Jag, min syster och vår mor har ett trattkantarellställe. Vi hittade det i fjor, och nu är det vårt. Ni skulle bara våga röra det! Risken finns förstås att vi inte är ensamma om det, men kanske ändå. De är ju duktiga på att kamouflera sig, de där trattisarna. Sist jag och syster gick där så hade de inte kommit upp, men i söndags såg jag och mamma att de var på god väg. Och då blev jag glad, ta-da!