För lite drygt 2,5 år sen fick jag ett litet kusinbarn som fick heta Alfred. Jag hade redan många kusinbarn (just nu: 14, om jag räknar rätt), men det här var lite extra speciellt eftersom det var det första på mammas sida. Så det senaste åren har jag träffat Alfred lite då och då, fast det är ju en mycket litet barn, och inte minns de väl sin mors kusin? Det kan man tro, ja. Men för snart två månader sedan fyllde min morbror 60 år och vi var på kalas. Jag träffade Alfred och Alfred sträckte fram sin lilla hand och sa "kom Åsa!". Han vet vad jag heter! Ingen hade pekat och sagt "DÄR ÄR ÅSA". Han bara visste det ändå.

 

Så igår fredag fyllde Alfreds mormor år och jag åkte dit med min syster. Redan i dörren berättade Alfreds mormor att Alfred hade väntat på mig; alla fick sitta var de ville, förutom jag, som skulle sitta bredvid Alfred. Det hade Alfred bestämt. Dessutom hade han valt läsk till mig, en gul. Och alla vet ju att de gula läskarna är godast. Och det är väl nästan allt man behöver; att en liten pojke väljer ut den godaste läsken till en och vill sitta bredvid.

 

För någon vecka sen var jag ju på bokfestivalen och lyssnade på Liv Strömqvist. Då berättade hon att hennes seriealbum Prins Charles känsla skulle gå på tv (i teaterform) den 26 oktober. Jag vet inte varför hon sa så, eftersom det tydligen är idag (tack mamma). Så nu vet jag vad jag ska göra om en timme, efter att jag ätit den eminenta mammamaten, med tillhörande kantareller som min syster och jag plockade på dagens promenad.

 

Jag har inga barn, jag har inga djur. Jag har mina växter. För tillfället 33 (på en yta av 27 kvm, och med två fönster. Nu är imponerade!). Och jag blir alltid lite extra glad när någon av de får för sig att blomma lite eller så. Som nu min orkidé som jag fick av mina kusiner Pernilla och Simon sist jag fyllde år. Den är på gång :)

 

Ja, varför inte, lite fler kobilder. Mamma tar en bild på mig som tar en bild på kor. Och så resultatet nedan. Så självklart. Från förra sommaren.

 

Det har flyttat in en ekorre på min lilla gård. Jag har sett den tre gånger nu så jag anser härmed att den är en hyresgäst. Hur bor ekorrar? I hål? I marken? I träd? (Ja, jag borde googla, men har googlat sönder mitt huvud den senaste veckan så jag tror jag låter bli.)

 

Hur som helst, i torsdags sken solen och jag stod och tittade ut en stund, och då såg jag den så för andra gången. Den var så söt, och betedde sig lite som hackspetten i Kalles jul. Den var liksom överallt hela tiden. Rusade upp i toppen av trädet, och hit och dit på grenarna (såg svansen vifta till några grenar ibland) och sen ner igen. Sen var den borta vid dörren precis nedanför mitt fönster, den tog ett skutt upp på dörren. Sen var den plötsligt i en buske. Det borde ju vara sötaste djuret, en liten räv med stor svans.

 

Jag försökte förstås fånga den på bild, men det var inte det lättaste så som den rörde sig. Plus att mina fönster inte är gjorda att fotografera genom. (Hallå Åsa, sluta dissa dina fotoskills och sluta bortförklara dig!) Men iaf, den fastnade på några foton. Här kommer det bästa, en ekorre, fotograferad av en Åsa och redigerad av en björn.

 

Jag kom precis på att det snart är mässan Moderna i Brösarp. Dit kommer utställare från hela Sverige (och någon från Danmark) med möbler, inredning, smycken med mera från 1900-talet. Jag brukar alltid köpa något fint. Mest sånt som jag sen inte använder, fast tänker att jag borde. Som en fin väska. Eller den fina burken i två våningar som nu mest står och ser snygg ut, efter att ohyran mott hade flyttat in i mitt mjöl som jag hade däri. Men i alla fall, ser fram emot att gå dit någon gång den 12, 13 eller 14 oktober. Mest för att titta på fina saker och en del folk, ibland till och med någon som är en aning känd. Här kan ni läsa mer om mässan.

Nu när jag ändå är igång så tar jag en till, jag tar Nanna Johansson! Henne gillar vi. Den här bloggen kommer skänka mig lycka, eller så. Särskilt det här om tjejpennan, hur bra? Mycket!

 

Ps. Ursäkta avsaknad av bilder. Jag bara skickar er vidare. Kolla på bilder där. Nanna har en söt mössa.

Jag fattar inte att jag lyckats missa assa under nio dagar. Tid, du är dig inte lik. Du står still men springer fram. Så kan det gå. Nu trillade jag dock över en assning när jag läste Lisa Bjärbos blogg.

 

Tavi Gevinson har jag aldrig hört talas om förut. Men nu har jag det. Hon är 16 år och så cool att jag liksom bränner mig lite. När jag var 16 så kände jag mig ibland som hon, men det var INGEN som såg det. Förmodligen för att jag var mycket långt ifrån henne. Nu är jag hur som helst i stort sett dubbelt så gammal och vill vara precis så där som hon är. Så om ni ursäktar mig så ska jag gå och öva på mina bitchfaces nu, så kan ni kolla på klippet med Tavi här.

Anledningen till att jag inte är jätteförtjust i hösten är att jag tycker riktigt illa om vintern. Det gör lite ont i mig när jag tänker på mörker, kyla, halka och sjukdomar. Fast just hösten tycker jag egentligen om. Och anledningen till att jag tycker allra bäst om våren, är väl kanske delvis för att den kommer efter den hemska vintern.

 

Idag är det den tio september, men inte höst. Grått, men varmt, alldeles för varmt. Det hade varit skönt om det var under juni, juli, augusti, men nu är det inte det. Nu är det bara jobbigt. Kanske hade jag uppskattat det om jag var pigg idag, vem vet. Men hur som helst, just precis denna dag var det alldeles för varmt för mig, jag fick huvudvärk och jag kände geee miiiiig hööööst. Alltså, en sån där skön höst, lagom kall, men frisk luft. Så blir det nog snart, jag tittade ut och såg att det var på väg i trädet här utanför. Ett enda gult löv i hela trädet.

 

Jag blir väldigt glad när folk läser min blogg (stor assning på det), här märkt att det hjälper fint att konstant påminna på Facebook. Blir också glad när jag ibland får en kommentar, fortsätt med det! Och det skulle jag vilja informera lite om; om den som lämnar en kommentar även lämnar sin mailadress på den lilla raden så får ni ett automatiskt mail när jag svarat på kommentaren. Annars är det ju lätt att låta bli att läsa mitt svar, och det vill man ju inte missa! Dessutom går det fortfarande fint att ställa frågor i min frågelåda till höger, är ju himla tomt där. Ni skulle till exempel kunna fråga varför mitt vänstra knä sover/är bortdomnad sen någon gång lördag/söndag! (Dock får ni inget svar delvis på grund av att jag inte riktigt vet. Jag kan bara ha hemliga spekulationer för mig själv.)

Igår var det Brösarpsdagen, och då kom jag att tänka på bilden nedan (den som jag försökte hitta igår), eftersom den är tagen på Brösarpsdagen. Året är 2005 och som vi alla ser så hade jag då inte så stor klädkoll. Jag visste inte detta! Från vänster: Kossan, min syster och jag. (Fotografen heter Lena och är min mor.)

 

Då och då händer det att något fastnar på bild som blir lite speciellt för en. Fast som jag har skrivit förr, letar man efter en bild så hittar man inte den. Var är kobilden?! Förmodligen har jag inte ens den i min dator, men jag anar att jag borde organisera mina bilder lite bättre. Himla tur att om man inte har något att göra, så dyker det snart upp något. Hur som helst, i jakt på den bilden hittade jag en annan favoritbild. Jag vet inte vilket år den är tagen, 1998 kanske? Jag minns att jag sa något roligt och Isak skrattade.

 

 

I tre dagar har det varit Kristianstad bokfestival. Jag hade tänkt gå mer på det än vad jag har gjort, men jag är ganska nöjd ändå. Igår var jag och Anna och lyssnade på författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som intervjuade varandra i konserthusets lilla sal. Roligt, trevligt och inspirerande! Jag läste nyss Lisa Bjärbos ungdomsböcker och jag läser hennes blogg, så det var extra kul att se henne. Lisa och Johanna håller just nu på med en bok ihop, som de inte vet om den kommer klassas som ungdoms- eller vuxenbok. De berättade om den, och jag kommer definitivt läsa den! Det är mycket intressant det där hur författare som skriver för vuxna tjänar mycket bättre och allmänt har ett mycket bättre anseende. Jag skulle säga att författare som skriver för barn och ungdomar har en mycket viktigare roll.

 

Sen gick Anna och jag hem till mig, drack te och pratade om Mycket Viktiga Saker.

 

Idag gick jag ensam till biblioteket där jag lyssnade på serietecknaren Liv Strömquist som intervjuades av en förläggare (tror tror)/ serietecknare som jag glömt namnet på (det är de som är på bilden ovan). Det var mycket bra! De pratade om Livs seriealbum och om politik och feminism. Seriealbumet Prins Charlies känsla ska ges ut i Frankrike, och mannen som ska ge ut den där hade sagt "jag håller inte med om någonting som står här i, men jag get ut det ändå, för jag tror det finns folk som vill läsa". Ungefär så. Fint, tycker jag. Den 26 oktober ska Prins Charlies känsla gå på svt, i typ teaterform, tror jag.

 

Jag är ju alltid sent ute, så även idag, tur då att jag bor så nära biblioteket. Och ibland kan det vara bra att vara sen. Jag gillar att se, jag gillar att ha överblick (svårt, då jag är kort) och jag gillar att lätt kunna komma ut om jag önskar det. Så det passade bra att det var fullt med folk, så jag fick hålla mig där bak. Trodde jag skulle få stå, men så kom det plötsligt en lite högre pall seglande, så den klättrade jag upp på (med lite besvär). Så kommer man sent, kan man ibland se bra! Och dessutom var även Liv sen, hon dök upp efter en stund och förklarade att hon hade tagit körkort nyligen (fast hon förstod inte varför) och hade tagit bilen hit, dock hade hon inte riktigt hittat rätt, så hon hade ställt bilen på Vilan och tagit en taxi in, sen skrattade hon glatt i micken innan intervjun började.

Förra veckan frågade "Edward Norton" mig vem jag var lik. Den enda jag kom på var Amelie (Audrey Tautou som Amelie i Amelie från Montmartre, min favoritfilm). Och liksom, vem vill inte vara lik henne? Ta en liten titt nedan.

 

 

Och ja, en viss likhet finns det väl, om man är lite snäll. Kanske även till sättet, om man fortsätter vara lika snäll.

Fast så slog det mig plötsligt, vem jag VERKLIGEN är lik. För när serien gick på tv så satt jag inte hemma i min soffa med skämskudden och sa: "Men varför gör hon så?!", jag sa: "Men varför gör jag så?!"

"Vem?" undrar ni nu. Jo, naturligtvis Anneli (spelad av Sissela Benn) i svt-serien I Anneli. En galen och uppvriden version av mig. Och så himla bra.

 

(Det var här jag skulle ha ett klipp från I Anneli, så att likheten skulle bli ännu tydligare, men det gick förstås inte att finna.)

I söndags tog jag och mina fina syskon en skön promenad, från Brösarp via Brösarps station. Ungefär så här såg det ut.

 

Det här är min syster, hon är lite analog.

 

Allt för konsten.

 

Ångloket. Observera röken.

Min bror var också analaog som vanligt, men här är han mest glad.

 

Och så på hemvägen, lite blommor. Den ena med tillhörande vattenkanna, snöre och å. (Det är en å va?)

Ibland vill jag hitta en speciell bild som jag har i sina gömmor. Men det är nästan helt omöjligt när man har flera tusen bilder att leta bland, och inte alls minns vilket år den är tagen. Ibland går det snabbare att hitta om jag istället kollar i min bilddagbok (eller dayviews som det nu heter) där det inte finns riktigt lika många bilder (bara nästan). (Och ja, jag har en bilddagbok, den är låst för mig och några få utvalda + några som råkade smita in innan jag låste den ;)) Nu letar jag efter en speciell bild. Som jag inte hittar. Hittar heller inget lämpligt klipp på Youtube. Allt skulle vara till en annan assning som jag sett framemot att göra hela dagen. Så himla typiskt. Nu faller ju halva idéen. HUR SOM HELST; jag letade efter en bild. Hittade inte bilden. Hittade en annan bild. Den är från den 21 maj 2009. Jag har under bilden skrivit "Hej, jag är gullig." och Petra har kommenterat: "det är ett mysterium att du är singel." Och jag är helt enig!

 

Eller, Markus och får kanske. Men hur låter det? Opassande, riktigt opassande.

Det är bra det där, att ta bussen i tio minuter (efter stressig promenad på tio minuter, tack Skånetrafiken för tillgängligheten), och sen stiga av på någon slags åker och få den ljuva doften av kobajs mot sig. Ibland är det vad som behövs, för att tillfälligt lyfta upp en en smula. Ja, och att stiga in i ett gammalt stationshus där någon verkar ha fest klockan tre på eftermiddagen, gå upp för den smala, smutsiga trappan och knacka på hos Markus. Det hade varit lite konstigt annars, om jag bara steg ut i kobajslukten och stod där och njöt. Markus och jag tog en promenad, och här kommer lite bilder. De på mig har Markus tagit!

 

Jag på väg.

 

Någon hade tappat sin käke. Oklart vem! (Någon som vet vad det kan vara?)

 

Markus var övertygad om att han ägde världen.

 

Jag var något skeptisk.

 

Vi träffade harar. (Det är det väl? Kaniner brukar inte vara så öriga.)

 

Sen ringde Markus telefon mitt på åkern. Just dial 666.

 

Sen kom vi tillbaks igen, och vissa får tillät fotografering.

 

Vissa byggnader var rått snygga.

 

Sen vet jag inte vad oddsen är för att det ska komma förbi en kvinna med sju små hundar och koppeltrassel precis när jag ställer mig för att vänta på bussen.