Åsa assar: Liv
Jag vet inte hur ni fungerar, men det där med julafton, födelsedagar och Eurovision är inte samma nu som förr. Den där känslan och glädjen. Även om Sverige skickat en skitlåt förr så kunde jag bli ganska rejält besviken om vi inte vann. Förstås oklart hur jag hade känt i går om Sverige inte vunnit. Men nu kände jag bara: "Jahapp, det var ju trevligt!" Oklart om det där utropstecknet ens hör dit. Vi kan sätta en mental parentes runt det tycker jag.
Det är klart jag blir glad! Men verkligen inte så där pirrande, jublande glad. Kanske är jag mer sån i vardagen, ibland. Smått men stort. Som i fredags när jag träffade Anna i kulturnatten. Vi gick på Liv Strömquists utställningen på museet (och skrattade mitt i allt högt, och sådär att det nästan kände fysiskt jobbigt, åt en googling på det här). Sen dök Liv upp också, hon hade nog chansat lite och tagit ett senare tåg, och vi fick lyssna på ett samtal mellan henne och Eva Ström (som är skribent/poet av något slag, ganska aktiv på Twitter, upptäckte jag nu). Det var trevligt men syrefattigt. Och sen stannade Anna och jag kvar på museet och samtalade vidare själva. Det var fint. SÅNT gör mig glad. Om än inte jublande, pirrande glad, då heller. (Känner nu att det här blir ett konstigt inlägg - så klart betyder ett möte med en vän mer för mig än en musiktävling!)
Men visst känner jag också äkta jublande glädje ibland. Inte bara "det var ju kul", likt någon som skriver "haha" i sms men inte skrattar alls. Fast det där "haha" är ärligt. Det senaste jublande glada var nog när jag kom tvåa i den där novelltävlingen. Snart finns det tid för mig att skriva så fritt igen! Hoppas verkligen jag utnyttjar det.
Och läsa kommer jag också ha tid för. Sånt som inte rör skolan. Har många böcker på kö, och flera av dem är påbörjade. Till exempel Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. En bok som handlar om hsp, att vara högkänslig, starkskör etc, som jag anser mig vara, även om allt inte stämmer på mig, och det finns förmodligen bättre böcker än denna i ämnet. Men jag läste hur som helst lite i den i går och hittade ett stycke som passar bra in på mig och hur det kan vara:
Det finns en ambivalens i det. Och inte bara från min egen sida. Är man stark så är man. Och, för den delen, är man skör så är man. Man kan väl inte gråta sig sönder och samman och sedan en stund efteråt vara beredd att erövra världen? Jo, det kan man. För då har något hänt däremellan som ändrade allt. Det kan vara den improviserade, goda och trevliga lunchen med en kompis. Att jag fick sova en hel natt. Ett oväntat, uppskattande mejl. Ett telefonsamtal som fick mig att skratta.
Eller inget säskilt har hänt, men jag har känt eller tänkt eller kroppen har fått sin vila eller sin promenad, eller jag vet inte alls vad det är men det har vänt. (s. 101-102)
Kommentarer
Trackback
