Sen såg vi Lillö borgruin som ligger utmed Linnérundan. Som ni ser hade vi kommit fram till järnvägen. Vi gick över spåret och kom till en utmärkt stig som vi gick så sakta fram på. Men sen blev det så spännande så jag slutade fotografera.

 

Markus kände till en kortare väg, så jag skulle hinna med nästa buss. En liten bit skulle vi behöva gå på järnvägsspåret, fast inte det som används utan ett som går precis bredvid. Strax skulle vi vika av från spåret, men när vi kom fram dit så såg vi att det hade växt upp för mycket. Så vi fick fortsätta gå och i mitt stilla sinne hoppades jag att inget tåg skulle dyka upp. För även om vi inte gick på ett spår som är i bruk, så tror jag inte tågföraren hade vinkat särskilt glatt åt oss.

 

Efter en stund såg jag en liten grind uppe på en liten kulle. Vi lämnade spåret och gick upp dit, öppnade grinden och klev in. I skydd av en hög häck smög vi sen mot friheten. Men nästan framme vid friheten tog häcken slut. Så efter en stunds samlat mod gissade jag att folket i trädgården hade försvunnit lite längre bort. Vi trippade fram till stängslet och klev graciöst över. Okej, jag fastnade. Men när Markus fått loss mig var vi ute i friheten. När vi kommit tillbaka till rätt trädgård så hörde jag tåget åka förbi och jag tänkte på hur väldigt ofta vi råkar ut för spännande äventyr där i Karpalund.