Det är fint att få post när den ser ut så här. Det här vykortet har varit i Paris. Om jag får ett sms så har det aldrig varit i Paris eller någon annanstans. Det bara är och kommer. Vykort alltså, det är fint.

Ny duk och lite röjning senare, så känns det riktigt hemtrevligt här.

Tänk att det tog nio år i den här lägenheten innan jag upptäckte att det växer vitsippor precis utanför. Okej, de växer bara där en liten del av året. Men ändå.

Jaha, det var ju typiskt. Jag kan ju inte ställa en fråga till KonstgreppsKarin och lämna min bloggadress, när jag inte assar. Diss på det, Åsa. Diss, säger jag. (För nu har jag nämligen fått sju besökare istället för en.) Skärpning alltså. Och så alltså, Åsa assar bästa bloggen: Karins konstgrepp!

P.s. Skärpning!

Kanske har jag för höga förväntningar på våren, men känns det inte lite tungt nu? Jag försöker tänka på annat än tyngden. Små konkreta saker att se framemot, som dokumentären om en gråhårig tant, som går på fredag. Äntligen måndag heter den och handlar om Barbro Lindgren, som nog är min favorit-Lindgren. Ni tittar väl med mig?





(Bilden här jag lånat härifrån, men var den människan har hittat den har jag ingen aning om. Det är iaf några av karaktärerna i Barbro Lindgrens böcker, men det visste ni förstås redan.)

Har haft en liten röst i mitt huvud sen igår som sagt att jag borde ut och jogga. Har förstått att det är lite inne att göra det, men jag är ofta anti mot sånt som är inne (lite dissig helt enkelt). Men att jogga gör man ju ute, tänkte jag. Inte. Men i alla fall, den där rösten ... Så idag så stod jag plötsligt framför spegeln ombytt i något som jag tyckte såg ut som träningskläder. Nej, jag tyckte att jag såg rätt dum ut. Men jag hade känt mig ännu dummare om jag bytt om igen och stannat hemma, så jag gjorde det! Jag gav mig iväg i rask promenadtakt till Hammarsjön här i Kristianstad, och så började jag jogga. Jag vet inte hur långt, jag vet bara att det tog 15 minuter. Hade räknat med ett högt endorfinpåslag efteråt, men känslan blev mest "jaha, det gick ju bra. Då behöver jag inte göra det fler gånger." Men jag gjorde det i alla fall en gång, och det är jag väldigt stolt över. Och vem behöver endorfiner när man får jogga bredvid något så här fint:

Den här muggen assar jag SÅ mycket. Åsnor är fina. Koppen matchar min teburk. Jag måste ha den här.





Här finns den att köpa.

Fick äran att se den här fina tavlan idag. Jag blev så glad av alla färger och hade gärna haft ett ex. Konstnären är Carolina Gynning fick jag veta. Stor och fin var den i verkligheten, den görs inte riktigt rättvisa här. Bilden har jag lånat här.

Kanske blir ni lite förvirrade. "Åsa vadå...?" undrar ni och tänker att antingen är jag (Åsa) lite dum, eller så är det ni som är det, som inte känner till detta fantastiska ord. Men var inte ledsna, jag har inte kunnat det så länge. Nu ska jag lära er. Googla det! Nej, jag skojar. Nej, men googla det! För jag ska bara berätta ungefär. Alla vet vad dissa är. Assa är ungefär motsatsen. Och själv är jag väldigt dissig, tycker jag själv. Det mår jag inte bra av. Naturligtvis får man gnälla! Men det kan bli lite mycket ibland, och nu pratar jag om mig själv. Samtidigt finns det så mycket fina trevliga rara ögonblick (kanske inte alltid det förväntade) som gör mig glad. Så jag tänkte att varför inte försöka spara på dessa! Så nu är det dags, Åsa assar!

Åsa assar: Kvinnor som pratar med saker!
Jag träffade på en mycket arg kvinna (cirka 50 år) i veckan. Hon stod inne på en toalett (med öppen dörr) och sa "MEN FÖR I HELVETE", hon lät otroligt arg. Jag kände igen mig. Jag brukar också skälla på saker. Till exempel skåpsdörrar som jag råkar gå in i. "Kunde du inte stängt dig?" väser jag. Dissigt, kan tyckas. Men nejdå, jag assar! Och det är fint att känna gemenskap. Det är fint att prata med saker! Och varför var kvinnan på toaletten arg? undrar ni nu. Det är självklart; hon behövde snyta sig men fick inte loss änden på den nya toalettrullen. Otroligt frustrerande!

Jag fick en fråga angående den här bilden. "Undrar om han märker att han är huvudlös?"
Hans händer kramas av skräck. Och han är väldigt väldigt förvånad. Det syns bara inte.

P.s. Det kommer mera.