Jag fattar inte att jag lyckats missa assa under nio dagar. Tid, du är dig inte lik. Du står still men springer fram. Så kan det gå. Nu trillade jag dock över en assning när jag läste Lisa Bjärbos blogg.

 

Tavi Gevinson har jag aldrig hört talas om förut. Men nu har jag det. Hon är 16 år och så cool att jag liksom bränner mig lite. När jag var 16 så kände jag mig ibland som hon, men det var INGEN som såg det. Förmodligen för att jag var mycket långt ifrån henne. Nu är jag hur som helst i stort sett dubbelt så gammal och vill vara precis så där som hon är. Så om ni ursäktar mig så ska jag gå och öva på mina bitchfaces nu, så kan ni kolla på klippet med Tavi här.

Jag blir väldigt glad när folk läser min blogg (stor assning på det), här märkt att det hjälper fint att konstant påminna på Facebook. Blir också glad när jag ibland får en kommentar, fortsätt med det! Och det skulle jag vilja informera lite om; om den som lämnar en kommentar även lämnar sin mailadress på den lilla raden så får ni ett automatiskt mail när jag svarat på kommentaren. Annars är det ju lätt att låta bli att läsa mitt svar, och det vill man ju inte missa! Dessutom går det fortfarande fint att ställa frågor i min frågelåda till höger, är ju himla tomt där. Ni skulle till exempel kunna fråga varför mitt vänstra knä sover/är bortdomnad sen någon gång lördag/söndag! (Dock får ni inget svar delvis på grund av att jag inte riktigt vet. Jag kan bara ha hemliga spekulationer för mig själv.)

 

I tre dagar har det varit Kristianstad bokfestival. Jag hade tänkt gå mer på det än vad jag har gjort, men jag är ganska nöjd ändå. Igår var jag och Anna och lyssnade på författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som intervjuade varandra i konserthusets lilla sal. Roligt, trevligt och inspirerande! Jag läste nyss Lisa Bjärbos ungdomsböcker och jag läser hennes blogg, så det var extra kul att se henne. Lisa och Johanna håller just nu på med en bok ihop, som de inte vet om den kommer klassas som ungdoms- eller vuxenbok. De berättade om den, och jag kommer definitivt läsa den! Det är mycket intressant det där hur författare som skriver för vuxna tjänar mycket bättre och allmänt har ett mycket bättre anseende. Jag skulle säga att författare som skriver för barn och ungdomar har en mycket viktigare roll.

 

Sen gick Anna och jag hem till mig, drack te och pratade om Mycket Viktiga Saker.

 

Idag gick jag ensam till biblioteket där jag lyssnade på serietecknaren Liv Strömquist som intervjuades av en förläggare (tror tror)/ serietecknare som jag glömt namnet på (det är de som är på bilden ovan). Det var mycket bra! De pratade om Livs seriealbum och om politik och feminism. Seriealbumet Prins Charlies känsla ska ges ut i Frankrike, och mannen som ska ge ut den där hade sagt "jag håller inte med om någonting som står här i, men jag get ut det ändå, för jag tror det finns folk som vill läsa". Ungefär så. Fint, tycker jag. Den 26 oktober ska Prins Charlies känsla gå på svt, i typ teaterform, tror jag.

 

Jag är ju alltid sent ute, så även idag, tur då att jag bor så nära biblioteket. Och ibland kan det vara bra att vara sen. Jag gillar att se, jag gillar att ha överblick (svårt, då jag är kort) och jag gillar att lätt kunna komma ut om jag önskar det. Så det passade bra att det var fullt med folk, så jag fick hålla mig där bak. Trodde jag skulle få stå, men så kom det plötsligt en lite högre pall seglande, så den klättrade jag upp på (med lite besvär). Så kommer man sent, kan man ibland se bra! Och dessutom var även Liv sen, hon dök upp efter en stund och förklarade att hon hade tagit körkort nyligen (fast hon förstod inte varför) och hade tagit bilen hit, dock hade hon inte riktigt hittat rätt, så hon hade ställt bilen på Vilan och tagit en taxi in, sen skrattade hon glatt i micken innan intervjun började.

Förra veckan frågade "Edward Norton" mig vem jag var lik. Den enda jag kom på var Amelie (Audrey Tautou som Amelie i Amelie från Montmartre, min favoritfilm). Och liksom, vem vill inte vara lik henne? Ta en liten titt nedan.

 

 

Och ja, en viss likhet finns det väl, om man är lite snäll. Kanske även till sättet, om man fortsätter vara lika snäll.

Fast så slog det mig plötsligt, vem jag VERKLIGEN är lik. För när serien gick på tv så satt jag inte hemma i min soffa med skämskudden och sa: "Men varför gör hon så?!", jag sa: "Men varför gör jag så?!"

"Vem?" undrar ni nu. Jo, naturligtvis Anneli (spelad av Sissela Benn) i svt-serien I Anneli. En galen och uppvriden version av mig. Och så himla bra.

 

(Det var här jag skulle ha ett klipp från I Anneli, så att likheten skulle bli ännu tydligare, men det gick förstås inte att finna.)

I söndags tog jag och mina fina syskon en skön promenad, från Brösarp via Brösarps station. Ungefär så här såg det ut.

 

Det här är min syster, hon är lite analog.

 

Allt för konsten.

 

Ångloket. Observera röken.

Min bror var också analaog som vanligt, men här är han mest glad.

 

Och så på hemvägen, lite blommor. Den ena med tillhörande vattenkanna, snöre och å. (Det är en å va?)

Ibland vill jag hitta en speciell bild som jag har i sina gömmor. Men det är nästan helt omöjligt när man har flera tusen bilder att leta bland, och inte alls minns vilket år den är tagen. Ibland går det snabbare att hitta om jag istället kollar i min bilddagbok (eller dayviews som det nu heter) där det inte finns riktigt lika många bilder (bara nästan). (Och ja, jag har en bilddagbok, den är låst för mig och några få utvalda + några som råkade smita in innan jag låste den ;)) Nu letar jag efter en speciell bild. Som jag inte hittar. Hittar heller inget lämpligt klipp på Youtube. Allt skulle vara till en annan assning som jag sett framemot att göra hela dagen. Så himla typiskt. Nu faller ju halva idéen. HUR SOM HELST; jag letade efter en bild. Hittade inte bilden. Hittade en annan bild. Den är från den 21 maj 2009. Jag har under bilden skrivit "Hej, jag är gullig." och Petra har kommenterat: "det är ett mysterium att du är singel." Och jag är helt enig!

 

Eller, Markus och får kanske. Men hur låter det? Opassande, riktigt opassande.

Det är bra det där, att ta bussen i tio minuter (efter stressig promenad på tio minuter, tack Skånetrafiken för tillgängligheten), och sen stiga av på någon slags åker och få den ljuva doften av kobajs mot sig. Ibland är det vad som behövs, för att tillfälligt lyfta upp en en smula. Ja, och att stiga in i ett gammalt stationshus där någon verkar ha fest klockan tre på eftermiddagen, gå upp för den smala, smutsiga trappan och knacka på hos Markus. Det hade varit lite konstigt annars, om jag bara steg ut i kobajslukten och stod där och njöt. Markus och jag tog en promenad, och här kommer lite bilder. De på mig har Markus tagit!

 

Jag på väg.

 

Någon hade tappat sin käke. Oklart vem! (Någon som vet vad det kan vara?)

 

Markus var övertygad om att han ägde världen.

 

Jag var något skeptisk.

 

Vi träffade harar. (Det är det väl? Kaniner brukar inte vara så öriga.)

 

Sen ringde Markus telefon mitt på åkern. Just dial 666.

 

Sen kom vi tillbaks igen, och vissa får tillät fotografering.

 

Vissa byggnader var rått snygga.

 

Sen vet jag inte vad oddsen är för att det ska komma förbi en kvinna med sju små hundar och koppeltrassel precis när jag ställer mig för att vänta på bussen.

Det var klockan 12.45 idag som jag fick veta det. I fem minuter hade vi pratat om vädret och min cykeltur. Han skrattade lite åt mig för att jag inte hade vågat cykla i åska, förklarade att sannolikheten att bli påkörd av en bil ju var betydligt större. En annan man dök tillfälligt upp och berättade om en man som hade cyklat mellan Hässleholm och Bjärnum till jobbet varje dag, tills ett träd föll precis där han trampade. Han dog. Vad är sannolikheten för det? Det var nog tur att jag väntade ut åskan. Sen gick den andra mannen igen, och det var då han som var kvar sa det.

 

Ni vet hur det är med folk som kommer med sanningen, i all välmening? Och man vill bara skrika; "HAR DU SETT DIG SJÄLV I SPEGELN DEN SENASTE TIDEN?", eller; "ja, kanske är jag smal precis däääär, men har du själv märkt hur tjock du är överallt?".

 

Men man säger inte så, för man har vett, till skillnad från andra. Såna sanningar kan man alltså få höra. Men ibland är det något helt annat.

 

Jag blev generad, riktigt röd i ansiktet (jag såg det inte, men kände hur det brände), och så förnekade jag med ett skratt, och gick därifrån. Men han var envis; "Jodå! Något är det!", och då förstod jag att han hade rätt. Så jag vände tillbaks igen och sa; "Okej då, du har kanske rätt. Vad intressant!". Jag blev så paff (eller förpluffad som mammas faster Gunhild skulle ha sagt). Jag tackade honom faktiskt, och sa att hans talanger var imponerande. För jag visste ju inte om det själv.

 

Och nu tror ni att jag kommer komma till poängen och berätta vad han sa. Men ni kommer alldeles strax bli medvetna om att det inte skedde. Precis ... nu.

Jag förstår att ni undrar hur det har gått för min chili. Well, jag har både goda och dåliga nyheter. Sist jag visade den var den ganska stor, och hade fått ett litet syskon. Tyvärr har syskonet dött. Kan tänka att det äldre syskonen sög ur all kraft ur nykomlingen. MEN; jag har en till chiliväxt och där har jag en liten bebis på gång, we-hee! Och den stora kraftutsugande chilin då? Den har blivit röd och grann!

 

 

En gång skrev jag något om att om jag skulle gifta mig med en stad, så skulle det vara Göteborg (jag skrev nog det i den där bloggen som Petra och jag hade ihop, VAD HÄNDE MED DEN, TJEJEN?). Fast jag tror nog nu, när jag hastigt och lustigt blivit klokare, att jag inte alls ska gifta mig med en stad. Nej, jag menar, att Göteborg är så väldigt fin, och så mycket att se, men ibland blir det lite för stort, så kanske man (och då menar jag jag) mest sitter inne och tänker att "det är gött att vara i Göteborg". En annan sak jag tänkte där jag satt, var att vad är svenskhet egentligen? För de där göteborgarna, om de skulle invadera Kristianstad ... Folk skulle glo, tokglo, verkligen stirra. Det är fint, det, att vi är olika. Men förutom att filosofera i Göteborg så var jag på Way out west. Och om det är något jag är dålig på, så är det att ta konsertbilder (skyller på min längd), men här kommer lite bilder ändå.

 

Jag hade inte fixat biljett, och så tog de slut. Tur då att man bor hos världens bästa Jesper som fixar vip-biljett till en gratis så man bara gliiiiider in genom vip-kön.

 

 

 

Halva Petra och mitt ben som äter lite, mest kolhydrater för mig, då festivalen var köttfri och det tog ett tag (till sista dagen) tills jag fick lite kläm på det där.

 

 

Bästa Frida Hyvönen (och ett huvud), plus några okända som mest stod och var snygga.

 

Och så träffade jag Stor-Åsa utanför området! :)

 

Petra :)

 

Som sagt, ingen bra konsertfotograf, särskilt inte när jag står trångt och lågt med min inte så duktiga Ixus, men här är iaf Damon Albarn (från Blur) ute i publiken ett varv. Andra jag såg var First aid kit, Florence and the machine, Feist, Kraftwerk. Sen var det inte så mycket mer, tror jag. Hur som helst, fina dagar, och jag är mycket glad att jag åkte av mer än en och två anledningar. Kanske tre, eller fyra.

 

Igår hade min blogg tre besökare. Men 20 sidvisningar. Då blir åtminstone jag himla nyfiken på vem det är som plötsligt gått in och läst allt. Tokläst. Nyfiket gått igenom allt. Föreställer jag mig.

 

Jag tror att jag har varit ute lagom mycket idag nu. Först satt jag vid fontänen och läste (Hey Dolly, av Amandra Svensson. Den var dålig. Hon som ska vara så bra? Kanske jag som inte fattar. Ska läsa nästa bok och känna en lättnad över att hon hastigt och lustigt blev en god författare), sen gick jag en halvhurtig promenad, satte mig halvvägs på min sten och läste i Lisa Bjärbos (ungdomsbok) Det är så logiskt, alla fattar utom du. Gillar den bättre. Gillar också att en del av mig tänker "det där hade jag också kunnat skriva!". Inte säkert detta stämmer, men det är en fin tanke. På min sten hände inte så mycket mer än: Hammarsjön sa kluck-kluck, motorvägen ska wrooom och joggare sa flås-flås-flås. Färdigberättat om det. Förutom att jag träffade på Markus på vägen hem! Men iaf, jag berättar om min fontänläsning istället, inte om boken dock (suck och gäsp och Dolly, gå och göm dig).

 

Först satte jag mig på bänken i solen. Men efter en stund blev det alldeles för stekande, så jag bytte till en skuggbänk. Fick snart sällskap av en rollatorman, som satte sig på bänken bredvid. Jag log mot honom, och läste vidare. Sen dök det upp en gammal kvinna i rullstol tillsammans med vårdanställd kvinna. Rullstolskvinnan placerades i skuggan bredvid mig, och vårdaren satte sig på marken (jag kunde förstås ha makat på mig lite, men låtades vara upptagen av den dåliga boken). De småpratade lite, hörde inte riktigt om vad, rullstolskvinnan pratade otydligt som vissa äldre gör. Plötsligt hör jag vårdkvinnan säga: "Du kanske vill ha en cigarett nu?". Jag blev en gnutta chockad, tänkte "är vi i Danmark?", fast det är klart den gamla läderskrynkliga söta tanten ska få röka, om hon nu alltid gjort det. I samma stund som vårdkvinnan ställde sin fråga, så la rullstolskvinnan upp sitt ena byxbeklädda ben på sitt andra ben. Så där så att hennes luddiga morgontoffla vilade mot knät. Jag konstaterade att den gamla tanten möjligen skulle kunna vara vigare än jag. Och kanske att hon kände sig en gnutta tuff så fort cigaretten kom på tal?

 

Jag vet inte mycket om cigaretter. Förutom att de ger en cancer, får en att se smalare ut än vad man är (typ), luktar illa och att det får mig att nysa och gömma näsan när folk röker på mig. Jag förstår med andra ord inte vitsen över huvud taget. Men jag märkte ändå att den gamla kvinnan, som uppenbarligen inte dött av cancer än, njöt av det där tomteblosset. Och det kändes ganska fint att sitta där, titta ut över fontänen och känna sommaren fladdra runt mina bara ben.

 

Rollatormannen försvann stax, och då bytte rullstolskvinnan och den vårdande kvinnan bänk. Och strax gick de in. Kvar var bara jag och en sädesärla som länge satt och putsade sig själv på fontänens kant. Jag tror att den också njöt.

 

Sen kom rollatormannen åter. Han hade en brun stjärtdyna i sin rollatorkorg, och så satte han sig åter på bänken. Det var smart av honom, att ha en sjärtdyna. Jag kom på att jag också hade en, en röd, som låg i min Gudrun Sjödén-påse. Jag plockade upp den snabbt, så det inte skulle märkas så mycket. Strax kom en kvinna fram till rollatormannen och sa: "Hjälpte det med dynan?". Det hade det gjort. Men fem minuter senare hade han gått upp i rök. Dessa rastlösa människor!

 

Jag märker nu att jag skulle behöva ett storslaget slut på denna berättelse hämtad från verkligheten, men det enda som hände var att jag gick in och suckade över den dåliga boken, men kände mig ändå ganska glad, för bara man lyfter blicken så händer det lite fina saker mest hela tiden.

Den här bloggen har lite väl länge nu varit så himskans ful. Den skulle inte vara rosa, och menyn till höger skulle absolut inte ligga i botten, för att nämna två saker (jag hoppas att ni inte märkte de andra). De två sakerna har jag löst nu (de andra sakerna löste sig lite halvbra) + ändrat headern (fast den ska vara högre egentligen), och petat in en bild utanför headern på lilla mig. Bra så långt! I Övrigt blev den ju inte alls bättre. Ser i själva verket tråkigare ut. Eller vad tycker ni? Om jag var lite yngre så hade jag lärt mig sånt här i skolan, istället för hur man googlade "My heart will go on" och klistrade in den i word tillsammans med en tecknad regnbåge. Inte konstigt jag hade MVG då. Jag ger mig själv G nu och andas ut lite. Och nu när jag har andats en stund så har jag fixat in en liten frågelåda, förväntar mig en massa frågor nu! (Att det står att jag är VIP är bara för att jag blev tvingad till gratis VIP i en vecka, skulle aldrig betala för sånt.)

 

 

 

(Lånad härifrån.)

En varm dag förra veckan tog min mor och jag bussen till Kivik. Det var så varmt att vi mest orkade med att titta in i Lisa Toffts ateljé.

 

Först fick vi veta att vi gärna fick peta.

 

Jag ville köpa det mesta (små bilder = klickbara)

 

För att det var så fint.

 

Men jag fick begränsa mig lite, och här sitter Lisa Tofft med sommarsmutsiga fotsulor och förminskar (eller svetsar ihop igen efter att den sprack) ringen jag köpte.

 

Jag köpte ring + bland annat dessa kort + lite annat smått.

 

 

 

 

Jag kan inte förklara vad det är med tak som jag tycker så mycket om. Det är svindlande fint att lyfta blicken och se dessa tak, eller att själv befinna sig lite högre upp (trots min lilla höjdrädsla) och titta ut över takåsarna. Det är vackert!

 

 

 

Jag tycker om att gå runt på kyrkogårdar. Läsa på gravstenarna och fundera över hur de levde. Oftast är man ensam på kyrkogårdar också, som en liten oas i stan.