Åsa assar: En dag med Anna
Det mesta av allt det där som finns i min garderob har hängt där ett bra tag, och plötsligt tyckte jag att allt såg lite smådumt och obekvämt ut. Jag har gjort några försök att gå på stan ensam, men det gick bara bra när jag hittade den här randiga klänningen, ni vet.
Så jag frågade Anna om hon ville följa med mig i lördags. Det tyckte hon var en utmärkt idé, trots att hennes klädbudget för månaden var slut. Men hon skulle ju mest bara hjälpa mig.
Vi har båda lite problem med tider, om man säger så. Dock lite olika problem. Jag är medveten om hur sen jag är och skyndar mig när jag väl tar mitt förnuft till fånga, och så kommer jag försent. Hon tar det lite lugnare. Sen? Vem? Jag? Och så kommer hon i tid, eller så gör hon inte det.
Oftast är jag senast, det tror jag nog. Men den här gången fick faktiskt jag vänta. Jag hatar att vänta.
Så här såg jag ut när jag gick på stan. Ja, ni ser ju själva. Obekväm. Misstänkt lik finska flaggan.
Men på Åhléns kändes det en gnutta bättre, för där hittade vi den här (skärpet är mitt (mammas) gamla, får hitta något annat till den tror jag). Och även en kjol som jag ska visa om en stund. Det bästa är att jag inte betalade något på Åhléns, jag hade nämligen fortfarande inte använt mina premiecheckar på 350 kronor som jag fick från Åhlénsklubben i februari. Lämpligt nog kostade mina köp här 348 kr. Woop. "Du får tyvärr inte tillbaks de två kronorna" berättade tjejen i kassan. "Jag överlever" sa jag (ungefär). "Vem får de två kronorna då?" sa Anna. Det hade jag inte ens tänkt på. "Välgörenhet?" försökte Anna. "Ja, jag tror faktiskt det" sa tjejen i kassan. Vi gick därifrån och Anna viskade: "välgörenhet och kaffekassa är ungefär samma sak va?"
Sen gick vi lite på Indiska och hittade i vanlig ordning en massa lämpliga plagg. Men eftersom klockan var eftermiddag och jag bara hade ätit frukost två gånger och Anna bara hade äitit fruktsallad (som hon plockade ihop på Domus, i en mindre plastburk än det som egentligen erbjöds. Hon fick den av fiskkillen Micke. Jag hade inte ens kommit på tanken att fråga), så bestämde vi att det var dags för... glass.
(När Anna handlade sin sallad förresten, så köpte hon vatten. Jag försökte vara rolig, men ändå inte, och frågade om hon inte skulle ta en Coca Cola som det stod Anna på istället. Annas reaktion? "STÅR DET NAMN PÅ FLASKORNA?" Anna missar inget, bara det oviktiga.)
Så vi åt alltså glass till lunch. Jag var modig, och gick från det säkra kortet jordgubbe, och köpte melon. Lyckat. Efter ett tag var Annas glass slut och min var sås. Vi pratade om viktiga ting när jag tittade på klockan och konstaterade att den var kvart i stängning.
Då reser man sig fort, går till Indiska igen, hugger de plagg man kollade på innan. Och så provar man ett plagg, går ut ur provrummet, tittar på varandra, ger tummen upp eller ner. Och fortsätter så tills man bestämt sig.
Den här tröjan köpte jag på Indiska. Och kjolen är den jag köpte på Åhléns. (Jag vet, jag är sannerligen en riktig modell.)
Den här klänningen köpte jag också på Indiska.
Betalade tre minuter i stängning.
Kassakvinna: Har du leggings till det här?
Jag: Det har jag nog.
Kassakvinna: Om du handlar för 52 kronor till så får du ett presentkort på 100 kronor.
Jag: Aaannaaaaa? [repeterar vad kassakvinnan sagt]
-Anna aka Får Inte Handla joggar iväg och tar linnet hon just provat-
Nöjd Åsa fick 100 kr presentkort, snäll Anna fick 29 rabatt på linnet av sin kompis Åsa.
Eftersom det var sommarväder tyckte Anna sen att vi skulle gå och hänga lite i Tivoliparken. Vi gick dit på en smal gata. Se det framför er: Två bilar parkerade med ändan mot er, där bak står två små flickor i likadana klänningar. På gatan går ett par hand i hand, de har precis handlat mat. Det är motljus. Föreställ er också att ni saknar kamera och att mobilen inte vill samarbeta. Men fint var det. Och flickorna var så fina att Anna berättade det för dem.
Det visade sig var en söt liten musikfestival där i Tivoliparken. Mahrlefestivalen hette den av okänd anledning. Så vi satt/låg där i gräset, fick lite sol på oss (vilket det tränade ögat kan se på bilderna ovan) och musik i öronen. Det var riktigt skönt. En riktigt perfekt dag, i riktigt fint sällskap.
Sen gick vi därifrån, såg att varenda kille i parken hade en fotboll, medan tjejerna låg platt och solade. Och det var då vi bestämde oss för att börja spela badminton.
Anna vill inte vara med på bild, men en sån här liten bild räknas väl inte?
Kommentarer
Trackback
