Åsa assar eller dissar: Twitter
Alltså, jag vet inte om ni lagt märke till det, men jag har ett fett jäkla twitterflöde längst upp på min blogg. Det ser hiskeligt fult ut. Dessutom lite sorgligt eftersom jag främst twittrar för mig själv, eller som jag skrev på Facebook; det känns som jag sitter och kvittrar för mig själv. Som en burfågel som låtsas vara nöjd. Men det kan jag väl bjuda på.
Innan jag fick dit det där hiskeligt fula twitterflödet så slet jag en del hår här, och jag kom att tänka på den här texten som jag skrev i ett inlägg i augusti; Om jag var lite yngre så hade jag lärt mig sånt här i skolan, istället för hur man googlade "My heart will go on" och klistrade in den i word tillsammans med en tecknad regnbåge. Inte konstigt jag hade MVG då. Tillägg till det; Datorkunskapen var indelat efter kön. Tjejernas var mycket enklarare. Soft, tyckte jag då. Nu: MÖCKET MÖCKET ARG. Jag hade fått G i killgruppen, helt säker på detta.
Men iaf; VARSÅGOD för mitt twittrande.
P.s. Nu tog jag bort den där frågelådan (som gapade tom), vilket ledde till... ja, se själva. Ful blogg. Då vet jag vad jag ska göra imorgon, förutom allt det andra.
Åsa assar: Lite hopp
För att inte gråheten ska ta över i den här så himla positiva blogg, så kommer här även lite hopp i blomform.
För några månader sen hittade jag ju ett par orkidéer i soprummet, och skrev om det. På en av dessa orkidéer växte sakta några knoppar fram. Jag tycker om blommor, jag tycker mycket om knoppar. Men nu i veckan lyckades klanten jag bryta dessa knoppar. Tråk, depp och buhu. Men idag såg jag att den inte har gett upp, utan något nytt är på gång.
Och snödroppar, även om jag sett dem där i en månad, så ger det fortfarande mig hopp. De är starka, sticker upp i snön. Det blir nog vår ändå, om någon månad eller så.
Åsa filosoferar + assar några fåglar
Jag är filosofisk idag. Ju längre vintern håller på, desto jobbigare känns den. Ganska naturligt kanske, men att vintern blir äldre och äldre innebär ju att våren närmar sig. Min hjärna har tyvärr ganska svårt att förstå det idag. Den har även svårt att minnas att igår kändes det inte lika grått. Jag vet att det var så, men har ganska svårt att ta in det.
Jag filosoferar vidare. Förr, innan TV och Internet, så satt alla ihop med sina stora familjer och... jag vet inte, berättade sagor? Sen sov de, utökade sina familjer och arbetade hårt om dagarna. Nu sitter fler och fler ensamma och slåss om att synas på nätet. Och jag blir väldigt frustrerad av detta just idag. Nej, men så följ mig inte då! Nej, men skit i att kolla på mina bilder då! VEM BRYR SIG! Ja, just det. Jag i allra högsta grad. Jag bryr mig. (SANNINGSHALTEN för i tusan.)
Igår hälsade jag på Markus och Nethifa. Det var bra! Idag har jag skrivit lite, men det blev inte bra. Sen gick jag en promenad med min syster. Fotograferade lite både idag och igår. Men snö, måste det vara snö på alla bilder? Tydligen.
Ah, hjälp vad hände? Var är jag?
Så där ja. Låt oss låtsas att det där andra aldrig hände.
Åsa assar: Random
Det har varit lite tyst här ett tag, så jag tänkte bjuda på lite random som hänt sen sist bara. Eller, random och random, så kul ska vi inte.
Jag träffade några favoriter.
Och en stilig katt.
Tog en snöig promenad.
Och så lite Instagram.
Åsa assar: En kattrio
Förra lördagen träffade jag tre katter. Håll nu lite koll för jag tänker rimma om dessa.
Detta är Pricken
Han är en kvick, en
och vill inte sitta still
Är nog mest intresserad av sill
men han kom inte ut för han är en fjant
Tant hotade tomt med att krypa in
Kurt väste "du är för tjock, försvinn"
Katten Gustaw
ställer inga krav
Kelen och mild
blir snygg på bild
Åsa assar: Vinterbilder
Det bästa med vintern är ... Den var klurig!
Jo, det bästa med vintern är att det blir vår sen. Och så är det förstås en aning vackert ibland också.
Åsa assar: Solen
Idag såg jag solen. Jag tror att det var första gången på tio dagar (sist var alltså på den här promenaden). Jag har känt av att det var längesen och blev mycket glad när jag såg den skina. Lämpligt nog var jag på väg ut, och lite senare kunde jag dessutom stjäla till mig en promenad. Bara 20 minuter, men det höjde min D-vitaminnivå något i alla fall.
Solen syns inte direkt på denna instagrambild, men jag lovar att den finns där. Vill också påpeka att detta är mina fotspår, bara jag hade vågat mig på att gå där sedan det snöade inatt. Och då undrar förstås ni ... hur går människan egentligen? Och det undrar jag också. Uppenbarligen lyfter människan inte på fötterna över huvud taget.
Sen kom jag hem lagom till att solen gick ner. Jag hoppas jag får se den imorgon igen. Nu sitter jag skönt i soffan med en kopp te (sa/skrev någonstans att min blogg ska handla om positiva saker, men inte blommiga tekoppar, men en skadar ju inte!) och mitt guilty pleasure En plats på landet på i bakgrunden.
Jag hade tänkt fortsätta skriva på den där texten som jag inte anar slutdestinationen på -just nu är jag uppe i 23 715 tecken! Men motivationen är lite låg, känner mig lite skruttig (för att använda mammas ord) och jag skulle behöva lite respons från skrivbjörnen, men det där djuret är nog mest inne i sin egen text just nu. (Just nu är han den enda som jag låter läsa, då jag är rädd att chocka ihjäl övriga. Måste nog försöka göra det lite gulligare, eller inte :P)
Men trots låg motivation och lite skruttighet så är det ganska skönt att bara sitta här.
Åsa assar: Att skriva
Om jag skulle skriva en bok om att skriva skönlitterärt, så skulle nog följande tips vara de viktigaste;
- Bara skriv! Vare sig du behöver en plan eller om du låter berättelsen födas under tiden (eller en kombination av dessa två), så är det verkligen bara att sätta sig ner med ett tomt dokument och låta fingrarna dansa.
- Skaffa en skivarkompis! Någon som du kan skicka din text till, och få pepp och hjälp av. Gärna ska det vara någon som är bättre än du, inte ouppnåeligt bättre, men så pass mycket bättre att du både blir hjälpt och sporrad.
Min skrivarkompis heter Björn och han har verkligen fått fart. Han skriver EN ROMAN nu som jag får delar av skickade till mig då och då. Känsla just nu; den borde bli utgiven. Han har kommit väldigt långt på kort tid. Detta fick mig först att känna mig en aning misslyckad. Det var ett tag sen jag skrev något. Tänkte skriva på min barnbok, men Björns vuxentext fick mig att tappa lusten (dock är jag skyldig mina två påhittade barn att få berätta sin historia), så jag bestämde mig för att ge en annan idé en chans. Min idé bestod mest av en man som hade lite konstiga saker för sig. Jag råkade se en bild på en man som hade dessa konstigheter för sig, och fick då titeln till berättelsen serverad rakt framför näsan. Idén var född. Och nu är jag igång. Fingrarna dansar, karaktärerna skriver sig själva. Vilket förstås kan leda till att det inte alls handlar om den där mannen som jag såg på en bild. Det här med att skriva alltså, vilken grej!
Just nu har jag nästa 14 000 tecken (jag började igår kväll), och det känns himla bra. Jag är nöjd med texten, och skrivarbjörnen gillar det också, så allt är bara bra. Fast nu verkar det som någon Marie vill ha min uppmärksamhet, vet inte riktigt vad hon vill, men det är bäst jag skriver så får vi se.
P.s. Nej, jag skriver inte på skrivmaskin :)
Åsa assar: Tulpanar och prickiga naglar
Ja, men precis. Min favoritblomma tulpan (kommer köpa många buketter denna säsong) och mina prickiga naglar. Bra grejer.
Åsa assar: Dubbelgångare
Kommer ni ihåg när jag skrev om vilken jag var lik? Om ni inte minns, så kan ni kolla det här.
Hur som helst, man kan vara lik, och så kan man ha dubbelgångare!
Och för två år sen fick jag ett sms från Petra, hon skrev att min dubbelgångare var med i Debatt, och jajamen!
Åsa assar: Solen och promenaden
Jag saknar solen. Jag tror att jag såg den senast i lördags, och det var rena turen. Om jag inte varit tvungen att gå ut vid tolvtiden för att hämta några nycklar, så hade jag nog fortsatt sova gott (kan inte hantera sovmorgnar, de spårar alltid ur) och inte märkt solen förrän det var försent.
Men så stod jag där, lite trött, bredvid där resecentrum förut låg. Jag fick mina nycklar och pratade lite med mina bekantingar som lämnade dessa. Runt om var det massa folk med stress i blicken, bilar som gång på gång körde där man fortfarande inte får köra, och så dessa alkisar som det inte går att tycka synd om. Stå bland barnfamiljer och dricka ur flaskor och sen tycka det är okej att spotta och spy lite bara så där? Nej, inte okej.
För mycket folk samtidigt blir för mig en jobbig smet. Svårt att urskilja något fint ur det. Så jag gick hem, men mest för att vända i dörren. Jag var tvungen att gå till centralen för att ladda mitt busskort, och så tänkte jag att jag kanske kunde gå lite till. Och det gjorde jag.
Först gick jag längs ån i Tivoliparken. Jag såg en tupp som desperat sprang längs staketet, den ville över på andra sidan, till sina kompisar. Stackarn var så stressad att den glömt bort vingfunktionen.
Sen gick jag förbi Klaudia med K, och hennes föräldrar. De satt på en bänk med utsikt mot ån, fast deras blickar var riktade mot hamburgarna som de greppade så hårt att de förmodligen senare skulle upptäcka brödsmulor under naglarna.
Sen lämnade jag Tivoliparken, men gick fortfarande längs ån, vid de nya Finlandshusen. Jag kom fram till vägen vid Långebro-bron (eller heter bron långebro också?), men istället för att svänga hemåt, så gick jag över vägen. Jag fortsatte gå längs ån på andra sidan vägen. Mina ben verkade ha fått eget liv vid det här laget; de tycktes väldigt glada över att få komma ut i solen och sträcka på sig. Fast nu blev det så fint att jag var tvungen att sakta ner och ta upp min mobil för att ta en bild. Jag hade inte tänkt gå så långt så kameran hade jag tyvärr lämnat hemma.
De två stackars ankorna, nere till höger i bild på översta bilden, var i vattnet när jag stannade, men steg upp och gick fram till mig för att be om mat. Tyvärr hade jag inget.
Bredvid mig stod en bänk och på den satt den skrynkliga tanten Brita och rökte. Bredvid henne satt hennes lika skrynkliga kompis på sin rullator. De pratade om den där gången det inte blev sommar förrän augusti. När jag gick förbi hälsade de lite halvt på mig.
Jag fortsatte och strax före den läskiga tunneln gick jag om en man och hans schäfer. Schäfern tyckte att det där med promenader inte var det allra bästa han visste, så han la sig ner istället. Bekvämt, tänkte han, sannerligen bekvämt.
Jag gick vidare och mitt i den läskiga tunneln mötte jag en väldigt oläskig, men något butter, tant med gångstavar. Vi hälsade.
Väl ute ur tunneln kändes ljuset ännu ljusare. Träden och ljuset var gult, och marken matchade mina skor.
Sen kom jag upp på vallen och hade ju inte varit annat än dum om jag inte gått ner till Hammarsjön och min sten. Sjön var full, så full att min sten tycktes delvis täckt. Jag kunde inte undersöka det helt för den var nämligen upptagen. En målande ung man satt där på en sten och vilade sina fötter på min. Han hade verkligen valt ett vackert motiv, men resultatet vet jag ingenting om.
Jag stod där och njöt en stund, och sen vände jag hemåt. Mötte ett antal joggande människor och funderade på om någon av dessa skulle komma på mig som katt bland hermeliner när jag väl tar tag i det där halva nyårslöftet "börja springa". Fast, vem vill inte vara katt?
Åsa assar: Frida och plankan
Ett par dagar efter första plankan så gjorde jag min andra. Tid: 1,27. Men va? Det är väl inte meningen man ska bli sämre? Dessutom resulterade det hela i ett mindre (och snabbt övergående) ryggskott. Kände mig mycket mycket klen.
Mitt plankanmål är för övrigt tre minuter.
P.s. Ont i ryggen igen. Googlar. Tydligen gör jag det för avancerat, borde göra det på knä för att jag är klen. Misslyckat! På KNÄ liksom. Pfft.
Åsa assar: Plankan
Det är många bloggare just nu som verkar tycka att plankan är det roligaste som finns. Ni vet, den där övningen då man hela tiden tänker "jag orkar inte mer"?.
Men tydligen gör man det, orkar mer.
Jag darrar fortfarande lite i armarna och magen känns som gelé.
Så här är det; man ska göra plankan nu i början av januari, och ta tiden. Denna tid informerar man Sofy på sidan Upp & hoppa om. Sen övar man lite i januari om man känner för det. Och sen sista januari så tar man tiden igen. Och de som förbättrat sig mest (i procent alltså) vinner. Enkelt!
Jag klarade så här länge denna första gång: 1,43 min. Det är ungefär en minut längre än vad jag räknat med. Heja!
Åsa assar: En oväntad julklapp
Jag måste förstås tacka er! Jag fick ju en julklapp av er. På julklappen stod det "God jul Åsa önskar Karl Bertil J." och jag trodde att det var någon i familjen som hade skojat till det. Sen öppnade jag och såg den här lappen;
I låg fyra stycken skivor (men det vet ni förstås redan). Det var en bra julklapp! Jag tycker ju om musik. Dock är lyssnar jag på musik mer sällan än jag vill och jag har inte aktivt öronen öppna för att hitta ny musik. Jag tycker nog att är det är ganska modigt att ge mig fyra skivor, bara så där.
Tre av skivorna är alltså med Arcade Fire och den fjärde är med Of Monsters and Men. Namnet Arcade Fire har jag hört, men hade inte någon alls koll på vilka låtar de gjort. Dock kände jag igen några av låtarna. Bandet Of Monsters and Men kan jag inte minnas att jag hört talas om förut. Men det kan hända att jag har hört någon låt ändå.
Vad tyckte jag då?
Mycket bra skivor! Allra bäst tyckte jag om skivan med Of Monsters and Men.
Så tack så mycket, kära bloggläsare! Ni hade verkligen inte behövt det, men jag blev väldigt glad. Jag behövde helt klart lite ny musik.
P.s. Om ni nu inser att ni inte har betalt något på den här julklappen till mig, så kan ni vända er till Fabian och stoppa en slant i hans röda spargris, eftersom det är han som har stått för hela kalaset!
