?

 

Jag låter Håkan Hellström avsluta det här med en liten bit ur en av hans nya låtar, med det passande namnet Valborg. (Läs, det är fint.)

 

Provsmakar livets heroin

och om du någonsin

vill ha en idiot

lägg din hand i min

lägg din hand i min

 

Du kanske aldrig når dit du vill nå

men du når mig

Du kanske aldrig får den du vill få

men du får mig