Åsa assar: Solen
Idag såg jag solen. Jag tror att det var första gången på tio dagar (sist var alltså på den här promenaden). Jag har känt av att det var längesen och blev mycket glad när jag såg den skina. Lämpligt nog var jag på väg ut, och lite senare kunde jag dessutom stjäla till mig en promenad. Bara 20 minuter, men det höjde min D-vitaminnivå något i alla fall.
Solen syns inte direkt på denna instagrambild, men jag lovar att den finns där. Vill också påpeka att detta är mina fotspår, bara jag hade vågat mig på att gå där sedan det snöade inatt. Och då undrar förstås ni ... hur går människan egentligen? Och det undrar jag också. Uppenbarligen lyfter människan inte på fötterna över huvud taget.
Sen kom jag hem lagom till att solen gick ner. Jag hoppas jag får se den imorgon igen. Nu sitter jag skönt i soffan med en kopp te (sa/skrev någonstans att min blogg ska handla om positiva saker, men inte blommiga tekoppar, men en skadar ju inte!) och mitt guilty pleasure En plats på landet på i bakgrunden.
Jag hade tänkt fortsätta skriva på den där texten som jag inte anar slutdestinationen på -just nu är jag uppe i 23 715 tecken! Men motivationen är lite låg, känner mig lite skruttig (för att använda mammas ord) och jag skulle behöva lite respons från skrivbjörnen, men det där djuret är nog mest inne i sin egen text just nu. (Just nu är han den enda som jag låter läsa, då jag är rädd att chocka ihjäl övriga. Måste nog försöka göra det lite gulligare, eller inte :P)
Men trots låg motivation och lite skruttighet så är det ganska skönt att bara sitta här.
Åsa assar: Tulpanar och prickiga naglar
Ja, men precis. Min favoritblomma tulpan (kommer köpa många buketter denna säsong) och mina prickiga naglar. Bra grejer.
Åsa assar: Solen och promenaden
Jag saknar solen. Jag tror att jag såg den senast i lördags, och det var rena turen. Om jag inte varit tvungen att gå ut vid tolvtiden för att hämta några nycklar, så hade jag nog fortsatt sova gott (kan inte hantera sovmorgnar, de spårar alltid ur) och inte märkt solen förrän det var försent.
Men så stod jag där, lite trött, bredvid där resecentrum förut låg. Jag fick mina nycklar och pratade lite med mina bekantingar som lämnade dessa. Runt om var det massa folk med stress i blicken, bilar som gång på gång körde där man fortfarande inte får köra, och så dessa alkisar som det inte går att tycka synd om. Stå bland barnfamiljer och dricka ur flaskor och sen tycka det är okej att spotta och spy lite bara så där? Nej, inte okej.
För mycket folk samtidigt blir för mig en jobbig smet. Svårt att urskilja något fint ur det. Så jag gick hem, men mest för att vända i dörren. Jag var tvungen att gå till centralen för att ladda mitt busskort, och så tänkte jag att jag kanske kunde gå lite till. Och det gjorde jag.
Först gick jag längs ån i Tivoliparken. Jag såg en tupp som desperat sprang längs staketet, den ville över på andra sidan, till sina kompisar. Stackarn var så stressad att den glömt bort vingfunktionen.
Sen gick jag förbi Klaudia med K, och hennes föräldrar. De satt på en bänk med utsikt mot ån, fast deras blickar var riktade mot hamburgarna som de greppade så hårt att de förmodligen senare skulle upptäcka brödsmulor under naglarna.
Sen lämnade jag Tivoliparken, men gick fortfarande längs ån, vid de nya Finlandshusen. Jag kom fram till vägen vid Långebro-bron (eller heter bron långebro också?), men istället för att svänga hemåt, så gick jag över vägen. Jag fortsatte gå längs ån på andra sidan vägen. Mina ben verkade ha fått eget liv vid det här laget; de tycktes väldigt glada över att få komma ut i solen och sträcka på sig. Fast nu blev det så fint att jag var tvungen att sakta ner och ta upp min mobil för att ta en bild. Jag hade inte tänkt gå så långt så kameran hade jag tyvärr lämnat hemma.
De två stackars ankorna, nere till höger i bild på översta bilden, var i vattnet när jag stannade, men steg upp och gick fram till mig för att be om mat. Tyvärr hade jag inget.
Bredvid mig stod en bänk och på den satt den skrynkliga tanten Brita och rökte. Bredvid henne satt hennes lika skrynkliga kompis på sin rullator. De pratade om den där gången det inte blev sommar förrän augusti. När jag gick förbi hälsade de lite halvt på mig.
Jag fortsatte och strax före den läskiga tunneln gick jag om en man och hans schäfer. Schäfern tyckte att det där med promenader inte var det allra bästa han visste, så han la sig ner istället. Bekvämt, tänkte han, sannerligen bekvämt.
Jag gick vidare och mitt i den läskiga tunneln mötte jag en väldigt oläskig, men något butter, tant med gångstavar. Vi hälsade.
Väl ute ur tunneln kändes ljuset ännu ljusare. Träden och ljuset var gult, och marken matchade mina skor.
Sen kom jag upp på vallen och hade ju inte varit annat än dum om jag inte gått ner till Hammarsjön och min sten. Sjön var full, så full att min sten tycktes delvis täckt. Jag kunde inte undersöka det helt för den var nämligen upptagen. En målande ung man satt där på en sten och vilade sina fötter på min. Han hade verkligen valt ett vackert motiv, men resultatet vet jag ingenting om.
Jag stod där och njöt en stund, och sen vände jag hemåt. Mötte ett antal joggande människor och funderade på om någon av dessa skulle komma på mig som katt bland hermeliner när jag väl tar tag i det där halva nyårslöftet "börja springa". Fast, vem vill inte vara katt?
Åsa assar: En oväntad julklapp
Jag måste förstås tacka er! Jag fick ju en julklapp av er. På julklappen stod det "God jul Åsa önskar Karl Bertil J." och jag trodde att det var någon i familjen som hade skojat till det. Sen öppnade jag och såg den här lappen;
I låg fyra stycken skivor (men det vet ni förstås redan). Det var en bra julklapp! Jag tycker ju om musik. Dock är lyssnar jag på musik mer sällan än jag vill och jag har inte aktivt öronen öppna för att hitta ny musik. Jag tycker nog att är det är ganska modigt att ge mig fyra skivor, bara så där.
Tre av skivorna är alltså med Arcade Fire och den fjärde är med Of Monsters and Men. Namnet Arcade Fire har jag hört, men hade inte någon alls koll på vilka låtar de gjort. Dock kände jag igen några av låtarna. Bandet Of Monsters and Men kan jag inte minnas att jag hört talas om förut. Men det kan hända att jag har hört någon låt ändå.
Vad tyckte jag då?
Mycket bra skivor! Allra bäst tyckte jag om skivan med Of Monsters and Men.
Så tack så mycket, kära bloggläsare! Ni hade verkligen inte behövt det, men jag blev väldigt glad. Jag behövde helt klart lite ny musik.
P.s. Om ni nu inser att ni inte har betalt något på den här julklappen till mig, så kan ni vända er till Fabian och stoppa en slant i hans röda spargris, eftersom det är han som har stått för hela kalaset!
Åsa assar: Att vakta en katt
Under två veckor har jag haft en inneboende hos mig, katten Nethifa. När Markus lämnade henne hos mig för två veckor sedan var det andra gången jag träffade henne. Första gången skrev jag om här, då var hon en spinkig katt, som såg ut att inte ha fått mat på länge. Nu hade hon växt till sig och pälsen var mjuk och fin.
Jag hade lovat Markus att passa Nethifa om det skulle behövas, men nu var jag ändå orolig och undrade vad jag gett mig in på. Jag har aldrig haft något husdjur, har aldrig förr bott så länge med ett djur. Men nu plötsligt skulle jag ha en katt här dygnet runt.
Och vad mysigt det var! På dagarna ville hon mest vara ifred; ligga på stolen eller i sängen eller sitta i fönstret och titta ut. Hon verkade till och med helst leka själv. Vilket var väldigt underhållande att titta på. Jag brukade uppmana henne att döda mattan. Vi lekte en del tillsammans också, och jag klappade henne en stund tills hon ville gosa med klorna eller ta en liten tugga av min hand. Om nätterna var hon mycket mer kelen. Väckte mig nästan varje natt och ville bli klappad. En morgon tvättade hon på mitt ögonlock.
För några dagar sen fick jag huvudvärk tidigt på kvällen och var tvungen att gå och lägga mig. Nethifa låg och sov på en köksstol. Jag släckte de flesta lamporna och la mig sen under täcket. Hörde strax ett svagt ljud och sen ljudet av flygande katt, och så låg hon raklång längs mina ben. Det kändes så fint att hon helst låg där bredvid mig.
Nu har Nethifa flyttat hem till sin husse igen och det känns ganska tomt här. Fast jag måste erkänna att det är lite skönt att inte bli väckt om nätterna. Men hon välkommen tillbaka när som helst!
Åsa assar: Julafton 2012
Lite mer aktuellt; Julafton. Så här var min.
Det började väl lite så där. Min egen mor försökte strypa mig och klagade sen på min sång.
Jag tröstade mig med att fixa VÄRLDENS SÖTASTE julnaglar.
Jag och min syster var julfina. (Och ja, vi är egentligen lika långa. Men mina 25 kronors Röda Korset-skor (fyndade av syster till mig -mina fötter är trots allt lite mindre än hennes) gör mig lite längre än vad hennes egenstickade jultofflor gjorde henne.)
Mamma hade byggt en egen mistel. Men inte hjälpte det.
Lillebror fick sitta i mitt knä. Det kändes knappt.
Sen var det mat, och jag åt lagom mycket och blev lagom mätt (dagens tips!). Och sen kom Tomtan!
Äkta blondin?
Sen blev Tomtan varm och trött, så hon fick hjälpt av nissan Filippa.
Elin fotograferade älgar med sitt nya macro.
Och jag bländade min moster med låneblixt (se speglingen).
Julklappar fick jag också, men lite mer om det imorgon (eller om två veckor, vem vet).
Åsa assar: Julfika hos Anna
Jag är en sån där långsam bloggare. Som redovisar flera dagar/veckor i efterhand. Men det gör ju inget. Fast kanske borde jag öva på att vara mer effektiv. Göra rätt saker.
Hur som helst, för tio dagar sedan var jag på julfika hos Anna. Otroligt trevligt! Så där trevligt att hoppsan-är-det-midnatt-och-jag-ska-GÅ-hem-i-kvart-och-måste-dessutom-stiga-upp-imorgon. Så trevligt!
Vi lyssnade på progg, pratade om viktiga saker och hade fikan stående på golvet, eftersom detta var innan Anna och jag gjorde en utflykt till Stallet där ett mycket fint bord inhandlades (bonusassning på den utflykten, särskilt på den där delen när vi inte riktigt visste var vi skulle köra, och så hamnade vi plötsligt bakom Stallets skåpbil och kunde bara köra efter).
Åsa assar: En vinterpromenad
Min bror efterlyster vinterbilder i min julkalender. Tyvärr tror jag inte det kommer dyka upp något sånt, kanske en bild om ni har tur. Jag är kall av mig, så det har inte blivit så jättemycket vinterfotografering. Men idag ringde Markus och frågade om jag ville med ut, och jag är inte den som är den. Så alltså, idag blir det vinterbilder!
Bonuslucka!
Jag slänger in en bonuslucka bara för att jag fick två kommentarer på dagens lucka. Detta var vad som hände innan vi lyfte upp Elin. Det är för övrigt en tolvårig Filippa som är fotografen.
Åsa assar: Ljus i mörker
Den här dagen har väldigt mycket gått fel. Skulle gissa på att mer har gått fel än rätt. Och nu kommer jag inte loss med att göra allt det där jag tänkt. Lugnar mig lite med att lyssna på She & hims julskiva på Spotify.
Men. Två bra saker! Jag visar.
Jag kom hem till årets första julkort. Från mina flitigaste postvänner Elin och Ola. Elin har pysslat så här jättefint.
Och sen hade jag fått en kommentar i min bilddagbok som gjorde mig glad. Man kan bara se min bilddagbok om man är medlem och min vän där (på dayviews), eller om man har fått mitt väldigt hemliga gästlösenord. Och nu hade min inte så datoriserade moster tydligen tittat och lämnat en kommentar. Jag blev glad! (Och bara så ni vet; folk i allmänhet får inte kalla mig lilla Åsa. Men mostrar får!)
Åsa assar: Julkortspyssel hos syster
Och sen så var det då förra söndagen. Jag behövde komma ut lite, så jag bestämde att en promenad till syster var lagom. Skulle bara stanna en stund, men hann bara precis inom dörren innan jag blev indragen i ett massivt julkortspysslande. Mycket trevligt och kreativt det där. Tyvärr kan jag inte visa exakt hur duktig jag var på det, eftersom vissa av er rara läsare kommer få ett kort. Och då vore det ju synd att visa upp allt redan nu, eller hur?
Åsa assar: Second hand-runda
Förra helgen gjorde Markus och jag en liten second hand-runda, mest för att det var julmarknad på Röda korset. En lagom liten utflykt. Och jag fyndade två vaser.
Jag hade dock klarat mig utan att träffa på tomten där på Röda korset. Han frågade nämligen om jag, 31 år, ville sitta i hans knä. Han gömde sig bakom en mask, och händerna hade han strategiskt gömt bakom sin långa vita halsduk. En Röda korset-tant sa även glatt att betalade jag en tjuga, så fick jag dessutom en paket. Well, nejtack till tomtens gubbpaket. Men eh, tack ändå.
Och sen gick jag hem genom Tivoliparken.
Nu när jag ändå la upp den bilden; jag har skaffat instagram. Heter Sanningshalten där, lägg till mig om du önskar. Dessutom twittrar jag ju, eller, inte direkt, men jag finns där iaf. Under samma namn.
Åsa assar: Vera Vinter och Markus Mustonen
Jag såg och hörde precis något fint. Det var Vera Vinter (nej, vet ni vad, jag har inte hört namnet förut) och kents trummis Markus Mustonen i en väldigt fin duett.
Annars hörs ju herr Mustonen mest lite svagt körandes bakom herr Berg. Det gör honom inte riktigt rättvisa.
Varför har han inte gjort det här förut?
Överallt finns det händer ingen håller i.
Så sjunger de och det var ungefär precis vad jag behövde höra. (Ja, och det Hanna Hellquist kommer säga på tv nu.)
Här finns videon med Vera Vinter och Markus Mustonen.
Och idag lånade jag ut min mobil till en 85-årig kvinna som stod och frös utanför Maxi och undrade var sjutton hennes taxi tog vägen. Det kändes bra att hjälpa till.
Åsa assar: Att få den finaste finposten
Igår hade jag en väldigt fin postdag. Jag tycker som bekant väldigt mycket om att få finpost.
Ganska sällan blir det dubbelt upp, men ibland händer det.
Det ena visste jag att jag skulle få. Jag hade trots allt beställt det själv.
Jag brukar läsa Smäms blogg, och jag har tidigare blivit kär i två av hennes bilder (Red hot och Noir) och beställt dem på studs. Och nu hände det igen. Jag var helt enkelt tvungen.
Fast jag visste, så blev jag väldigt glad när den kom hem igår. (Ramen sprang jag och köpte på Åhléns, idiotram som jag från bakstycket fick karva av bitar med min sax med glittrigt handtag för att det skulle få på plats igen. Ja, nu dassade jag.)
Här är hon iaf; Queen of hearts.
Men det var alltså inte det enda som kom med posten igår.
Även en mystisk avi dök upp.
Avsändare Solna?
Eftersom jag är en sån mästerdetektiv förstod jag förstås direkt att det var Elin och Ola som skickat något till mig. Uppenbarligen något stort eftersom det inte gick att peta ner i lådan. (Det var ju dessutom från Elin och Ola som jag fick vykorten som jag assade tidigare.)
SPÄNNINGEN!
Vad kan det vaaara? (Ah, presenter!)
Jo, detta.
Hello Kitty-choklad, -nagellack, -klistermärken till naglarna, köpt i Nice. Tvålar köpta i Nice. Och Kristianstad-nagellack köpt i Osby.
Jag blev så himla glad! Så väldigt snällt! Kommer ha små rosetter på mina naglar i jul, etc.
Fint inslagen tvål.
Åsa assar: Bilfotografering
Ibland lyckas det men oftast inte, men jag tycker alltid det är kul; bilfotografering. (Ja, alltså inte att fotografera bilar.) Det är tidsbegränsat; det gäller att vara snabb om man ser något fint. Och ibland blir jag nöjd. (Och naturligtvis är det inte jag som kör. Nästa gång jag kör bil kommer jag säkert assa det, för det var så längesen nu. Det var nog då när jag typ jublade när jag själv tyckte att jag svängde in i Brösarp väldigt bra, och min syster bara; "okej, hjälp mig" :P)
I lördags, strax innan Brösarp.
Åsa assar: Kyrkogårdstraditionen
Jag minns inte riktigt hur jag fick tanken, men för tre år sedan inleddes den i alla fall; Kyrkogårdstraditionen. Lagom till Alla Helgona tar jag tag i lämplig person (tre gånger min vän Anna, en gång min syster) och går till Östra kyrkogården här i Kristianstad, gärna mitt i natten.
Några gånger har det varit väldigt kallt. Frost eller snö. Ibland har det bara varit småkyligt.
Först går vi till minneslunden. Anna räddar några vekar som håller på att drunkna. Vi tittar på utsmyckningar som egentligen inte får finnas där. Ljusen är många. Många är saknade. Ibland hörs fladdermössen flyga omkring.
Sen går vi genom den gamla delen av kyrkogården. Där är det mörkt, inte så upplyst och inte ljus på alla gravar. Det har hänt att jag gått där och insett att jag inte ser mina fötter. Kanske har jag tagit tag i Anna då.
Så kommer vi fram till slänten där de nyare gravarna finns, och ett hav av ljus syns framför oss. Det är väldigt vackert. Inget slår dock första gången vi var där, men det är fortfarande vackert.
Kameran tar jag förstås med mig. Här är några bilder från Annas och min kyrkogårdspromenad i fredags, någon gång efter midnatt.
Åsa assar: Soporkidéer
En trött Åsa gick för att slänga sina sopor en kväll förra veckan. Och jag ska erkänna en sak; det har hänt ibland att jag hittat saker som jag har tagit med till lägenheten, saker som andra anser vara sopor. Ja, det har kanske hänt oroande ofta.
Mitt bästa fynd hittills har varit en stor, fin blommande orkidé. Den låg överst i en full soptunna med brännbart. Den har trivts jättebra hos mig och blommat många gånger.
Men det där jag hittade förra veckan slår nog min soporkidé. För där i en plastpåse på golvet, halvt gömd bakom soptunnorna för organiskt, hittade jag fem stycken nya soporkidéer! De blommade inte och var lite misskötta. Men de ville inte ligga där. Det kändes som jag hittat en skatt, guld och diamanter. Naturligtvis fick de följa med upp. Trots att jag har typ 30 växter redan på 27 kvadrat. (Dock låg ytterligare två växter i plastpåsen, och de slängde jag.)
En av dessa bor hos mamma nu.
Åsa assar: Månen
Åsa assar: Oneliner-Åsa
Idag bättre, förutom trött.
Men bra; lite rolig igen. Killen som uppskattade min humor log en stund för sig själv och så:
Han: Du börjar ta dig.
Jag: Va?
Han: Ja, du kommer med lite oneliners nu. Jag har fostrat dig väl.
(Jaja, det kan han väl få tro.)
Mindre bra:
Han: Du ser trött ut idag.
Jag: Du menar ful?
(Vad har vi sagt Åsa? Inte dissa!)
Också bra:
Skulle gå över gatan, och på andra sidan stod en kvinna som jag känner lite grann men inte sett på länge. Och hon stannade där på andra sidan och väntade på mig, för att sen prata en liten stund. Känsla: Jag är ganska trevlig.
(Känsla nu: Var detta något att blogga om? Ny känsla: Sluta dissa! Blir förvirrad.)
Åsa assar: Det perfekta livet (ja, eller hur!)
Jag försöker hålla den här bloggen positiv, just för att jag är ganska negativ. Men ibland blir det då som vissa bloggares bilder på blommiga tekoppar, och jag måste bara försöka berätta.
För jag gick förbi en dörr idag. Samtidigt på andra sidan ...
Jag gör mitt bästa för att vrida saker till min fördel, eller jag tvingar dit det. Våldsamt.
HETSÄTNING! SKUMLÄSNING!
Kan det vara något?
Nej, det kan ju inte det.
Nej, det kan ju inte det.
Kanske lite, då.
Det känns som det alltid är samma sak.
Fast det ju är jag, Åsa. I dubbel bermärkelse.
(Och nej, fråga inte.)
Mitt i allt blev jag glad när jag såg att Hanna Hellquists nya program finns för förhandstitt på svtplay. Okej, inte världens positivaste program. Men Hanna och jag var lite sorgsna ihop, och vem kan låta bli att bli lite glad när Hanna skrattar åt en pinsam samling keramikgrisar? (För er som inte vill kolla på svtplay; programmet Jakten på det perfekta livet går på svt imorgon klockan 21.)
Dessutom har jag gjort de tre saker jag tänkt göra idag, varav en borde varit gjord för längesen. Men nu är det gjort, Åsabra.
Det var bara det jag ville och ALLT ANNAT.
