Åsa assar: Sömnen

 
Det här är en av mina favoritlåtar. Den är lämplig. Jag har nämligen upptäckt en sak i dag.
Mer sömn = piggare Åsa.

Åsa assar: Marit Bergman

På somrarna här i Kristianstad brukar något som kallas Strandhugget äga rum i Tivoliparken. (Oklart varför det heter som det gör. Helge å rinner precis bredvid, men om det finns en strand där så är den jäkligt underlig och... ej.)
 
Det är picknickkorgar, filtar, musik och en rätt så hög medelålder varje gång. Tror jag. Detta var första gången jag tog mig dit (tillsammans med Elin), och det var sommarens sista strandhugg.
 
Anledningen till att jag tog mig dit var förstås för att det var bästa Marit Bergman som stod för musiken. (Jo, det är hon som sitter där bakom pianot och eventuellt tittar i kameran. Jag är för blyg för att bli en bra konsertfotograf.)
 
Den här dagen hade jag haft I will always be your soldier på huvudet, och det var precis den låten Marit spelade först.
 
Och så spelade hon Can I keep him och This is the year och fler.
 
Och nu tänkte jag skriva något om när hon var Liv-Marit Bergman och skrev i tidningen Darling, som aldrig borde ha lagts ner. Och så tänkte jag nämna den där låten hon skrev på scen, om en tupp där i parken - som galde precis när hon sjöng om den. Men jag orkar inte! Akuttröttman drabbade mig. Det var hur som helst en fin kväll. Adios amigos!

Åsa assar: Ett jobb och en låt

I går fick jag reda på att jag fått sommarvikariat. Känner mig nöjd. Jag vet var jag ska vara i sommar, jag kommer tjäna pengar och jag kommer lära mig en massa. Det sista är viktigast. Sen hoppas jag förstås att jag hinner med lite annat också, men det märker vi.
 
Nu måste jag plugga en massa. Och ni ska lyssna på kent.
 

En sak till...

Jag ska försöka vara mer Åsa i år. Detta fjortisår.
Så, nu släppte jag taget, för att klibba fast är ju som bekant ingen höjdare.
 
 

Åsa assar: Emil i november

Detta är inte en lucka! Detta är bara ett vanligt blogginlägg. Ja, det är sant! Äntligen har skolan lugnat ner sig, äntligen har jag tid (och i morgon har jag sovmorgn). Även om det bara är för någon vecka. Men förhoppningen är att jag kommer in ett litet piggare och effektivare tempo som fortsätter sen när skolan drar igång igen. Eh ja, en flickan kan väl få drömma. (Någon dag ska jag också rätta till så att texten inte blir så där lång eller kort. Problemet är att jag inte kan sånt, så jag får google och gissa, vilket ofta får mig att vilja leka kast med liten laptop.)
 
Nu ska jag assa något som hände för länge sedan, i november. Mamma och jag var och såg Emil Jensen på konserthuset. Han är så himskans bra. Mycket klok, rolig och så tycker jag förstås jättemycket om musiken. Han spelade några av de låtar jag helst av allt ville höra. Jag blev så där kent-lycklig när det hände. Så där som jag inte riktigt visste att jag kunde bli längre. Jag tycker om hur han bara kommer upp på scenen och tar för givet att hela publiken är rödgrön. Mina fördomar om Kristianstads kulturtanter säger däremot så här: Moderater, moderater, moderater. Hur det än är med det, så skrattade även dessa. Emil charmar alla. Så kan det vara. Jag är i alla fall såld och paketerad och ivägskickad till en av hans adresser. Ungefär så.
 
Så här såg det ut. Himla begåvade de där två andra musikerna också.
 
Sen när mamma och jag stod i jackkön kom Emil gående preciiiiis där, men min kamera hängde på ryggen. Sen signerade han skivor men folk stod mest i vägen för min kamera och vi gick hem. Nedan en bild från 2010 när jag var mer beredd.
 
Hoppelihopp.
 
Och så lite musik. Här tillsammans med Edda Magnason, Monica Zetterlund ni vet. En annan såg ju henne live (med Emil) långt innan hon syntes överallt.
 

Åsa assar: Att associera

Hej, och välkommen till Åsas flummiga hörna. (Ja, jag borde sova nu.)
Av någon anledningen fick jag alldeles nyss för mig att lyssna på kents låt Om gyllene år. Jag sitter här i min säng i mitt gamla flickrum, och från första tonen av låten så mindes jag direkt; jag brukade vakna till denna låt. Jag stoppade CD-singeln i min gigantiska stereo och bestämde vilken tid den skulle börja spela. Och så väckte kent mig på morgonen. För tidigt. Det borde vara ungefär år 2000. Jag får inte enbart goda känslor när jag hör den där låten här i sängen. Fast den är fin.
 
Jag kopplar alltså ofta händelser till ljud eller ibland bild. Kan till exempel komma ihåg vem det var jag sms:ade med samtidigt som jag såg en viss film. Även om det var flera år sedan. Förstår ni hur jag menar? Jag tycker själv att jag associerar ganska lustigt ibland. Fast tydligen kommer jag inte på något gott exempel på beställning.
 

Du hatar fantasier, du är bunden av logik
Tyst, var tyst, hör du, det är nästan som musik
Så vackert, slutar andas, glömmer var jag är
Jag bara blundar, lyssnar, njuter av min värld

 

Jag har försökt
Jag har försökt
och jag försöker igen
Tiden går, om hundra år
är du stjärndamm, min vän
(J. Berg)

 

(Av någon anledning funkar inga klipp för mig i kväll när jag bäddar in dem här. Hoppas ni kan lyssna! Annars kan ni lyssna här, om ni vill.)


Åsa assar: Fem bra saker

Det har visat sig att jag blir trött av att gå i skolan också. Dock inte lika trött, men jag känner mig upptagen. Och jag måste ju läsa, måste lära mig. Men jag måste också göra trevliga saker som att promenera och prata och blogga och skriva fritt, för att må bra. Men jag ska nog få koll på det här. Fast jag måste köpa en kalender. Idag har jag suttit på balkongen och testat min ordkännedom, klädd i träningslinne och förkorta leggings nedstoppade i randiga strumpor, och dessutom flip flops på fötterna. Jag vet inte, men det kändes som en bra pluggklädsel.
 
Nu tänkte jag berätta om fem bra saker som gjort mig glad den senaste tiden.
 
1) Konstgrepps-Karin och hennes bästis Sara har en podcast ihop! Ganska stillsamt, lågmält tills man (alltså jag) måste gapskratta. Jag gillar't. Sök på Karin & Sara på iTunes eller lyssna direkt här via Karins konstgrepp.
 
2) En ny film av Miyazaki är på gång. Den är gjord, men det dröjer ju alltid innan det dyks upp på dvd här (sa alltså hon som aldrig har laddat ner en film). Jag ska assa Miyazaki ordentligt en gång, så kanske alla fattar vad jag pratar om också. Jag har en dvd av honom som jag inte har sett än. Det är konstigt. Sen finns det en film till som jag heller inte sett, och den får ni hemskt gärna ge mig i julklapp; Uppe på Vallmokullen.
 
Hur som helst, här är trailern till nya filmen som inte lär komma hit på ett tag.
 
 
3) Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har skrivit en bok ihop. Förra sommaren läste jag Lisa Bjärbos två så kallade ungdomsböcker, som bara gjorde mig glad. Jag gillar som bekant sånt som gör mig glad. Och den här nya boken tror jag kommer göra mig glad. En intressant sak med den är att den inte har någon specifik ettikett på sig, den kan båda passa ungdomar och vuxna (precis som väldigt många böcker, men här är det mer uttalat att det är så). Etiketter är fåniga. Här är trailern till boken.
 
 
 
4) Ny skiva med Veronica Maggio på gång!
 
 
5) Marit Bergman är också på gång!
 
 
6) Emil Jensen ska turnera, woop! Han ska både till Kristianstad och Hässleholm denna gång, så det är ju bara till att välja. Om jag behöver något fint i oktober, så blir det Hässleholm. Annars väntar jag en månad. Om någon vill följa med, så går det bra att säga till. Jag ska förstås försöka få med mig Anna, kanske är hon inte arg på honom längre. Om ni inte känner till Emil så säger han så otroligt kloka saker, ibland även roliga, och så sjunger han så det känns.
 

Åsa assar: Den här dagen

Jag är en såndär människa som sällan är riktigt nöjd. Det kan alltid bli lite bättre. Särskilt de dagar då jag inte gör någonting, fast jag egentligen vill. Jag måste göra något, annars är dagen hyfsat misslyckad. Hårt? Kanske det. Men till saken hör (kanske) att jag är väldigt trög på att komma igång och göra saker. Tror jag. Eller så har jag bara höga krav.
 
Hur som helst, just nu är jag ganska nöjd. Och slut. Jag lyckades ta mig upp redan klockan nio och har sedan dess städat en väldig massa (även köksskåpen, woop!), har även tvättat och en del annat. Sedan efter någon timme tog jag en paus i värsta husmoderliga stilen, och tränade lite. Jajamän! Jag sökte på "Jillian Michaels' 30 Day Shred" på YouTube (efter mycket gammalt tips i en blogg) och så körde jag igång nivå ett. Det här fixar jag lätt, tänkte jag. Och jag fixade det, men det var ju hemskt vad klen jag är. Svettigt och dant blev det. Men hur som helst, jättebra grej! Och liksom, om jag fixar att göra övningarna här i min ytterst trånga lägenhet så kan man göra det nästan var som helst. Tips tips!
 
Sen hittade jag på lite god mat, som kommer räcka två gånger till.
 
Och bara en sån sak att jag just spärrade min mobil hos NIX (det har man inte kunnat förut, men nu kan man). Om man ska spärra en mobil så är numret: 077 228 00 00. (NIX är alltså ett register där man kan spärra sitt telefonnummer för att slippa telefonförsäljare.)
 
Nu ska jag äta igen och sen ska jag på bio och se Håkan-filmen (Känn ingen sorg). Nu har jag gjort misstaget att assa en film i förväg förut, men jag har en känsla av att detta inte kan bli fel. Kommer bli lysande.
 
Jag har haft min iPod på random hela dagen, och (förutom en del envis julmusik så har) en massa fint (har) dykt upp. Låten nedan dök upp två gånger, och har därmed utnämnt sig till dagens låt i Åsa-land. (Videon i sig har inte utnämnts till någonting alls.)
 
 
P.s. Det är endorfiner som har författat detta inlägg.

Åsa assar: Kusiner

Jag har många kusiner. Jag får alltid räkna efter, tror det är 16 stycken (och en som sorgligt nog inte lever längre). Det är en bra bunt. De är antingen rejält skånska, mycket kloka eller konstnärliga. Fast ofta allt det där samtidigt.
 
Jag träffar mina fem kusiner på mammas sida mest hela tiden, men de andra elva ser jag inte lika ofta. Ibland är det därför bra att Facebook finns, så jag vet lite om några i alla fall.
 
Idag när jag loggade in såg jag att min kusin Gustav är med i ett band som heter Fire Eye och att de nu är klara med sin EP. Hur kul som helst tycker jag, och dessutom låter det bra. Så jag tycker ni ska klicka här och lyssna, min kusin sjunger, spelar gitatarr, trummor och piano och allt vad det var.
 
(Jag försöker nu på ett smidigt sätt komma in på den där gången för något år sedan då jag "råkade" titta på barnkanalen och fick se Gustavs storebror Rasmus spela gitarr till Amy Diamond. Hoppas det är preskriberat nu. Att jag tittade på barnkanalen. Rasmus spelar annars med Tingsek, och förmodligen annat också som jag inte har koll på. Själv kunde jag en gång spela blockflöjt.)
 

Åsa assar: Loser

Idag är jag lite trött på mig själv. Jag steg upp imorse och tänkte "jag är glad att jag utnyttjade vädret så bra igår [blogg kommer så småningom], idag är det perfekt väder att skriva!"
 
Och visst, drygt 300 ord har det blivit. Men det tog en himla tid innan jag började. Och jag har bara bloggat en gång, och ännu inte handlat mat.
 
Därför bjuder jag på denna låt, vars refräng dök upp i mitt huvud från ingenstans för drygt en vecka sedan. Året var 1993 och jag var tolv år gammal.
 

Åsa assar: Pistol

Hem är gatorna du blöder på
var du än befinner dig
Gå ut och dra in luften
i paradiset eller rännstenen
 
Som en pistol, det finns alltid
nåt äkta att hålla fast vid
Som en tick tickande bomb inuti
håll det hårt och släpp det aldrig
Som sår i dina ögon
du kan bara se då och då med dom
Ge ingen tid till ånger
det blir bra vad som än kommer
 
Så sjunger han, Håkan Hellström, i min favorit på skivan just nu.
 
Och välj själva om det hänger ihop med att jag nu funderar på om jag ska fråga skajag.se.
 
Ut och springa eller sova. Ibland är valen så långt ifrån varandra.

Åsa assar: En av de finaste


Åsa assar: Håkan Hellström

Håkan. Honom tycker vi om. Sedan allra första skivan.
Jag fick se honom i sjömanskostym.
Och för två år sedan spelade han i min stad. Då var jag där med Anna, Markus och Jesper. Det var dagen efter min födelsedag vill jag minnas, och Jesper fixade in oss gratis.
 
Nu kommer snart en ny skiva igen. Jag kommer mycket ivrigt springa över till Kompakt Disk och köpa. Fast redan finns tre låtar på Spotify. Tycker om! Bland annat låten nedan. Den videon är lite extra rolig eftersom jag fick ett mms från inspelningen, med en liten Håkan ganska långt bort. Jesper där i Göteborg har nämligen varit med på ett hörn, något med projektionerna som syns på väggarna när Håkan sjunger.
 
 
Och ikväll är Håkan med i Skavlan. Kolla! Det ska jag så klart. Finfredag!

Åsa assar: High Drama

För några dagar sedan bloggade min fina vän Petra under titeln av ett citat ur Laakso-låten High Drama. Ibland tar det lite tid, men nu har denna låt fastnat i mitt huvud. Och det gör inget alls, det finns betydligt värre saker som kan fastna där. Som förkylningshuvudvärk och snor, och den jobbiga känlsan av ansträngning som kan uppstå när en vän ger en en hemläxa. Jag trodde inte att kompisar fick ge läxor, men det var tydligen fel. Nu ska jag återgå till mitt jobbiga letande, och lyssna när Markus Krunegård sjunger en gång till. Yes please Markus, come to me!
 
 

Pausfågel

I somras var jag på Way out west och det var Florence and the machine också. Känns mäktigt och overkligt när jag lyssnar på några låtar nu. Det var sommar och det var Göteborg. Det var fint. Och alltid lite lite finare i efterhand.
 
Lyssna och njut, tycker jag, som just idag känner mig lite tung i mina egna armar.
 

Åsa assar: Lite musik

För ett par år sen tränade jag på Friskis & svettis (ja, det borde jag göra nu med), det var mer kul än jobbigt. Och jag fick ett par snygga muskler, som nu är lite mjukare. Musiken var förstås inte särskilt bra, med vissa undantag. Vid styrkedelen på ett pass fanns låten I'll kill her med Soko. Så där låg jag och gjorde jobbiga armhävningar, för att bli stark, så jag kunde döda henne. Ungefär.
 
Så, varsågoda!
 
 

Åsa assar: It's no good

Jag kan minnas fel, för sådant är ju minnet. Men likväl, jag minns att min syster och jag satt i den beigea skinnsoffan i Brösarp och tittade på ett musikprogram på svt, typ Voxpop. Musikvideos spelades, och det röstades. Året var 1997 och jag hade tillfälligt fått dålig musiksmak. Jag hade bra musiksmak på slutet av högstadiet. Ni vet Nirvana. Och så Kent när skivan Verkligen släpptes 1996. Men så började jag då gymnasiet, och där (här) i Kristianstad hade utvecklingen gått längre än i lilla Tomelilla. På ett mycket dåligt sätt. Alla lyssnade på kommersiell radio, och jag blev så småningom påverkad. Fast först trodde jag de skämtade. Två killar som satt och pratade om någon danslåt som de tyckte var så himla bra, och även om jag inte direkt ägnade mig åt ironi på det tiden, så tänkte jag att de MÅSTE vara ironiska. De kan ju bara inte mena vad de säger. Har de inte hört talas om Nirvana?
 
Men de menade det, och jag tog strax därefter en paus från min goda musiksmak. Inte förrän 1999 dök den upp igen.
 
Hur som helst, åter till skinnsoffan 1997 och min dåliga musiksmak. Depeche mode var med i programmet och låten var It's no good. Jag minns att jag sa att jag tyckte den var så dålig, min syster höll inte med, hon tyckte tvärtom att den var ganska bra. Det är så jag minns det. Nu är det väl snarare tvärtom, min syster lyssnar verkligen inte på Depeche mode. Men det gör jag, och läs raderna nedan. Simpelt, men på gränsen till genialiskt, tycker jag.
 
Don't say you want me
Don't say you need me
Don't say you love me
It's understood
 
Dont't say you're happy
out there without me
I know you can't be
'cause it's no good
 

Åsa assar: En röst

I torsdags var det jag och Ryan Adams. Hans röst ger mig den sortens feber som Elvis sjunger om. Varsågoda!
 

Åsa assar: Frida och plankan

Ett par dagar efter första plankan så gjorde jag min andra. Tid: 1,27. Men va? Det är väl inte meningen man ska bli sämre? Dessutom resulterade det hela i ett mindre (och snabbt övergående) ryggskott. Kände mig mycket mycket klen.
 
Men! Dagens tid: 1,48! Jag darrar fortfarande. Eftersom jag gjorde den nyss. Anyways, jag tackar låten nedan för det. Kanske får man inte dansa och göra plankan samtidgt, men äh!
 
Mitt plankanmål är för övrigt tre minuter.
 
 
P.s. Ont i ryggen igen. Googlar. Tydligen gör jag det för avancerat, borde göra det på knä för att jag är klen. Misslyckat! På KNÄ liksom. Pfft.

Åsa assar: Bra konsertbilder

Jag brukar hävda att jag är en dålig konsertfotograf. Oftast för att jag är för kort (alltså; för att det står folk ivägen) eller för att det är för mörkt. Men igår hittade jag de här som jag ju har lyckats med. De är tagna på Kristianstadsdagarna 2007, och det var Anna och jag som var och såg Billie the vision & the dancers.
 
 
 
 Och så lite Marit Bergman på det!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0