Jag kan minnas fel, för sådant är ju minnet. Men likväl, jag minns att min syster och jag satt i den beigea skinnsoffan i Brösarp och tittade på ett musikprogram på svt, typ Voxpop. Musikvideos spelades, och det röstades. Året var 1997 och jag hade tillfälligt fått dålig musiksmak. Jag hade bra musiksmak på slutet av högstadiet. Ni vet Nirvana. Och så Kent när skivan Verkligen släpptes 1996. Men så började jag då gymnasiet, och där (här) i Kristianstad hade utvecklingen gått längre än i lilla Tomelilla. På ett mycket dåligt sätt. Alla lyssnade på kommersiell radio, och jag blev så småningom påverkad. Fast först trodde jag de skämtade. Två killar som satt och pratade om någon danslåt som de tyckte var så himla bra, och även om jag inte direkt ägnade mig åt ironi på det tiden, så tänkte jag att de MÅSTE vara ironiska. De kan ju bara inte mena vad de säger. Har de inte hört talas om Nirvana?

 

Men de menade det, och jag tog strax därefter en paus från min goda musiksmak. Inte förrän 1999 dök den upp igen.

 

Hur som helst, åter till skinnsoffan 1997 och min dåliga musiksmak. Depeche mode var med i programmet och låten var It's no good. Jag minns att jag sa att jag tyckte den var så dålig, min syster höll inte med, hon tyckte tvärtom att den var ganska bra. Det är så jag minns det. Nu är det väl snarare tvärtom, min syster lyssnar verkligen inte på Depeche mode. Men det gör jag, och läs raderna nedan. Simpelt, men på gränsen till genialiskt, tycker jag.

 

Don't say you want me

Don't say you need me

Don't say you love me

It's understood

 

Dont't say you're happy

out there without me

I know you can't be

'cause it's no good