Det här har inte direkt varit den bästa dagen jag klämt ur mig. Den började helt okej men har sedan gått utför. Jag har klantat mig något enormt. Ser mig allmänt som en ganska klantig person, men idag har det varit värre än vanligt. Fast kanske är det mest en känsla, till exempel har jag idag slagit sönder en ljusstake som inte var min, slagit i tån (i vanlig ordning -och det gjorde SÅ HIMLA ont), plus då en massa mobilklantigheter. Mest mobilens fel. Ganska trött på den nu.

 

Klantig, varm och trött, har jag tvingats sitta härinne med stängda fönster för att de gräver upp gatan. Och det är liksom 25 grader här.

 

Det vettiga hade ju då varit att ta på klänning och försvinna bakom ljudvallen. Men tröttheten ville inte, så jag gick och la mig (under duntäcket (dock ytterst lättklädd, men ÄNDÅ (=jag är fortfarande varm)). Trötthet och sömn har varit mitt fritidsintresse den senaste tiden. Frustrerande, minst sagt. (Tack och lov slutade de i alla fall gräva ganska snabbt (de höll på till halv tio igår) -ljudet byttes snart av högljudda grannar. Inte så mycket bättre, men lite.)

 

Och så började jag drömma.

 

Jag hade rest tillbaks i tiden. Hela världen var vit. Snö. Jag tänkte att det gjorde ingenting, eftersom det inte var vinter på riktigt. Jag hade ju bara åkt dit tillfälligt. Jag ledde min cykel över gatan till mina vitklädda kollegor. Sjuksystrar för längesedan, 60-tal? Jag vet inte. Jag bor på det gamla sjukhusområdet, kanske var det därför jag plötsligt förvandlades till en sjuksyster, dessutom en sjuksyster för längesedan. De var väldigt snygga, fint skurna kläder. Vi skulle nog hitta på något skoj, jag vet inte.

 

Det var den första drömmen. Den andra var mycket mer diffus. Någon alternativ Lucia som skulle fotograferas. Min bror som var väldigt liten.

 

Dröm tre. Det var 90-tal. Eller ännu tidigare? Jag var i alla fall tonåring. Eller visste jag att jag inte var det?  Jag var hemma där jag är uppväxt. Satt i den, av värmen klistriga, beigea hörnsoffan. Tillsammans med -håll i er nu- två tonårspojkar. Otroligt otroligt konstigt, måste jag säga. Tror även en tredje luftade sig på balkongen. Närmst mig satt en mager kille med finnar och fotsvamp. Han var påträngande. Jag ville bara att han skulle försvinna. Lite längre bort satt en söt kille med blondt fluffigt hår. Det slog gnistor. Och vi satt under duntäcke.

 

Pappa gick förbi soffan. Han var klädd i strumpor, skjorta och minishorts (tänk 70-tal). Och tonårs-Åsa säger; "pappa, kan du inte ta på dig ett par byxor, det är liiiiiite pinsamt."

 

Hysteriskt roligt! Jag har aldrig haft några tonårspojkar under ett täcke i en soffa, men ändå blir så verkligt där i drömmen. Den pinsamma pappan kommer förbi.

 

Sen fick jag ett sms i min mobil, och tonårspojkarna FATTADE INGENTING. Vad är det där? Vad var det som lät? Det är uppenbart att de inte hade mobiler på stället jag rest till.

 

Och ett sms fick jag i vakenvärlden också, det var från Anna. Jag ska till henne imorgon, men hon undrade om vi kan ses idag också. Så nu ska jag snart gå och köpa glass. Jag borde gått ut för längesen, men då hade jag ju missat härliga knäppa drömmar.