Åsa assar: Dagen då jag blev kompis med korna
Ni kanske börjar bli trött på dessa Linnérundor nu? Det börjar inte jag bli, fast det är kanske lite tjatigt att assa dessa hela tiden. Vi får se hur jag gör, har några fler på lager... Just den här gången är dock viktig, för det är gången då vi vågade. Fast först stod vi här en hyfsat lång stund och väntade på bättre tider.
Och till sist kom han, vår räddare. Det råkade vara en äldre man, klädd i endast jeansshorts och skor. Han gick mot oss genom koskocken som vore de luft. När han var framme vid oss frågade Anna hur han vågade. Han berättade att det inte var något farligt alls, och till sist erbjöd han sig att gå med oss genom skocken. Han hade tid. Vi tackade ja, och så gick vi.
Jag hörde en pampig melodi i mitt huvud när vi gick där. Segerns melodi. Jag frågade Anna sen om hon också hört, men det hade hon inte. Till och med den här kon flyttade sig för oss.
När vi tackat och sagt hejdå till vår räddare så sträckte sig Anna så här långt. Fast kalven tyckte det var lite läskigt, fnös till och tog ett steg tillbaka.
De här som låg så fint på rad ligger tryggt inhägnade.
När vi gått klart hela rundan samlade vi oss en stund på en bänk i mitt kvarter.
Kommentarer
Trackback
