Att tiden springer på lite för fort låter jag symboliseras av denna bild som Anna skickade till mig i går. Santos drar, jag håller emot så bra jag kan, och mina ben bländar alla. Livet liksom.

 

Men det finns hopp om det. I veckan sprang jag 1,8 km och lyckades sen få träningsvärk som sitter i än.

Ungefär så här såg det ut: