Åsa assar: Att komma in
Jag har lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat, och jag skäms. Han är döende, medan jag är levande och livrädd för förändring. Det är kanske inte en logisk skam. Hur som helst, vackert talat av honom. Och jag önskar att jag kunde vara lite gladare.
För som ni kanske minns gjorde jag ett antagningsprov för 1,5 månad sedan. Redan när jag kom in i entrén på yrkeshögskolan och såg alla dessa 148 namn som var kallade att göra prov, så bestämde jag mig för att jag inte skulle komma in. Hur skulle jag kunna ta en av de 24 platserna? Hur skulle mina betyg och proven jag nu skulle göra duga till det? Jag försökte istället se det som en kul grej. En kul grej för någon med dåligt självförtroende.
Först fick jag lyssna på informationen. Det var upprop, och uppenbarligen var det många av de 148 som inte var där. Men jag fortsatte ändå tro att jag inte skulle komma in. Jag pratade med två personer där, en som i stort sett redan jobbade med de sakerna och en annan som sökte för sin tredje gång. Hen ville verkligen gå. Jag tänkte att då kommer jag verkligen inte in, om hen redan sökt så många gånger utan att komma in.
Efter lunchpausen började då proven för mig. Jag skulle göra skrivprovet först, men kvinnan som höll i det var sen. Jag är själv jätteduktig på att komma försent, men jag hatar att vänta. Särskilt när det är viktigt. Till sist kom hon och vi fick våra papper. Alla började skriva, blyertsen flöt över papperna och sidor vändes. Medan jag ägnade de första fem minuterna med beslutsångest, vilket ämne skulle jag välja? Till sist började jag skriva. Korrekt språk, men jag kände mig inte särskilt stolt över innehållet. Men kanske var det faktiskt bra?
Jag lämnade in några minuter innan äggklockan skulle ringa, och gick ut till en tom korridor. Fick alltså själv, med mitt dåliga lokalsinne, leta mig ner till datorsalen. De hade som tur var inte börjat än. Jag inledde med att inte få igång datorn. Fick sen testet, och det var väldigt lätt. Tog ändå för lång tid på mig tyckte jag och rörde till det lite i stressen, innan jag fick rätt på det. När jag lämnade salen satt flera kvar, någon höll på att pilla för att få texten att se snygg ut. Jag hade bara gjort precis det jag skulle, inte ett dugg mer. En annan hade en text som var många gånger för lång. Kanske var mitt inte så dåligt ändå?
Svar skulle komma vid midsommar, och min kusin Fanny (som också sökte) har väntat nervöst. Tänk om jag kommer in? Tänk om jag inte kommer in? Båda alternativen är läskiga. I onsdags skulle jag ut och gå med Björn, han skulle komma vid fyra. I väntan insåg jag att jag skjutit på att ta posten hela dagen. Så till sist gick jag iväg i korridoren. Och då låg brevet där i lådan. Jag orkade inte vänta längre så jag öppnade det medan jag gick tillbaka. Och så står det att jag är antagen. Det står inte ens att jag är reserv, det står att jag är välkommen till yrkeshögskolan för att utbilda mig till medicinsk sekreterare. Och Fanny kom också in.
Jag hör mig själv berätta det till höger och vänster. Så nu måste jag. Jag var och handlade innan, i kassan på apoteket så säger jag det igen. Inte så konstigt, eftersom det var till mammas kollega som vet vem jag är och frågade om jag har semester. Men ändå BLA BLA JAG SKA BÖRJA PLUGGA.
Jaha, ska jag det.
Då måste jag kanske köpa böcker? Gå ur facket? Söka pengar från CSN (jag har rätt till CSN i 32 veckor. Jag ska plugga i ca 80 veckor. Det känns klurigt)? Mest oroar jag bara för allt som kan gå fel. Fast jag tror jag kommer klara av det och lära mig, jag tror jag kommer trivas med det och få jobb. Men det är det här med förändring och pengar och att inte veta nu innan hur bra det kommer gå. Det är allt det som gör att jag förstör för mig själv redan innan. Det är en av mina sämsta egenskaper. Och bli inte arga om jag inte fixar det ändå, om jag hoppar av. Jag har inte tid eller lust att göra fel, jag vill bara att det ska bli rätt nu.
När Kristian Gidlund hade pratat klart så kom solen fram här, men nu regnar det igen. Jag måste ändå komma ut och gå, jag tror jag vet var, om jag nu hittar dit och hem igen.
Åsa assar: Instagram
Jag har många talanger, detta är en av dem.
Så här fin var min Brösarpspackning en gång, fast jag använde mig inte av mycket av det där.
Jag klämde in mig.
Jag blev glad av min kamera.
Jag missade att dofta på syrenen, sniffade istället lite extra på flädern.
Jag fick napp.
Jag plockade smultron.
Jag tappade mitt fina bärnstensarmband (BUHU), men i jakten på det hittade jag den här ringen som jag tappade förra året eller ännu längre sen. I datorväskan låg den.
Jag visade upp något annat som jag är ganska fäst vid.
Jag bevakade jordgubbsglasstillverkning.
Jag fyndade blåklint.
Jag fick kontakt med jamande katten, som kom fram och hälsade och slängde sig på ryggen en stund.
Jag snodde en ros.
Jag såg kajor. Bilden är inte svartvit för övrigt.
Och så sydde jag lite.
Åsa assar: Ett Annabesök
Jag har haft sociala veckan, jag tar det från början. Det började i måndags då Anna dök upp med kakor. Det var bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet, fast att jobbet skulle vara beläget några mil närmre mig än vanligt var jag inte beredd på. Tidig Anna, alltså.
Kakorna delades i Åsaanpassade bitar (kolla! Ett till ord som börjar på "åsa", eeelleeeer...?). Och så drack vi ett av teerna som jag fick av Nettan och Christoffer på Boutique Organique (jamen precis, jag är en sån där bloggare som blir sponsrad med grejer som jag måste skriva om med positiva ord, hoho). Det var gott grönt te. Jag tror man skulle bli avslappnad, och kanske var det därför vi mest satt och gäspade.
När teet stått en stund fick det dock en mindre aptitlig färg, och nu citerar jag den mer tekunniga Anna: "Det har jag aldrig sett förut, kan vara värt att notera."
Sen gick vi ut med min kamera och jag tog efter en del bekymmer en bild av Anna. Fast det hade förstås varit mer lyckat om jag kommit ihåg att ställa skärpan. Och att dra fram filmen för den delen, men det fixade en klåfingrig björn några dagar senare. Mer om det kommer kanske.
Åsa assar: En söndag
Jag avslutade min långhelg i Brösarp med god mat.
Och god jordgubbsglass som mamma gjorde.
Sen åkte jag hem på en fullastad buss, och fick sitta med datorn i knät. Hela vägen till bussen och från bussen så gick jag och glodde i marken på jakt efter mitt bärnstensarmband. Men naturligtvis hittade jag inte det. Ett tips: Tappa inte något som ni vill ha tillbaka. Nu i veckan har jag ringt bussbolagets hittegodsavdelning i Kristianstad. Inte så organiserat direkt. Och så ringde jag till hittegodsavdelningen i Simrishamn, killen där var lite mer serviceinriktad. Han skulle gå och kolla, lovade att göra sitt bästa. Och så sa han...
Annars är det någon annan jävel som har det.
Och så är det. Någon annan har det nu. Eller så är det överkört. Eller så ligger det mellan sätena på en buss. För all framtid kommer jag leta bärnstensarmband när jag åker buss. Sista försöket lär bli att någon gång framöver gå till polisen och kolla om det finns där. Det gör det inte. Gör det det kommer jag... skänka pengar till... jag vet inte. Det finns inte där, det finns inte någonstans. Eller jag borde kanske göra något riktigt gott nu, tänka på min karma och så vips, hittas mitt armband? Nej, det är kört.
Och att min orkidé hade slagit ut.
I övrigt var jag bara väldigt bitter.
Nej, det var jag inte. Men nu kommer jag inte på hur man avslutar ett inlägg på bästa sätt.
Eh eh... TJONG!
Okej, nej. Nu stal jag ett slut.
Så, ja... vi... ses sen. Tjarå.
Åsa assar: Operatraditionen
Min mor och jag blev avsläppta vid vägen och tog sedan den traditionella midsommardagspromenaden mot Drakamöllan.
Framme!
Och så var vi på plats i backen för att titta på operan Kärleksdrycken.
De hade förlagt den i Vitaby på 60-talet. Det är Vitabys lanthandel som syns i bakgrunden. Hon som äger lanthandeln idag var i publiken, det är för övrigt hon som är Nethifas upphittare.
Det fotograferades och filmades hit och dit.
Det enda negativa (förutom att vi kom på att vi glömt biljetterna när vi sprungit till bussen, och därför fick låta pappa köra oss) var att två tjejer satt i närheten och pratade heeeeeela tiden. Jag och min mor skickade iväg några sura blickar (värre än den på bilden), men de tittade bara oförstående på oss, och fortsatte sedan sitt samtal.
Sen blev det paus och vi flyttade på oss en bit, hjälpte bara en gnutta. För övrigt; zombieögon!
Det här åt vi, operalådan. Mycket gott!
Jag drack förstås kärleksdryck. Drakamöllan var tvungna att köpa 2500 ex av Kiviks musteri, annars hade de inte producerat dem. Sött och gott.
Kaka ingick också. När jag började på denna hade förstås övriga publiken ätit upp för längesen. Jag blev klar med kakan några minuter innan operan var slut. Men det gör inte så mycket, jag blev i alla fall mätt.
Sen tog vi oss en titt på en mycket stor böna.
Och sen tog vi den fina promenanden ut till vägen igen, till en väntande far. (Egentligen ska det vara hästar på bilden också, ni kan ju försöka föreställa er det. Eller enhörningar.)
Åsa assar: Midsommarafton och en midsommardagspromenad
Jag bjuder på några bilder från midsommmarafton, fast jag inte har några bilder på midsommarstänger, lustiga grodor, blommor under kuddar och annat som visst ska höra till. (Tyvärr ej heller någon bild på mitt bärnstensarmband.) Jag firade midsommarafton med mina föräldrar i deras uterum, det gick alldeles utmärkt även i år (fast om jag inte minns fel, så var det nog bara jag och min syster i fjor). Något år ska jag dock ha värsta fina midsommarfesten, redan vid påsk kommer jag skicka inbjudningarna. Och då kommer ni undra varför ni aldrig bjöd mig! Fast om ni väntar er sprit sprit massor av sprit så blir ni kanske en gnutta besvikna. (Mina föräldrar kommer också vara välkomna.) (Obs ska bara bli rik och berömd först, kanske.)
Det här är midsomrigt.
Självplock.
Två små bitar, så ska det se ut. (Vi åt mat också och det var mycket gott, blev dock inte så snyggt på bild.)
Nästa dag, midsommardagen, tog vi en promenad.
Här får man eventuellt inte köra.
Jag försökte tänka på skärpedjup. Fast det blev nog mest suddigt.
Backarna var i vanlig ordning vackra.
Precis som detta inte så levande träd.
Vissa är starkare än andra.
Nu gick vi visserligen inte till Maglehem, men skulle åt det hållet senare (men det får jag visa just senare).
Precis så där vit var himlen faktiskt denna gång.
Ja, jag fick lite slut på ord. Men jag antar att ni tittade och njöt ändå.
Bä?
Bevattningsanläggning.
Det finns insekter med udda intressen.
Sist jag la upp det här motivet var det snö. Och ja, sen var promenaden i stort sett slut. Men inte midsommaren, så det kommer mer nästa gång.
Åsa assar: Sommar i P1
Nu sitter jag i soffan hos mina föräldrar och lyssnar på Sommar i P1 (och ljudet från glassmaskinen som just nu gör mammas goda jordgubbsglass). Idag är det Maja Ivarsson. Igår var det Jonas Gardell. Jag är ju som jag är, så det jag tyckte var bäst med det programmet (även om resten också var bra!) var att han spelade musik från Djungelboken, den som (jag tror) heter Överste Hathis march.
På lågstadiet spelade vi Djungelboken som pjäs. Vi lottade ut rollerna. Jag var den minsta i hela klassen. Ovanligt liten, samtidigt som resten av tjejerna var ovanligt långa. Blyg och tyst var jag också. Och vem fick jag vara i Djungelboken? Jo, överste Hathi. Den store elefanten. Jag skulle skirka HALT! det högsta jag kunde. Det gick inte så bra. Ändå gillar jag minnet.
Jag tycker att listan för årets sommarpratare ser ovanligt lovande ut, jag ska lyssna så mycket jag minns, orkar och hinner. Här kommer listan, hämtad härifrån. Imorgon är det Liv Strömquist, hon måste jag lyssna på.
JUNI
22 Jonas Gardell
23 Maja Ivarsson
24 Liv Strömquist
25 Lasse Kronér
26 Katarina Gospic
27 Peter Wolodarski
28 Sarah Dawn Finer
29 Carolina Gynning
30 Kristian Gidlund
JULI
1 Virpi Pahkinen
2 Pelle Holmberg
3 Helena af Sandeberg
4 Peter Schéle
5 Annika Hagström
6 Filip Hammar
7 Mikael Niemi
8 Leo Razzak
9 Sarita Skagnes
10 Henrik Lundqvist
11 Theodor Kallifatides
12 Louise Linder
13 Jenny Strömstedt
14 Jean-Pierre Lacroix
15 Ingemar Eliasson
16 Annika Andersson
17 Martha Ehlin
18 Tareq Taylor
19 Carolina Neurath
20 Anna Blomberg
21 Ingvar Kjellson
22 Maria Sveland
23 Niklas Zennström
24 Özz Nûjen
25 Anton Abele
26 Ann-Louise Hanson
27 Lisbet Rausing
28 Lars Lagerbäck
29 Li Pamp
30 Malik Bendjelloul
31 Elin Kling
AUGUSTI
1 Nadir "Red One" Khayat
2 Johanna Frändén
3 Inga Landgré
4 Jan Eliasson
5 Malinda Damgaard
6 Cecilia Edefalk
7 Daniel Sachs
8 Sara Danius
9 Erik Haag
10 Martin Schibbye och Johan Persson
11 Lisa Nilsson
12 Kerstin Meyer
13 Sami Said
14 Karin Adelsköld
15 Ellen Jelinek
16 Katrine Kielos
17 Joey Tempest
18 Björn Dixgård och Gustaf Norén
Åsa assar: Kissekatten
Jag är ledsen för jag verkar ha tappat mitt bärnstensarmband, tröstar mig med lite bilder jag tog på Nethifa när jag passade henne.
Ska vi slåss?
Eller kela?
Snyggaste ögonbrynen.
Bra med hål för svansen.
Påminner här om min far.
Sen hann vi lite med lite bus innan hennes husse kom och hämtade.
Åsa assar: Presenten från den rara brodern
Förra helgen åktes det till Brösarp, och i uterummet mådde grönsakerna gott.
Fast kanske längtade de ut till regnet lite. Det gjorde inte vi, som hade det torrt i uterummet.
I vanlig ordning pratades det kameror, denna gång mest för att min syster tagit sitt förnuft till fånga och köpt sig en digital. Lite för monstruös och avancerad för min del, men lika kul för det. Och ser ni handen där till vänster? Den tillhör min bror, som jag inte hade träffat på 2,5 månad, snörvel snyft.
Men nu var han alltså där, och titta vad han hade med sig! Present! Till mig! Jag har ju nämligen hunnit fylla år sen sist.
Jag vet att det kanske är lite svårt att få in, men detta är presenten! En kamera! (Vars namn jag har lite svårt att uttala, så risken finns att jag alltid kommer säga "Jessica".) En väldigt unik, fin och bra present.
Här instagrammar jag bilden ovan.
Sen försökte jag använda mig av det som Isak för hundrade gången försökt lära mig om skärpedjup.
Och så hittade jag en stackars avknippsad pelargon, som jag inser att jag måste ha tappat på väg in.
Kameran fick förstås sedan invigas innan jag och min syster åkte mot Kristianstad igen. (Och här visar min bror återigen varför blixt funkar så bra utomhus.)
Åsa assar: Jamande katten
Vad passar bättre på midsommarafton än lite paparazzibilder? Okej, en hel del kanske. Hur som helst. Det började i påskas när Markus precis hade hämtat hem Nethifa efter att jag passat henne. Jag hörde ett högt jamande utanför; och där var den; Jamande katten.
Sedan dess dyker den upp var och varannan kväll. Tycks jama ledset. Vandrar runt. Jag har öppnat fönstret och pratat med den en gång, då kollade den misstänksamt och gick iväg. Häromdagen såg jag den halv fem på eftermiddagen, den såg ut att ligga där ganska nöjd och ta det lugnt. Bor den någonstans? Varför springer den ute alltid? Jag plockade fram kameran (och tömde fönstret på blommor, öppnade fönstret helt och bytte objektiv) och tog några bilder. Tycker den ser alldeles för tjock och pälsig ut för att vara hemlös. Fast det är klart, den kanske är råttexpert.
P.s. Glad midsommar rara läsare!
Åsa assar: En stadspromenad
Jo, det var så här att jag dreglade efter de här och de här (röda), men så tänkte jag; Äh! Vad är det för fel på mina Ecco-sandaler köpta på loppmarknad för två år sen?
Förutom att de ger mig skoskav, alltså.
Ångrade att jag inte tagit Conversen, men nu hade jag ju plåstrat om mig och allt. Så jag gick ut så här. Men jag var skeptisk.
Egentligen borde jag stannat hemma och städat. Och jag gick där på stan och funderade på varför jag gått ut.
Fast sen blev det bättre när jag gick till Boutique Organique och hälsade på Nettan och hennes sambo Christoffer. Jag delade med mig av mina kunskaper om skyltning (-harkel-) och så FICK jag te! Lovade att komma med en utvärdering.
Sen gick jag över gatan till Carlings, och titta vad jag hittade! En jacka! Som är jättefin! På rea!
Så det blev en bra stadspromenad till slut. Och sen tog jag faktiskt bort det där pastapaketet som kommit i kläm.
Ingen mer jakt på Åsa
Jaha ja.
Åsa finns inte!
På Coca Colas flaskor alltså.
Listan på namnen hittar ni här, och den slutar snopet på William.
Åsa då! Va? ÅSA DÅ!
Men men, Coca Cola är ju inte ens speciellt gott. Så det så.
(Så nu får ni alltså inte längre 20 kronor om ni hittar en flaska med mitt namn på. Ni får istället en lång och misstänksam blick.)
Åsa assar: Trevlig post och en spionkamerapromenad
För en halv evighet sen tog jag en promenad med min spionkamera. Denna promenad inleddes på det perfekta sättet; jag fann ett paket i min postlåda. Jag lät det dock ligga kvar. Jag tycker om att skjuta på det goda lite.
Ganska snart träffade jag på en mycket söt hund, när jag klappat den lite i farten sa den väldigt rara matten (det såg jag på henne) som inte upptäckt att hunden var på väg mot mig; "Åh, vad bra! Du är inte rädd!". "Nej, jag är inte rädd!" sa jag glatt och fortsatte gå. Då pratade matten med hunden med sin mildaste röst; "Men gumman, du kan inte hälsa på alla!". Och jag tänkte att nu kommer den söta hunden definitivt fortsätta med det, när hon får beröm och allt. Mvh Hundkännar'n. Bilden visar hur nöjd jag var med mötet, och ja, det där är min mest smickrande vinkel.
Ï vanlig ordning hamnade jag vid Helge å. (OBS det är inte jag i vattenfarkosten. Skulle aldrig sätta mig i en sådan.)
Och jag såg en kotte.
Vid min sten låg ett felplacerat däck.
På en annan sten låg fler stenar.
Sen träffade jag en till hund, och denna la sig platt på marken för mig. Tyvärr var jag alldeles för kissnödig för att gå ner på såna nivåer, och husse berättade för den stackars hunden att den måste förstå att alla faktiskt inte vill klappa.
Jag postade ett brev, handlade på Maxi och knep allt jag kunde.
Gick hemåt, och stan var, tro det eller ej, fortfarande en byggarbetsplats.
Jag kom hem och möttes av pälsfröken, som skulle bo kvar ännu ett par dagar.
Allt var frid och fröjd tills hon började klättra i sambon. Och nu vill ni att jag slutar prata om katten och istället visar vad det var i det där paketet i min låda som ni tänkt på medan ni tittat på alla bilder? Okejrå.
Det var Håkan! (Ursäkta min smutsiga spegel! Mamma köpte den någon gång på 70-talet (gissar vilt här nu) och den har inte blivit putsad sen dess.)
Hejdå!
Åsa assar: En promenad med syster
Nu ligger jag så där löjligt efter i mitt bloggande igen. Som alltid. Därför får det nu bli en nattlig bloggning fast jag egentligen borde vara i säng. Men varsågoda, några bilder från förra helgen när jag och Elin tog en promenad.
Först skedde ett utbyte av diverse gåvor; hon fick badsalt och ett trasigt lakan (till något slags pysselsyssla) av mig och jag fick bland annat kamerabatteri.
Jag hade nämligen plockat fram min första kamera. Jag är lite osäker på när jag fick den, men det var runt 1990. Elin fick en liknande, men mer avancerad. Vi fick dem naturligtvis av vår fotograferande far.
Elin lyckades ännu en gång ta en Åsa + toalett-bild, och så lekte hon lite med Nethifa (som flyttade hem igen igår fredag, snörvel snyft) innan vi gick ut.
Först gick vi genom tom stad.
Sen hamnade vi i Tivoliparken, där fontändjuren hade glasögon och något som liknade en bal pågick.
Vi gick längs ån.
In i tunneln.
Och ut på andra sidan.
Elin kände på Hammarsjön, efter att nästan ha trillat nerför stenarna på väg dit. Jag trillade också ner, och stod sen still för att inte ramla ännu mer.
Sen såg vi ett snyggt tåg, och ett träd som även såg oss, innan vi gick hem igen.
Åsa assar: Instagram
Jag börjar där jag slutade sist; katt i rosa säng. En till synes kelig katt som mest sträcker ut klorna för skojs skull. Eeelleeeer?
Jag har ätit godis också.
Och lokaliserat en smaskande geting som tänkte äta upp min DVD-hylla.
Jag har även lokaliserat katt.
Och fyndat jättekoppar i soprummet. Dock var den ena sprucken, men den andra fungerar ypperligt. (Uppenbarligen slängda av någon som lider av en tvångstanke som går ut på att hen måste ha ett par av allting.)
Jag har myst lite till med katt.
Och så visade jag upp min handstil också, det var Konstgrepps-Karin (länk till hennes Instagram) som började.
Åsa assar: En nationaldag
Vad gör Åsa? undrar ni. Och så gissar ni på att jag går runt och dissar. Delvis sant; jag har dissat vakenhet och sen i söndags ägnat en stor del av mina vakna timmar till... sömn. Sådant som kidsen och annat löst folk kallar för fail. Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på huvudvärk. Jag är trött på att inte lägga mig i tid. För det är det som är problemet. Eller kanske snarare att jag måste stiga upp så himla tidigt.
Trots all sömn har jag hunnit med en del värt att assa också. Jag börjar nu från början, med dagen efter studentkalaset.
Jag vakade i den mycket låga säng som står i mitt flickrum. Vaknade av mina föräldrars och systers röster från köket, under mitt rum. Hörde syster säga "hon som sa hon skulle upp tidigt", vilket förstås fick mig att banka argt i golvet. Sen steg jag upp och upptäckte grönska i uterummet.
Sen gick jag ut. (Ja, jag har såna här plastskor ibland i Brösarp, mobba mig bara!)
Jag åkte på morotsgallring.
Det tycks bli några amerikanska blåbär i år.
Även smultron blir det.
Elin kamouflerade sig.
Far var nöjd.
Mor var nöjd.
Sen åkte jag hem med min syster igen, där den stackars lånekatten hade varit ensam lite för länge.
Åsa assar: Ett studentkalas
Jag kom hem och såg ut så här, och det var inte direkt den perfekta dagen att göra sig snygg på. Hade sovit väldigt lite natten innan, och hade knappt varit hemma, så den stackars lånekatten hade ignorerats totalt.
Men två timmar senare lyckades jag ändå se ut så här. Smink och dusch, tack så mycket. Och katten bjöd jag på lite kel.
Jag blev hämtad av min syster. När vi började närma oss fick jag ett sms från min mor. "Smörgåstårta" stod det. Jag är en kräsen människa. Det finns sånt jag inte äter. Smörgåstårta är en sån sak. Så jag vrålade ett mycket barnsligt "neeeej!" där i bilen. Vi kom fram till lilla Sankt Olof, där några stockholmare höll på att asfaltera. Och de hade förstås inte en aaaaning om hur vi skulle komma till scoutstugan. Så vi ställde oss vid ICA Nära och ringde far, och i bakgrunden hörde vi studentens fars stämma: "Jag kör och hämtar dem!". Och medan han körde rusade jag in i den pyttelilla butiken och köpte ett päron och en clementin, nödfallsproviant, som jag sen inte åt.
Och så kom vi till sist fram och möttes av studenten, min kusin Filippa.
Alfred var förstås där. Han har koll, hade matchat skjortan med nagellacket.
Min kära mor hade skrapat ihop lite ätbart från smörgåstårtan till sin barnsliga 32-åriga dotter. Så jag slapp skämmas för mycket. (Fast om rom är ätbart kan vi diskutera.)
Ungdomarna var söta, men hade förstås varit sötare utan Pelles bil.
Det skedde en överräckning av Charlie, 16 månader, från föräldrar till moster. Och titta vad nöjd den lille ser ut.
Två minuter senare stod den lille pojke med uppsträckta armar på golvet bredvid mig. Titta så nöjd den stora ser ut.
Mest var Charlie ute efter min kamera, så vi höll koll på hans föräldrar genom den. (Han heter Tobbe... Och han har två barn, och en fru!) (Eller snarare en sambo, rätt ska vara rätt.)
Under bordet provade storebror Alfred mosters skor.
På väggen hängde en yngre variant av dagens student, fast här inte lika glad.
Nu ska jag öppna presenter! Men ni får skåla om ni vill! Och jag lurade in den glada studenten, intet ont anande, i hornfällan.
Av hennes kusiner Pernilla och Simon fick Filippa fina champangeglas.
Elin och jag gav...
Det här armbandet.
Filippa och pojkvännen Tony, en rar påg.
Jag och kusiner gick ut efter lite luft.
Vissa gäster hade fascinerande skor.
De funkade till och med till skogspromenad.
Vi lite äldre och mycket nyktrare höll oss mer på marken.
Vi hade dock det coolaste sällskapet.
Fast längst kommer man med vänlighet. Om man knäppt en sup är det fint med kompisar som kan hjälpa.
Till sist fick jag en efterlängtad blåbärsbulle innan vi åkte till Brösarp och sov, med lite dåligt samvete eftersom katten var ensam än.
Grattis Filippa!
Åsa assar: En dag, denna
Det är nu man ska vara ute va?
Ja, det är möjligt. Men jag är inne. Jag har till och med filt på mig. Kommer snart få svettattack och slänga av den och inte klara av att ha datorn i knät för den bränns. Men just nu.
Nethifa ligger i sängen. Hon vände på sig nyss. Innan dess var hon och tittade till mig. Funderade på att anfalla mina fötter. Undersökte vad som fanns på bordet istället. Och innan dess sov hon på stolen. Och när jag kom hem så var hon kelen, och allra keligast är hon... när jag sitter på toaletten.
Hon sitter på rumpan och så kastar hon sig mot mina ben och stångas med dem och låter som en eltandborste. (Bilden kanske är arrangerad. Kanske satte jag mig på det stängda toalettlocket med kameran för att provocera fram lite kel. Det vet ni inte.)
Där åkte filten. Och jag brände mina bara ben på datorn. Tack fula IKEA-laptopkudde. Ful men bra.
Och så lyssnar jag på Maria Mena. Ja, jag vet. Jag är full av överraskningar.
Fast egentligen är detta en Håkan Hellström-dag, för jag har för jag har haft följande meningar på huvudet några dagar;
Visst känns det fint att va vid liv en dag till?
Visst känns det fint nu, Hurricane?
Åh, Hurricane
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
Visst känns det fint nu, Hurricane?
Åh, Hurricane
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
Åsa assar: Instagram
Ännu en tidig morgon, bara minuter till bussen skulle gå.
Efter det regniga trädgårdsarbetet.
Lugna gatan.
Elefanten tog sig ett dopp.
Och ankorna tvättade fötterna och passade på att dricka lite samtidigt.
Fint sällskap.
En fin timme på våningens ena gemensamma balkong.
Det alldeles för stora bygget börjar få sig kostymen.
Och sist men inte minst; nu är Nethifa här hos mig igen!
Åsa assar: Min spionkamera / En vanlig söndag
Äntligen fick jag tillbaks min lilla spionkamera! Den har varit med Anna i USA, och sen legat i hennes lägenhet och väntat. Den är gammal och tar inte de bästa bilderna, men den är så smidig. Man bara klick klick klick, och ingen märker något. (Ni behöver inte kolla på mitt ansikte här, ej heller min smutsiga spegel. Kolla på min feta arm och kameran!)
Jag gick ut, och där får man passa sig, för numera kör bilarna på gångvägen.
Min fart var god, och enligt min kamera var himlen vit.
Sötast på promenaden var den här mor- eller farfadern med två små barnbarn som lekte på honom. Bilden blev ju inte så grann, men ha lite fantasi vet jag!
Blommor efter tunneln.
Den där trappan som inte känns lika spännande längre, eftersom jag har undersökt vart den leder en gång.
Björn + Johan
Näsorna låg lite överallt.
Nere vid min sten vid sjön, molnen var lite mörka ser jag nu i efterhand.
Blomster är den där spionkameran rätt bra på.
Jag tog den här bilden, och gick några meter till, sen valde jag att vända för jag insåg att åskrädd människa nog inte bör befinna sig bredvid en sjö när det mullrar. Dock blev det inte så mycket av det, tyvärr; huvudvärken vill inte riktigt lämna mig ifred.
Nästan hemma träffade jag de här små. Träffar alltid på såna små när jag har fel kamera.
Sen tog en kopp te tillfälligt hand om min huvudvärk, och jag tog först hand om bloggen och sen skrev jag klart en novell, som jag blev hyfsat nöjd med. Stor bonus-assning på det här med skrivande. Här går jag i flera år och tror att jag kanske kan skriva och att jag kanske vill skriva, men får liksom inte tummarna loss. Och visserligen sitter de fast lite halvhårt än, men vad skönt det är att de lossnar ibland och att jag skriver, och att jag faktiskt hade rätt; jag är inte så dålig på det där. Jag övar mig till något ännu bättre, hoppas jag. (Och så vill jag tacka Björn för hjälpen med det där med tummarna.)
Åsa assar: En fredag och en lördag
Helgen inleddes med att Anna frågade om jag ville se Let's dance-finalen med henne. Ingen av oss har glott intensivt på det, men final + sällskap lät alldeles utmärkt. Vi drack finteet som jag fått av Anna, och så höll vi hand när vinnaren skulle presenteras. SPÄNNINGEN. Eller så. Och jag bjöd Anna på det hon tyckte var det bästa citatet på länge.
Lördagen började ungefär med att konstatera att mina naturligt gula tänder blivit vitare. Jag brukar undvika att visa tänderna, därför ser det lite ut som jag morrar här. Men njut ändå av bilden, ty ni kommer inte se de tänderna så vita igen.
Det var den här tandkrämen som faktiskt funkade, fast nu är den slut och mina tänder är genast gulare igen. (Och man får bara använda den några gånger om året.)
Sen begav jag mig ut på stan med min syster. Vädret var fint tills vi gick ut, då blev det ösregn och vi var inte lämpligt klädda. Men inne hos Nettan på Boutique Organique var det regntätt. Känns jättekul att någon jag känner har en butik, en som dessutom är vettig och fin. Nettan med sambo tog över butiken denna lördag. Jag köpte tvål, och fick en goodie bag med de tre saker som ligger längst bak (sheasmör, syrentvål (syren, bästa doften, men här har det nästan blommat över) och badsalt (som jag skänker till min syster)). Hur bra som helst!
Sen avslutade jag dagen på bästa sätt hemma hos Anna. Limetvålen fick hon av mig, kändes som fjäsk eftersom jag var en timme sen och hon därför lite irriterad på mig innan jag dök upp. Fast jag hade tänkt ge den även om jag var i tid. Sen följde jag med henne till tvättstugan mitt i natten innan jag cyklade hem. Och jag konstaterade att "jag ska aldrig flytta", då min tvättstuga är granne med mig. Medan Annas ligger några husnummer bort. Vem vet vad som lurar där i källaren om natten. Det enda som lurade på mig på vägen hem var en fet igelkott.
