Åsa assar: Förra söndagen
Förra söndagen gjorde det inte mycket annat än regnade, och jag behövde verkligen en promenad. När det till sist blev uppehåll och solen tittade fram skyndade jag mig ut.
Jag stannade till vid en surrande buske.
Jag såg en snäcka som trodde sig ha hittat en kompis. Tyvärr stämde det inte.
Jag träffade på joggare. Jag mötte mannen i vitt, och vände mig om och tog denna bild. När jag sen gått vidare en liten bit sprang mannen i svart om mig i ett rasande tempo. Han sprang verkligen, joggade inte. Benen var högt lyfta. Mina fötter lämnar knappt marken när jag joggar. Som synes springer mannen i vitt med barnvagn, den lilla tjejen såg livrädd ut. Hon såg inte pappan, såg bara världen rusa förbi alldeles för snabbt. Pappan borde prata med henne, tänkte jag.
Det började ösa ner igen och jag var väldigt glad att jag plockat ner min poncho. Jag kände mig som ett vandrande tält, det var ganska mysigt därinne.
Jag tvingade mig över den här bron. Den höll.
Jag stannade till i flera minuter medan den här tog sig över vattenpölen. Den befann sig delvis en bit under ytan ett tag och jag var beredd att rädda, men det behövdes inte.
Jag gick förbi hästhagen. Hästarna befann sig längre bort i skydd av träden.
Träden gjorde sitt bästa för att bilda väggar och tak, men jag blev blöt ändå. Regnet och ponchon hindrade mig att experimentera fram det mesta jag kunde få fram ur kameran.
Det var ungefär här jag insåg att något av den värsta klåda jag känt hastigt hade uppstått på mina ben. Jag ville riva av mig mina ben. Mygg mygg mygg, överallt mygg. Varför köpa myggmedel när man inte använder det?
Dessutom var jag osäker på hur jag skulle hitta ut, och det regnade än så jag gick fortfarande under ponchon. Det blev varmt där i mitt tält och det kliade ännu värre på mina (15-20) bett).
Till sist hittade jag ut. Slet samtidigt av mig ponchon och mötte en joggande man, som inte alls var regnklädd. Det kändes som jag vandrat i ett parallellt universum fullt av för varma tält, regn och klåda. Och utanför hade det aldrig regnat, där hade solen skinit hela tiden. Jag undrade om joggaren skulle uppleva samma som jag just upplevt. Nu var jag i alla fall fri. Jag gick hemåt och såg framemot att klia på/ smörja in mina myggbett.
Jag kom hem och slog mig ner vid datorn, tänkte beklaga mig över myggbetten på facebook, men klådan kändes plötsligt mindre plågsam och jag hade inget alls att skriva när jag såg vad min kusins status. Och sen hennes sambos status. Det var många versaler och utropstecken, äntligen fanns det ett nytt hjärta till Tobbe.
Tänk vilket besked att få. Jag assar Tobbes nya hjärta!
Kommentarer
Trackback
