Igår hade min blogg tre besökare. Men 20 sidvisningar. Då blir åtminstone jag himla nyfiken på vem det är som plötsligt gått in och läst allt. Tokläst. Nyfiket gått igenom allt. Föreställer jag mig.

 

Jag tror att jag har varit ute lagom mycket idag nu. Först satt jag vid fontänen och läste (Hey Dolly, av Amandra Svensson. Den var dålig. Hon som ska vara så bra? Kanske jag som inte fattar. Ska läsa nästa bok och känna en lättnad över att hon hastigt och lustigt blev en god författare), sen gick jag en halvhurtig promenad, satte mig halvvägs på min sten och läste i Lisa Bjärbos (ungdomsbok) Det är så logiskt, alla fattar utom du. Gillar den bättre. Gillar också att en del av mig tänker "det där hade jag också kunnat skriva!". Inte säkert detta stämmer, men det är en fin tanke. På min sten hände inte så mycket mer än: Hammarsjön sa kluck-kluck, motorvägen ska wrooom och joggare sa flås-flås-flås. Färdigberättat om det. Förutom att jag träffade på Markus på vägen hem! Men iaf, jag berättar om min fontänläsning istället, inte om boken dock (suck och gäsp och Dolly, gå och göm dig).

 

Först satte jag mig på bänken i solen. Men efter en stund blev det alldeles för stekande, så jag bytte till en skuggbänk. Fick snart sällskap av en rollatorman, som satte sig på bänken bredvid. Jag log mot honom, och läste vidare. Sen dök det upp en gammal kvinna i rullstol tillsammans med vårdanställd kvinna. Rullstolskvinnan placerades i skuggan bredvid mig, och vårdaren satte sig på marken (jag kunde förstås ha makat på mig lite, men låtades vara upptagen av den dåliga boken). De småpratade lite, hörde inte riktigt om vad, rullstolskvinnan pratade otydligt som vissa äldre gör. Plötsligt hör jag vårdkvinnan säga: "Du kanske vill ha en cigarett nu?". Jag blev en gnutta chockad, tänkte "är vi i Danmark?", fast det är klart den gamla läderskrynkliga söta tanten ska få röka, om hon nu alltid gjort det. I samma stund som vårdkvinnan ställde sin fråga, så la rullstolskvinnan upp sitt ena byxbeklädda ben på sitt andra ben. Så där så att hennes luddiga morgontoffla vilade mot knät. Jag konstaterade att den gamla tanten möjligen skulle kunna vara vigare än jag. Och kanske att hon kände sig en gnutta tuff så fort cigaretten kom på tal?

 

Jag vet inte mycket om cigaretter. Förutom att de ger en cancer, får en att se smalare ut än vad man är (typ), luktar illa och att det får mig att nysa och gömma näsan när folk röker på mig. Jag förstår med andra ord inte vitsen över huvud taget. Men jag märkte ändå att den gamla kvinnan, som uppenbarligen inte dött av cancer än, njöt av det där tomteblosset. Och det kändes ganska fint att sitta där, titta ut över fontänen och känna sommaren fladdra runt mina bara ben.

 

Rollatormannen försvann stax, och då bytte rullstolskvinnan och den vårdande kvinnan bänk. Och strax gick de in. Kvar var bara jag och en sädesärla som länge satt och putsade sig själv på fontänens kant. Jag tror att den också njöt.

 

Sen kom rollatormannen åter. Han hade en brun stjärtdyna i sin rollatorkorg, och så satte han sig åter på bänken. Det var smart av honom, att ha en sjärtdyna. Jag kom på att jag också hade en, en röd, som låg i min Gudrun Sjödén-påse. Jag plockade upp den snabbt, så det inte skulle märkas så mycket. Strax kom en kvinna fram till rollatormannen och sa: "Hjälpte det med dynan?". Det hade det gjort. Men fem minuter senare hade han gått upp i rök. Dessa rastlösa människor!

 

Jag märker nu att jag skulle behöva ett storslaget slut på denna berättelse hämtad från verkligheten, men det enda som hände var att jag gick in och suckade över den dåliga boken, men kände mig ändå ganska glad, för bara man lyfter blicken så händer det lite fina saker mest hela tiden.