Åsa assar: Att jag sprang
Jag vet inte.
Jag var arg. Och så var jag glad. Och så var jag arg. Och så var jag...
Okej tänkte jag. Solen skiner. Jag går på stan och kollar present till min moster.
Men allt jag såg var tre blå plagg som jag borde inte borde borde inte borde köpa.
- En blå tröja med typ spets på axlarna. (Men Åsa, VAD?)
- En blå- och vitrandig kjol som min rumpa hade blivit förtjust i.
- En blå klänning med vita prickar.
Jag blev förvirrad och fick hem.
Rösten från mannen jag träffat på tidigare idag ekade lite i mitt huvud.
Har du börjat träna något än?
Okej nu gör jag det här.
Så efter en massa letade efter något acceptabelt att ta på mig, så fick det duga. Jag tog cykeln, och den kändes som en himla hinderbana innan jag kom fram till Arenan och kunde ställa cykeln.
Ja, och sen joggade jag. För att jag är så himla bra.
Kladdigare och isigare än jag föreställt mig.
Otroligt mycket mindre flåsigt än vad man kan tro.
Att jogga är för mig jobbigare psykiskt än fysiskt.
Och varmt var det.
Men det gick bra, jag kom runt. HEJ ENDORFINER.
Fast ja, nu är det ungefär som vanligt igen.
Fast utan solen (har plötsligt blivit mycket piggare bara så där) och de där endorfinerna så hade det väl varit lägre än vanligt nu.
Kommentarer
Trackback
