Mina smycken har det bra där i trädet.

 

Och nu har de fått sällskap.

Det är lustigt hur vissa saker måste få ligga till sig innan det är något att ha.

Att man kan se det många gånger och tänka; "Jaså, där liggen den! Den är ju kul/konstig/whatever."

Och så var det, i 19 (N I T T O N) hela år.

Jag fick den av min moster när jag fyllde 13 år. Men jag tyckte inte riktigt det var min grej, även om den var fin. Så den fick inte ligga bland smyckena jag verkligen använde. Utan jag såg den när jag kollade igenom mina smycken och tänkte; "Jaså! Där liggen den!"

Så hände det då för några veckor sen att jag, på jakt efter mina betyg i garderoben, tappade ut innehållet i ett smyckesskrin på golvet. Jag plockade upp.

Några dagar senare dammsög jag, och när jag dammsög i garderoben (som är en sådan man kan stå i) så låg det något på golvet, jag böjde mig och sa; "Men oj! Den!". Så försökte jag lägga upp den på hyllan, så att jag senare kunde lägga den på sin plats, i smyckesskrinet jag sällan tittar in. Men den ville inte riktigt ligga där i hyllan och istället säger jag; "Hehe. I can wear it." (Ja, precis. På engelska.)

Och nu hänger den där i trädet, och får äntligen synas, är äntligen något att ha.