Åsa assar: Jag sprang en gång till
Jo, men det är så. Jag tänker assa varje gång jag springer. Så länge det inte överskrider så där en gång i veckan så kommer jag förmodligen göra det. Lev med det!
Första maj, då sprang jag. Det var bra gjort, jag blev nöjd. Trots att jag inledde det hela med att tappa mobilen i asfalten så att den kraschade (tekniskt alltså, rent fysiskt så klarar den överraskande mycket), så det tog ett tag innan jag kunde börja ha koll på klockan. Men i drygt en kvart (i sträck) sprang jag. Sen pallade inte min mage mer. Den tyckte det snurrade och studsade för mycket. (Jag tycker att min mage borde växa upp och skaffa sig ett jobb.) Dessutom sprang jag precis när det var handboll i arenan, och matchen var slut samtidigt som jag var det. Det var inte helt bra tajmat. Jag mötte en massa besvikna orangea människor (IFK förlorade alltså, men är tydligen i final precis just nu ändå).
Dessutom har jag nu köpt lite ordentligare kläder att springa i (fast de är inte invigda än). Hittade ett finfint erbjudande. Fick dock välja på att inte kunna andas och att eventuellt tappa byxorna när jag springer. Jag valde att kunna andas, och fick därför köpa värsta stora storleken. Om man jämför med att jag ofta får köpa minsta, alltså.
Samma dag provade jag även den här gamla Gudrun Sjödén-klänningen och tänkte; "vad tusan! Den satt ju helt löst förut?". Så jag vägde mig i Brösarp sen (och bilder därifrån dyker upp så småningom -fast inte på själva vägningen), och det visade sig att min rumpa hade lagt på sig minst ett kilo! (Vilket gjorde mig glad, får jag väl lägga till, eftersom resten av världen tycks bli glada av motsatsen). Och varför jag står och försöker se tuff ut? Det gör jag inte. Jag såg bara så trött ut så jag tyckte det var bäst att försöka dölja så mycket som jag kunde. Det får ni också leva med. Sladdhärvan där i bakgrunden får däremot jag leva med. Varje dag, kan jag tala om.
Kommentarer
Trackback
