Vad jag tänker leva på imorgon; Att Katta Kvack just kallade mig för ROLIG.

Hon frågade vad som är bäst med att blogga, och i min kommentar skrev jag något om blommiga tekoppar. Helt logiskt.

 

Och nu när jag ändå har er uppmärksamhet; jag har börjat twittra. Just nu twittrar jag enbart för Markus, vilket gör honom "stolt, glad, lite sorgsen". Ni får hemskt gärna läsa mig där, och ännu hellre följa mig om ni också twittrar. (Att börja twittra 2012 känns för övrigt ungefär som att börja fira jul när man är tretton.)

Jag tänker spåra ur lite och berätta om min dag. För att... jadda jadda jadda.

 

Först lyssnade jag ohälsosamt mycket på kent (det började igår), och när följande låt dök upp tänkte jag: "Det blir inte bättre än så här." (Vad "det" innebär i detta samanhang tänker jag inte definiera, då jag är något osäker på svaret.)

 

 

Sen kände jag mig lite så här (förmodligen inte kents fel).

Här skrev jag om att jag kommit igång att skriva och att jag nu försöker mig på novelltävlingen i tidningen Skriva. Och nu är jag klar! Ja, stor assning på det, två noveller på två veckor! Fast återigen inte helt nöjd, men jag gjorde det i alla fall.

 

En början och ett slut, och 3997 tecken. Det är nästan svårare att skriva lite än mycket.

Fast jag vet inte om jag vågar skicka in, för någon vinst blir det inte.

Borde förstås skicka det ändå, så att jag slutför på riktigt.

Men vi får la se.

Idag har jag varit och hälsat på kattflickan Nethifa som har flyttat in hos Markus. Jag fick först höra talas om Nethifa (som då inte hette något) av min kusin Fanny i Vitaby som hade träffat på den ensamma katten. Fanny undrade om jag ville ha henne, men jag fegade ur och nämnde det för Markus. Och sen gick det ganska fort, för nu har hon alltså flyttat från Vitaby till Karpalund. Hon verkade ta flytten med ro, åt och sov och tvättade sig. Och när jag klappade bredvid mig i soffan så hoppade hon upp och satte sig. Åtminstone en stund.

 

Först tillåter jag mig själv att gnälla lite. Jag tycker att det skickas alldeles för mycket fulpost. Räkningar är väl sin sak, där får jag inget som överraskar mig eftersom jag inte köper något som jag inte visste jag hade råd med (sen har jag varken man, bil, barn, djur eller något så lyxigt som en tvåa, men ändå). Men tidningar jag inte bett om, suck på det. Det skickas för lite finpost. Jag skickar fler vykort än vad jag får vykort. Därför blir jag lite extra glad när jag väl får finpost. Ofta är det från min internetkompisar Ola och Elin, den här gången från Nice och Monaco. Nice verkar så himla fint tycker jag.

 

Jag, min syster och vår mor har ett trattkantarellställe. Vi hittade det i fjor, och nu är det vårt. Ni skulle bara våga röra det! Risken finns förstås att vi inte är ensamma om det, men kanske ändå. De är ju duktiga på att kamouflera sig, de där trattisarna. Sist jag och syster gick där så hade de inte kommit upp, men i söndags såg jag och mamma att de var på god väg. Och då blev jag glad, ta-da!

 

I helgen var mamma och jag på mässan Moderna i Brösarp som jag assade här. Tänkte visa lite bilder från det. Det var trevligt och jag såg mycket fint, men köpte tyvärr inget. Ångrar lite att jag inte köpte en av de prickiga kjolarna jag provade, jag hade nog varit fin i det där gula ändå. De prickiga skorna nedan provade jag också, men de var lite för stora, ty mina fötter är pyttesmå. Det är knappt så jag håller balansen ibland, så små är de.

 

 

För några veckor sen fick jag ett sms där det stod ungefär så här: "Åsa! Du och jag! Novelltävling!"

Det var från min skrivande vän björnen som kommit på hur vi skulle skriva mer, och inte bara prata om det. Och inte skulle det vara en tävling, förstås, utan mest alltså ett sätt att komma igång, med lite deadlines och läsning av varandras texter för att bli sporrade. Så jag satte igång! Och på ungefär två veckor hade jag skrivit min första novell sen senaste skrivkursen. Den blev inte direkt världens bästa, men jag är nöjd. Och framför allt är jag nöjd över att jag både började och slutade. Och hur gick det för björnen då? Jo, han chockade genom att skriva en prolog till en barnbok! Hallå, det är väl jag som ska skriva barnböcker? Hur som helst tycker jag den var jättebra, och jag hoppas jag får läsa hela boken någon gång.

 

Nästa björnutmaning är tidningen Skrivas novelltävling med temat nystart. Jag har inte kommit igång, men har i alla fall en svag idé. Det blir lite knepigt också, för man ska begränsa sig till 4000 tecken. Men det är nyttigt. Heja!

Förmodligen märks det inte på mig, men jag har ganska stora problem med stress. Det är inte logiskt, då jag ofta har all tid i världen. Den här stressen märker jag ofta fysiskt, till exempel har jag lite väl frekvent ont i bröstet (jag skriver inte hjärtat, för det är det ju troligtivs inte). Just nu till exempel. Och förra veckan. Och då, förra onsdagen, gjorde jag vad jag kunde för att göra något åt det. Och sen gick det faktiskt över. Nu ska jag berätta vad jag gjorde.

 

1. Jag gick till ICA Maxi och handlade, lugnt. Bestämde att jag förtjänade att unna mig lite saker. Och då inte godis som det ofta blir. Jag unnande mig nu till exempel gott Vika-knäckebröd och kamomill-te från "utländska hyllan" (mycket billigare där än bland det vanliga teet, varför, kanske man undra).

 

2. Jag gick till kyrkogården, promenerade runt och tog lite bilder. Där får man oftast vara ifred.

 

För exakt ett år sen ställde jag mig framför spegeln för att klippa lite på luggen och i nacken. Det var bara någon vecka sen jag hade varit och klippt mig och håret hade redan växt ut alldeles för mycket. Jag brukade fixa till det ibland när det hade växt lite fel, och luggen klippte jag hela tiden. Den här gången blev jag nöjd med den frisyr frisören gav mig, det blev som jag ville ungefär. Fast väldigt många gånger har jag blivit missnöjd; man ber om något, men får något helt annat. Och nej, det är inte lätt (för mig) att säga emot en envis frisör som tror sig veta bäst. Så man (jag alltså) betalar och ser nöjd ut. Och går hem och klipper luggen kortare. Till exempel. Fast den senaste gången jag gick till en frisör så blev jag alltså nöjd. Det var i oktober förra året. Sen, som sagt, hade håret växt ut för mycket ett litet tag senare, och jag tänkte rätta till det. Men det slutade med att jag var korthårig. Och nöjd. Sen dess klipper jag mig själv. Det är gratis, och blir som jag vill. Jag lät håret växa ut direkt igen efter det och har nu ungefär samma frisyr som frisören gav mig sist, men jag skulle lätt kunna slinta med saxen när som helst igen.

 

Maten jag visade förut åt jag samtidigt som jag tittade på Vetenskapens värld. Det var intressant, handlade om fysisk aktivitet. Om att vi är olika, vissa behöver mycket, vissa lite. Ibland kan det räcka med tre minuter i veckan. Och att sitta still i en hel timme är inte nyttigt. Ställ er upp ibland!

 

Jag hade redan tänkt ta en promenad, men nu blev jag ännu mer motiverad. Fast jag kände mig folkskygg, fotona blev inte bra och så blev jag kissnödig efter tio minuter. Åh men tack för den! Men det var fint ändå, att röra benen, känna luften, se fåglarna och springa på de här fina blommorna.

 

Jag förstår att in undrar vad som har hänt med chilin som jag visat upp ibland. Just nu ligger delar av den faktiskt i min mage (tillsammans med för mycket vingummi, men det behöver vi inte prata om). Det var hög tid att plocka den, den hade nämligen hunnit bli ganska gammal och skrynklig. Den lyser ju upp en del här hemma, så jag drar mig för att plocka, plus att jag inte gillar jättestark mat. Gamla och skrynkliga chilis är inte så starka, har jag märkt.

 

I onsdags åkte mamma och jag till Simrishamn och överrasknings-hälsade på farmor. Hon blev mycket glad, vi fikade, hon berättade något om de flesta som gick förbi och så visade hon alla fina mormorsrutor hon hade gjort. Sen skulle farmor laga mat till sig och två av mina fastrar med respektive, och mamma och jag gick ett varv i fina Simrishamn. Min Nikon hade fått stanna hemma, jag orkade inte bära på den, och så regnade det. Men min lilla ixus skötte sig okej. Efter varvet åkte vi till pappa i Brösarp, åt, såg tv en timme och sen åkte jag hem igen. Det var en fin dag. (Bonusassning till min västerarm nedan.)

 

 

 

Igår kom jag hem till trevlig post och en kanelbulle. Posten hade jag själv beställt; det är en katt (Hello Kitty, falsk eller ej, vem vet) av betong, gjord av Betongflickorna till förmån för Kattjouren. Bullen bakade min syster i somras, lagom till att jag skulle hälsa på henne. När jag skulle hem, sa hon på bullmoderligt vis; "ta en med dig hem!", och så stoppade hon två i en påse. Den ena åt jag när jag kom hem, och den andra stoppade jag i frysen. Och igår plockade jag fram den på kanelbullens dag. Tack för bullen, Elin!

 

För lite drygt 2,5 år sen fick jag ett litet kusinbarn som fick heta Alfred. Jag hade redan många kusinbarn (just nu: 14, om jag räknar rätt), men det här var lite extra speciellt eftersom det var det första på mammas sida. Så det senaste åren har jag träffat Alfred lite då och då, fast det är ju en mycket litet barn, och inte minns de väl sin mors kusin? Det kan man tro, ja. Men för snart två månader sedan fyllde min morbror 60 år och vi var på kalas. Jag träffade Alfred och Alfred sträckte fram sin lilla hand och sa "kom Åsa!". Han vet vad jag heter! Ingen hade pekat och sagt "DÄR ÄR ÅSA". Han bara visste det ändå.

 

Så igår fredag fyllde Alfreds mormor år och jag åkte dit med min syster. Redan i dörren berättade Alfreds mormor att Alfred hade väntat på mig; alla fick sitta var de ville, förutom jag, som skulle sitta bredvid Alfred. Det hade Alfred bestämt. Dessutom hade han valt läsk till mig, en gul. Och alla vet ju att de gula läskarna är godast. Och det är väl nästan allt man behöver; att en liten pojke väljer ut den godaste läsken till en och vill sitta bredvid.

 

För någon vecka sen var jag ju på bokfestivalen och lyssnade på Liv Strömqvist. Då berättade hon att hennes seriealbum Prins Charles känsla skulle gå på tv (i teaterform) den 26 oktober. Jag vet inte varför hon sa så, eftersom det tydligen är idag (tack mamma). Så nu vet jag vad jag ska göra om en timme, efter att jag ätit den eminenta mammamaten, med tillhörande kantareller som min syster och jag plockade på dagens promenad.

 

Jag har inga barn, jag har inga djur. Jag har mina växter. För tillfället 33 (på en yta av 27 kvm, och med två fönster. Nu är imponerade!). Och jag blir alltid lite extra glad när någon av de får för sig att blomma lite eller så. Som nu min orkidé som jag fick av mina kusiner Pernilla och Simon sist jag fyllde år. Den är på gång :)

 

Det har flyttat in en ekorre på min lilla gård. Jag har sett den tre gånger nu så jag anser härmed att den är en hyresgäst. Hur bor ekorrar? I hål? I marken? I träd? (Ja, jag borde googla, men har googlat sönder mitt huvud den senaste veckan så jag tror jag låter bli.)

 

Hur som helst, i torsdags sken solen och jag stod och tittade ut en stund, och då såg jag den så för andra gången. Den var så söt, och betedde sig lite som hackspetten i Kalles jul. Den var liksom överallt hela tiden. Rusade upp i toppen av trädet, och hit och dit på grenarna (såg svansen vifta till några grenar ibland) och sen ner igen. Sen var den borta vid dörren precis nedanför mitt fönster, den tog ett skutt upp på dörren. Sen var den plötsligt i en buske. Det borde ju vara sötaste djuret, en liten räv med stor svans.

 

Jag försökte förstås fånga den på bild, men det var inte det lättaste så som den rörde sig. Plus att mina fönster inte är gjorda att fotografera genom. (Hallå Åsa, sluta dissa dina fotoskills och sluta bortförklara dig!) Men iaf, den fastnade på några foton. Här kommer det bästa, en ekorre, fotograferad av en Åsa och redigerad av en björn.

 

Nu när jag ändå är igång så tar jag en till, jag tar Nanna Johansson! Henne gillar vi. Den här bloggen kommer skänka mig lycka, eller så. Särskilt det här om tjejpennan, hur bra? Mycket!

 

Ps. Ursäkta avsaknad av bilder. Jag bara skickar er vidare. Kolla på bilder där. Nanna har en söt mössa.