Eller, Markus och får kanske. Men hur låter det? Opassande, riktigt opassande.

Det är bra det där, att ta bussen i tio minuter (efter stressig promenad på tio minuter, tack Skånetrafiken för tillgängligheten), och sen stiga av på någon slags åker och få den ljuva doften av kobajs mot sig. Ibland är det vad som behövs, för att tillfälligt lyfta upp en en smula. Ja, och att stiga in i ett gammalt stationshus där någon verkar ha fest klockan tre på eftermiddagen, gå upp för den smala, smutsiga trappan och knacka på hos Markus. Det hade varit lite konstigt annars, om jag bara steg ut i kobajslukten och stod där och njöt. Markus och jag tog en promenad, och här kommer lite bilder. De på mig har Markus tagit!

 

Jag på väg.

 

Någon hade tappat sin käke. Oklart vem! (Någon som vet vad det kan vara?)

 

Markus var övertygad om att han ägde världen.

 

Jag var något skeptisk.

 

Vi träffade harar. (Det är det väl? Kaniner brukar inte vara så öriga.)

 

Sen ringde Markus telefon mitt på åkern. Just dial 666.

 

Sen kom vi tillbaks igen, och vissa får tillät fotografering.

 

Vissa byggnader var rått snygga.

 

Sen vet jag inte vad oddsen är för att det ska komma förbi en kvinna med sju små hundar och koppeltrassel precis när jag ställer mig för att vänta på bussen.