Åsa assar: Att jag sprang
Jag vet inte.
Jag var arg. Och så var jag glad. Och så var jag arg. Och så var jag...
Okej tänkte jag. Solen skiner. Jag går på stan och kollar present till min moster.
Men allt jag såg var tre blå plagg som jag borde inte borde borde inte borde köpa.
- En blå tröja med typ spets på axlarna. (Men Åsa, VAD?)
- En blå- och vitrandig kjol som min rumpa hade blivit förtjust i.
- En blå klänning med vita prickar.
Jag blev förvirrad och fick hem.
Rösten från mannen jag träffat på tidigare idag ekade lite i mitt huvud.
Har du börjat träna något än?
Okej nu gör jag det här.
Så efter en massa letade efter något acceptabelt att ta på mig, så fick det duga. Jag tog cykeln, och den kändes som en himla hinderbana innan jag kom fram till Arenan och kunde ställa cykeln.
Ja, och sen joggade jag. För att jag är så himla bra.
Kladdigare och isigare än jag föreställt mig.
Otroligt mycket mindre flåsigt än vad man kan tro.
Att jogga är för mig jobbigare psykiskt än fysiskt.
Och varmt var det.
Men det gick bra, jag kom runt. HEJ ENDORFINER.
Fast ja, nu är det ungefär som vanligt igen.
Fast utan solen (har plötsligt blivit mycket piggare bara så där) och de där endorfinerna så hade det väl varit lägre än vanligt nu.
Åsa assar: Random
Åsa assar dåligt.
Så kör lite random, som inte är random, utan bara instagram. Och så tar jag det ordentliga imorgon, tror jag. Okej? Okej.
För någon helg sen var jag hos mina föräldrar, fixade tillsammans med mor ett kartotek så vi (dvs jag och syster) får lite ordning på trädgårdsarbetet, plus försådde purjosar (som nu varit lämnade till sitt öde sen dess. Hur går det?)
Sen firade jag mormor lite på detta vis. Hon skulle ha fyllt 91 år.
Och så såg jag solen. Två gånger, ungefär. Och vintergäck.
Och så var världen gul och klockan alldeles för tidig. Fet diss på det och må jag någon gång slippa vara utomhus klockan halv sex på morgonen.
För övrigt kände jag i luften ikväll att våren är på väg. Eftersom jag är lite speciell blev jag först glad och sen av okänd anledning rädd. Men ändå, våååååren <3 Kom här, så ligger vi sked.
Åsa assar: Konstnärligheten
Kära väder, bli nu vår
Jag lovar inte lack och läder, bara nakna tår
(Lyrik: Åsa, Bildkonst: Isak)
Jag Twitterdiktade lite ikväll. Såg ni det?
Det gjorde min bror, för när jag tittade in på Facebook nyss blev jag glatt överraskad, för där såg det ut som ovan.
Åsa assar: Inspiration
Efter en trött dag då jag först inte orkat göra något, så fick jag sen lite ork men visste inte vad jag skulle göra. Trots massivt med alternativ. Lösning: Surfa. Åh, suck.
Men jag kollade i alla fall igenom min fina nya Vivian Maier-fotobok, och sen skickade min bror en länk där min kusins frus bror^^ berättar att det ska komma en dokumentär om henne. Och då blev jag lite inspirerad. Så medan jag tinade kvicksilverfisk gick jag ut ett varv med min kamera. Det visade sig regna is. Det visade sig också att jag inte är Vivian Maier. Jag är nog mest nöjd med testbilden överst [insert valfri smiley]. Men ändå!
Åsa assar: En björnpromenad
I onsdags tog jag en promenad.
Längre än om jag fått välja själv, snabbare än om mina ben fått välja.
Men jag är inte så förtjust i att välja ändå.
Det var Björn jag gick med. Nästa gång ska jag knuffa honom så att han tappar balansen. För det är sånt jag gör.
Facebookvarianten: har varit ute och gått drygt sju km i högt tempo med min skrivkompis Björn. Så om ni såg en tantflicka som gång på gång blev knuffad av en björn samtidigt som han sjöng pinsamt högt på en galenskaparna-sång, så är jag rädd för att det var vi.
Åsa assar: Min bästa feministvän Anna
Fredag förra veckan (ja, jag vet att det var väldigt längesen) var jag hos Anna.
Och det var sannerligen fett najs.
För hennes skull höll jag mig vaken 23 timmar (förutom en liten tupplur lite väl snävt innan jag skulle gå dit).
Vi tittade på Skavlan (som inte kan prata rent. Anna: "Det där hade jag gjort bättre!", och det hade hon).
Pratade som vanligt viktiga saker. Och hon berättade om sin Marocko-resa (också viktigt förstås).
Anna hade med sig min lilla kamera dit, så jag fick titta på de fina bilderna hon tagit (naturtalang!), och jag undrade vilka som tagit bilderna där Anna själv var motivet (eftersom Anna, det modiga lilla livet, hade rest ensam).
Och så fick jag den här fina sjalen för att jag lånat ut kameran.
Jag blev bjuden på en lyckokaka, som innehöll två lappar. Båda kändes mycket passande.
Sen körde hon mig hem i natten, med grannens bil.
Efter en liten undersökning av vilka som håller till på Statoil på natten. (Förlorarkillarna som tror att de är läskiga, och tjejerna som ser ut som varandra.)Och rubriken, det var Anna som sagt att hon skulle träffa sin bästa feministvän Åsa, när någon frågat vad hon skulle. Fint!
Åsa assar, eller gör hon verkligen det?
Jag skrev om att det inte krävs så mycket för att få mig på bättre humör.
Kanske inte helt perfekt humör, men bättre humör. Okej humör.
Motsatsen gäller tyvärr också.
Det krävs inte så mycket för att ganska bra humör ska övergå till sämre humör. Bittert humör, till exempel.
Och jag tänker: "Där? Men varför inte ... här?"
Det är jobbigt när man gjort det mesta man kan, men så räcker det inte ändå.
Man får bara nöja sig, tänka att man försökte, att det var kul så länge det varada.
Men verkligen? Alltid? Ska jag alltid bara nöja mig? Jag tycker inte det. Jag tycker jag förtjänar ... allt.
Så nu försöker jag intensivt tänka på saker som gör mig glad just nu.
1. Nu har jag äntligen sett första avsnittet av Girls.
2. I veckan hämtade jag den här boken som jag köpt för presentkort jag fick i julklapp. Har jag bloggat om henne förut? Hur som helst, den här Vivan Maier är fantastisk. Fotona är tagna mellan 60- och 90-talen, ute i verkligen i USA. Det är svartvit och kameran är en Rollei. Hur fint som helst.
3. Såg jag den människan på Maxi och såg människan mig?
4. Att jag tänkt åka till mina föräldrar i helgen men slipper ta bussen, för pappa ska hämta mamma på hennes jobb klockan tio ikväll.
5. Att jag försöker få min mage att må bättre genom att se till att äta något varannan timme. Hittills verkar det funka.
6. Fin musik, till exempel ... Nej, förresten, så uppenbara ska vi inte vara.
Men nu ska jag försöka få till en riktig assning.
Åsa assar: Girls och svt
Det har då varit ett himla tjat om serien Girls. Jag vet inte vilken kanal den gått på, men naturligtvis ingen jag har. Men jag har under allt det här tjatet förstått att jag verkligen borde se den. Så jag tänkte kanske köpa den på dvd, eller önska den när jag fyller år. Jag kände ett himla stark ha-behov helt enkelt. Eller se-behov.
Så satt jag här och kollade på Melodifestivalen och fick lite sår i öronen och undrade om det verkligen är så att svenska folket seriöst tycker att Sean Banan är bra. I så fall är det kanske inte så konsigt att... jag vet inte, det finns en massa män som hatar kvinnor på nätet eller att försvarsmakten tycker att alla borde sluta göra vad de gillar och istället börja kriga, eller hur det nu var. Hur som helst, jag tittade på Melodifestivalen, och så tog den slut och så bara ... gapade jag. På riktigt. För där på svt kom det en trailer för just Girls.
Så på tisdag klockan 22.30 är det jag som sitter bänkad vid svt1.
Well, nej, det är det inte alls. För jag sover/borde sova då. Men sen; svtplay, wohoo!
Varsågod för tipset.
Åsa assar: Att det ibland inte krävs så mycket
Ibland är det lite jobbigt. Kallt och trött. För att inte gnälla för mycket. Men sen kanske det inte krävs så mycket för att det ska kännas lite lite bättre.
Som att Anna ringde och tyckte att jag skulle hälsa på mot slutet av veckan. Det tänker jag då verkligen! Och så fick jag ett <3 som svar på en kommentar jag lämnade i en blogg. Det gjorde mig också glad. Och så den där lilla planen som känns som ett litet ljus i tunneln. Ett ganska läskigt ljus visserligen, men så måste det vara ibland, när det är viktigt.
Och så hittade jag den här bilden på min syster på Brösarps backar, från den 26 februari förra året. Ni ser ju själva, det borde blir vår snart. När som helst nu.
